Texter på ämnet

Att söka Guds närvaro

Inre liv. Helighet i vardagens uppgifter, helighet i små saker, helighet i yrkesarbetet, i vardagens göromål …; helighet för att helga sin omgivning. En bekant till mig - jag lyckas aldrig lära känna honom helt och hållet - drömde en gång att han färdades med flygplan på mycket hög höjd, men inte inuti flygplanet, utan på en av dess vingar. Stackaren! Vad han led och våndades! Det verkade som om vår Herre ville få honom att förstå att just så - osäkra, vacklande - färdas i Guds höjder de apostoliska människor som saknar inre liv eller missköter det: i ständig fara för att störta, lidande, osäkra.

Jag tror faktiskt att de riskerar att gå vilse, de som hänger sig åt olika aktiviteter - åt aktivism! - och åsidosätter bön och offervilja och de medel som är oundgängliga för att uppnå en solid fromhet: att ofta ta emot sakramenten, meditera, göra samvetsrannsakan, att läsa andlig litteratur, att umgås förtroligt med Jungfru Maria och skyddsänglarna … Allt detta bidrar dessutom, med oersättlig effektivitet, till att den kristnes vardag är så behaglig, för ur hans inre rikedom flyter Guds ljuvhet och lycka som honung ur vaxkakan.

I vårt inre liv och i vårt yttre uppträdande, i umgänget med andra människor och i arbetet bör vi alla ständigt hålla oss i Guds närvaro, i ett samtal - en dialog - som inte visar sig utåt. Rättare sagt, den tar sig vanligtvis inte uttryck i ord, men den skall visst märkas genom den iver och den kärleksfulla omsorg som vi lägger ned på att avsluta våra uppgifter, oavsett om de är viktiga eller av mindre betydelse. Om vi inte handlar med sådan ihärdighet är vi inte särskilt konsekventa Guds barn, eftersom vi kommer att ha slösat bort de medel som Herren genom sin försyn har satt inom räckhåll för oss för att vi skall bli fullvuxna och nå en mognad som svarar mot Kristi fullhet.

Under det spanska inbördeskriget åkte jag ofta för att som präst bistå de ungdomar som befann sig vid fronten med själavård. I en skyttegrav hörde jag ett samtal som gjorde ett stort intryck på mig. I närheten av Teruel talade en ung soldat om en annan soldat, som tydligen var obestämd, räddhågad, och fällde följande kommentar: Han är inte en helgjuten människa. Det skulle göra mig väldigt ledsen om man med fog kunde säga att någon av oss är inkonsekvent, att vi är människor som påstår oss vilja vara äkta kristna, helgon, men som föraktar medlen för att bli det genom att inte ständigt visa Gud tillgivenhet och ett barns kärlek under uppfyllandet av vardagens plikter. Om vårt handlande vore sådant skulle inte heller vi, du och jag, vara helgjutna kristna.

Levnadsplan

När ni tänker igenom hur ert fromhetsliv är och hur det borde vara, när ni tänker igenom vilka bestämda punkter ert personliga förhållande med Gud borde bättras på, kommer ni, om ni har förstått mig rätt, att avvisa frestelsen att föreställa er ouppnåeliga bedrifter, för ni kommer att ha upptäckt att Herren nöjer sig med att vi erbjuder Honom små tecken på kärlek i varje ögonblick.

Försök att ihärdigt hålla dig till en levnadsplan: ägna några minuter åt stilla bön, gå i den heliga mässan - dagligen, om det är möjligt - och ta ofta emot kommunionen, gå regelbundet till förlåtelsens heliga sakrament - även om ditt samvete inte anklagar dig för någon dödssynd -, besök Jesus i Tabernaklet, be den heliga rosenkransen och betrakta dess hemligheter, och ägna dig åt alla de andra fantastiska bruk som du känner till eller kan lära dig.

De skall inte bli till stela normer, vattentäta skott. Levnadsplanen anger en flexibel väg som är anpassad till dina villkor, till ditt liv mitt i världen, med ett intensivt yrkesarbete och med sociala skyldigheter och relationer som du inte får försumma, för i dessa göromål fortsätter ditt möte med Gud. Din levnadsplan måste vara som en gummihandske som anpassar sig perfekt till den hand som använder den.

Glöm inte heller att det viktiga inte är att göra många saker; nöj dig med att generöst utföra dem du kan utföra varje dag, oavsett om du har lust eller inte. Dessa bruk kommer nästan omärkbart att föra dig till den kontemplativa bönen. I din själ kommer det att springa fram alltfler akter av kärlek, bönesuckar, tacksägelser, akter av gottgörelse och andliga kommunioner. Och det kommer att ske medan du utför dina plikter: när du svarar i telefon, när du stiger in i ett fortskaffningsmedel, när du stänger eller öppnar en dörr, då du går förbi en kyrka, då du börjar en ny uppgift, medan du utför den och när du avslutar den; du kommer att hänföra allt till Gud, din Fader.

Försök att finna ro i det gudomliga barnaskapet. Gud är en alltigenom öm Fader vars kärlek är oändlig. Kalla Honom Fader många gånger om dagen och säg Honom - ensam, i ditt hjärta - att du älskar Honom, att du dyrkar Honom, att du känner dig stolt över och stark av att vara hans son. Allt detta utgör ett äkta program för det inre livet, som måste kanaliseras genom de fromhetsnormer som utgör grunden för din relation till Gud - jag upprepar, de skall vara få men konstanta - och som kommer att göra det möjligt för dig att känna och handla som en god son.

