Texter på ämnet

Av kärlek till Gud, av kärlek till människorna och för att bejaka vårt kristna kall måste vi ge ett gott exempel. Ni får inte väcka anstöt, inte ens skuggan av ett tvivel beträffande att Guds barn skulle kunna vara veka eller odugliga, ni får inte vilseledda andra … Ert uppträdande bör återspegla de normer och det beteende som kännetecknar ansvariga människor. Bonden som plöjer sin mark och ständigt upplyfter sitt hjärta till Gud, snickaren, smeden, tjänstemannen, akademikern - kort och gott, alla kristna - bör vara föredömen för sina kollegor, utan högmod, för i djupet av vår själ är vi väl medvetna om att det bara är om vi förtröstar på Honom som vi kan segra: på egen hand kan vi inte ens lyfta ett halmstrå från marken. Därför bör var och en i sitt arbete, på sin plats i samhället, känna sig skyldig att utföra ett Guds arbete som överallt sår Herrens frid och glädje. En fullkomlig kristen för alltid med sig frid och glädje. Frid för att han känner sig i Guds närvaro, glädje för att han känner sig omgiven av Guds gåvor. En sådan kristen är verkligen en kunglig människa, en helig Guds präst.

Vad underbart det kommer att vara när vår Fader säger till oss: Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre. Var hoppfulla! Detta är det stora under som sker med kontemplativa människor: Vi lever av tro, hopp och kärlek, och hoppet gör oss mäktiga. Minns ni vad den helige Johannes sade?: Jag har skrivit till er som är unga: ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den Onde. Gud manar oss, för Kyrkans och hela mänsklighetens eviga ungdoms skull. Ni kan göra allt mänskligt till något gudomligt, på samma sätt som kung Midas gjorde allt han rörde vid till guld.

Glöm det aldrig: efter döden kommer Kärleken att ta emot er. Och i Guds kärlek kommer ni dessutom att möta alla dem ni hyst en ren kärlek till på jorden. Herren har velat att vi skall tillbringa denna vårt livs korta dag med att arbeta och, som hans enfödde, göra gott. Under tiden bör vi vara vaksamma och lystra till de rop som den helige Ignatius av Antiokia hörde i sin själ, då stunden för hans martyrium närmade sig: kom till Fadern, kom till din Fader, som väntar ivrigt på dig.

Låt oss be den heliga Maria, Spes nostra (*), att hon skall upptända en helig längtan i oss efter att bo alla tillsammans i Faderns hus. Ingenting kommer att kunna oroa oss om vi beslutar oss för att förankra våra hjärtan i en längtan efter vårt verkliga fädernesland: Herren kommer att leda oss med sin nåd och föra båten med en gynnsam vind till vårt måls ljusa stränder.

(*) Vårt hopp.

För vissa är kanske allt detta bekant; för andra nytt; för alla är det mödosamt. Men så länge jag lever kommer jag inte att upphöra att förkunna att det är absolut nödvändigt att vara en bönens människa, alltid!, vid alla tillfällen och under de mest skiftande omständigheter, för Gud överger oss aldrig. Det är inte kristet att se på vänskapen med Gud som uteslutande en sista utväg. Är det normalt att ignorera eller förakta dem man älskar? Självfallet inte. Våra ord, önskningar och tankar går ständigt till dem vi älskar: det är som om de ständigt vore närvarande. Så bör det vara även med Gud.

Om vi söker Herren på det sättet, blir hela vår dag ett enda förtroligt och förtröstansfullt samtal. Jag har sagt och skrivit det många gånger, men jag har ingenting emot att upprepa det, för vår Herre får oss att inse - genom sitt exempel - att detta är det säkraste sättet att handla: ständig bön, från morgon till kväll och från kväll till morgon. När allt går lätt, så säg: Tack, min Gud! När du går igenom en svår period, så upprepa: Herre, överge mig inte! Och denne Gud, som har ett milt och ödmjukt hjärta, kommer inte att glömma våra böner eller vara likgiltig, för han har sagt be så skall ni få, sök, så skall ni finna, bulta, så skall dörren öppnas.

Låt oss därför se till att aldrig förlora vårt övernaturliga perspektiv och se Gud bakom varje händelse: inför det som är trevligt och det som är otrevligt, inför tröst och … då vi är otröstliga till följd av en kär människas död. Det första du gör skall alltid vara att tala med din Fader Gud, att sök Herren som finns i själens centrum. Det är inte något obetydligt, av ringa värde: det är ett tydligt uttryck för ett ständigt inre liv, en äkta dialog av kärlek. Det är ett handlande som inte kommer att ge oss någon psykisk deformation, ty - för en kristen - måste det vara lika naturligt som hjärtats slag.

Lägg märke till att Herren längtar efter att leda oss längs vägen med underbara, gudomliga och mänskliga steg, som tar sig uttryck i att man försakar sig själv, känner glädje i smärtan och glömmer sig själv. Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv. Det är ett råd som vi alla har hört. Vi bör bestämma oss för att verkligen följa det: må Herren kunna använda sig av oss så att vi - försjunkna i Gud - vid alla världens vägkorsningar må vara salt, jäst och ljus. Du skall leva i Gud för att upplysa, ge smak, skapa tillväxt och jäsning.

Men glöm inte att vi inte själva skapar detta ljus: vi reflekterar det bara. Det är inte vi som räddar människorna då vi uppmuntrar dem att handla väl: vi är bara redskap, mer eller mindre värdiga, för Guds frälsningsplan. Om vi någon gång skulle få för oss att det goda vi gör är vårt verk, skulle högmodet komma tillbaka, mer förvridet än någonsin; saltet skulle mista sin kraft, jästen skulle ruttna, ljuset skulle förvandlas till mörker.

Nu kanske någon av er tänker att vardagen, vårt livs vanliga lopp, inte lämpar sig särskilt väl för att med hjärtat dröja vid en så ren människa som vår Fru. Jag vill i så fall uppmana er att tänka efter något. Vad eftersträvar vi alltid, i alla våra göranden och låtanden, även om vi inte alltid gör det helt medvetet? När vi handlar av kärlek till Gud och arbetar med rätta avsikter, söker vi det som är gott, rent, det som bringar samvetet frid och själen lycka. Gör vi även ofta fel? Ja; men just att erkänna dessa fel är liktydigt med att med större klarhet upptäcka att vårt mål är detta: en lycka som inte är förgänglig, utan en djup, fridfull, mänsklig och övernaturlig lycka.

Det finns en skapad varelse som i denna värld uppnådde denna lycka, för hon är Guds mästerverk: vår allraheligaste moder Maria. Hon lever och beskyddar oss; hon befinner sig vid Faderns, Sonens och den helige Andes sida, till kropp och själ. Hon är densamma som föddes i Palestina, som ställde sig till Herrens förfogande från sin barndom, som mottog ärkeängeln Gabriels budskap, som födde vår Frälsare, som var tillsammans med Honom vid korsets fot.

I henne förverkligas alla ideal; men vi får inte dra slutsatsen att hennes upphöjdhet och storhet gör henne oåtkomlig och avlägsen. Hon är full av nåd, summan av all fulländning, och hon är moder. Med sin makt inför Gud, kommer hon att utverka det vi ber henne om; som moder vill hon bevilja oss det. Och som moder känner hon till våra svagheter och förstår dem, hon uppmanar oss att göra det goda, hon ursäktar oss och underlättar vår vandring, hon har alltid en lösning förberedd, även när det verkar som om det inte längre finns någon utväg.

Askes? Mystik? Det bryr jag mig inte om. Vad det än är, askes eller mystik, vad spelar det för roll? Det är Guds nåd. Om du försöker meditera, kommer inte Herren att neka dig sin hjälp. Tro, och gärningar av tro: gärningar, därför att Herren - det har du redan från början erfarit och jag har redan understrukit det för dig - blir mer krävande för var dag. Detta är redan kontemplation, och förening. Detta liv skall många kristna leva då de går fram längs sin egen andliga väg - det finns oändligt många - mitt i världens mödor, även om de inte ens har lagt märke till det.

Det är en form av bön och en livshållning som inte skiljer oss från våra vardagliga sysslor, som mitt i denna ädla jordiska strävan, leder oss till Herren. Då en människa upphöjer alla dessa göromål till Gud, gudomliggör hon världen. Jag har många gånger talat om myten om kung Midas, som förvandlade allt han rörde vid till guld. Vi kan förvandla allt som vi rör vid, till guld av övernaturliga förtjänster, trots våra personliga fel.