Jag måste emellertid varna dig för faran med slentrian - en verklig grav för fromheten - som ofta visar sig förklädd i form av ambitionen att göra eller åta sig stora uppdrag, samtidigt som man av bekvämlighet försummar vardagens plikter. När du känner denna frestelse, skall du försätta dig i all uppriktighet inför Herren: tänk på om det är för att du inte har sökt Gud som du har tröttnat på att kämpa i ständigt samma sak; se efter om din trogna ihärdighet i arbetet har brustit på grund av att du saknat generositet eller offervilja. Då framstår dina fromhetsnormer, dina små uppoffringar, din apostoliska verksamhet som inte bär omedelbar frukt, som fruktansvärt sterila. Vi känner oss tomma och kanske börjar vi drömma om nya planer för att tysta vår himmelske Faders röst, som kräver fullständig lojalitet av oss. Med själen upptagen av drömmen om storslagna ting, som snarare är en mardröm, glömmer vi bort den säkraste verkligheten, den väg som utan tvivel för oss rätt till heligheten: ett tydligt tecken på att vi har förlorat det övernaturliga perspektivet, övertygelsen om att vi är små barn, förvissningen om att vår Fader kommer att utföra underverk genom oss, om vi börjar om med ödmjukhet.

De rödmålade pålarna

Ett starkt minne från min barndom är de vägvisare som man i mina hemtrakter placerade ut längs stigarna bland bergen. Det var höga stolpar, vanligtvis rödmålade, som drog till sig min uppmärksamhet. Man förklarade då för mig att när snön faller och täcker stigar, fält och ängar, skogar, klippor och stup, sticker pålarna upp som säkra referenspunkter, så att man alltid kan veta var vägen går.

I det inre livet sker någonting liknande. Det finns vårar och somrar, men även vintrar, dagar utan sol och nätter utan måne. Vi får inte låta umgänget med Jesus Kristus bero på hur vi för tillfället känner oss eller på humörets svängningar. Att göra det skulle vara liktydigt med egoism och bekvämlighet och är inte heller förenligt med kärlek.

När det snöar och blåser kallt kommer därför ett antal solida och djupt rotade - men alls inte sentimentala - fromhetsövningar som är anpassade efter vars och ens omständigheter att vara som de där rödmålade pålarna som fortsätter att visa oss vilken väg vi skall gå tills Herren beslutar att solen skall skina igen, tills isen smälter och hjärtat lever upp på nytt och brinner med en eld som i själva verket aldrig hade slocknat: den var bara täckt som glödande kol av en prövotids aska, eller av vårt eget minskade engagemang eller bristande offervilja.

Jag döljer inte att det under dessa år har funnits personer som med uppriktig smärta har sagt till mig: Fader, jag vet inte vad som händer med mig, jag känner mig trött och kall; tidigare kände jag mig säker och rättfram i mitt fromhetsliv, men nu känns det som om jag spelade teater … Nå, till dem som befinner sig i en sådan situation och till alla er svarar jag: Teater? Utmärkt! Herren leker med oss som en far med sina barn.

Det står att läsa i den heliga Skrift: ludens in orbe terrarum, att han leker över hela världen. Men Gud överger oss inte, för omedelbart därefter står det: deliciae meae esse cum filiis hominum, jag har min lust bland människors barn. Herren leker med oss! Och när vi får för oss att vi spelar teater för att vi känner oss kalla, håglösa, när vi känner oss modstulna och viljelösa, när det känns svårt att göra våra plikter och uppnå de andliga mål som vi hade föresatt oss, är stunden inne att tänka på att Gud leker med oss och förväntar sig att vi skall kunna spela vår teater med bravur.

Jag har ingenting emot att berätta för er att Herren ibland har förlänat mig många ynnestbevis, men vanligtvis kämpar jag i motvind. Jag följer min levnadsplan för att jag måste göra det, av kärlek, inte för att jag tycker om det. Men, Fader, kan man spela teater med Gud? Är inte det hyckleri? Var lugn! Det är dags för dig att delta i en mänsklig komedi med en gudomlig åskådare. Härda ut, för Fadern, Sonen och den helige Ande betraktar din komedi; gör allt av kärlek till Gud, för att behaga Honom, även om det är ansträngande.

Vad vackert det är att vara Guds gycklare! Vad vackert det är att spela denna teater av kärlek, med offervilja, utan någon egen tillfredsställelse, för att glädja vår Fader Gud som leker med oss! Ställ dig inför Herren och anförtro dig åt Honom: jag har ingen lust att ägna mig åt det här, men jag uppoffrar det för dig. Och ägna dig verkligen åt ditt arbete, även om du tycker att det är teater. En sådan välsignad teater! Jag försäkrar dig om att det inte är fråga om hyckleri, för hycklare behöver publik för sin pantomim. Däremot är vår teaters åskådare - låt mig upprepa det - Fadern, Sonen och den helige Ande, den heliga Jungfrun, den helige Josef och himlens alla änglar och helgon. Vårt inre liv är inte något annat skådespel än detta: det är Kristus som går förbi quasi in occulto, liksom i hemlighet.