Texter på ämnet

Jag vill hävda, och det är inte av förmätenhet, att jag genast märker om jag talar för döva öron eller om mina ord lämnar åhöraren oberörd. Låt mig öppna mitt hjärta för er så att ni tillsammans med mig kan tacka Gud. När jag år 1928 såg vad Herren ville att jag skulle göra, skred jag omedelbart till verket. Under de åren - tack, Herre, för jag fick tillfälle att lida mycket och att älska mycket! - ansåg vissa att jag var galen; andra, som ville visa sig förstående, kallade mig drömmare, men hävdade att mina drömmar var omöjliga att förverkliga. Trots allt, och trots mitt eget elände, fortsatte jag utan att tappa modet. Eftersom det där inte var mitt, banade det sig en väg genom alla svårigheter och har idag blivit verklighet, det har spridits över hela världen, på alla breddgrader, och de flesta tycker att det är hur naturligt som helst, för Herren har sett till att man känner igen att det är hans.

Jag sade nyss att det räcker med att jag växlar några ord med någon för att inse om han förstår mig eller inte. Jag är inte som en ruvande höna som en främmande hand lurar på ett ankägg. Dagarna går och först när äggen kläcks och hönan ser att en främmande dunboll osmidigt vaggar omkring - ena benet hit, andra dit - bland de andra förstår hon att det inte rör sig om en av hennes egna och att den aldrig kommer att lära sig pipa, oavsett hur mycket den anstränger sig. Jag har aldrig behandlat någon som vänt mig ryggen illa, inte ens när man besvarat min önskan att hjälpa med oförskämdheter. Därför noterade jag en gång, det var år 1939, en skylt som jag såg på en byggnad där jag ledde en reträtt för studenter. Texten löd så här: Varje vandrare må följa sin egen väg; det var ett användbart råd.

Kämpa mot det överdrivna eftergivenhet som var och en brukar visa mot sig själv: var krävande mot er själva! Ibland tänker vi alltför mycket på hälsan, på att vila, vilket man inte får försumma just för att det är nödvändigt för att kunna återgå till arbetet med förnyade krafter. Men vila - det skrev jag redan för många år sedan - är inte att inte göra någonting alls. Det är att koppla av med verksamhet som kräver mindre ansträngning.

Vid andra tillfällen är vi, med falska ursäkter, alltför bekväma och glömmer det välsignade ansvar som vilar på våra axlar, vi nöjer oss med att klara skivan, vi låter oss dras med av krystade svepskäl för att rulla tummarna, medan Satan och hans bundsförvanter aldrig tar semester. Lyssna noga till vad den helige Paulus skrev till de kristna som arbetade som slavar och begrunda det: han uppmanade dem att lyda sina herrar, inte som inställsamma ögontjänare, och tillade: var Kristi tjänare som helhjärtat gör Guds vilja. Tjäna villigt och glatt, det gäller ju Herren och inte människor. Vilket utmärkt råd som även du och jag bör följa!

Låt oss be vår Herre Jesus Kristus om ljus och hjälp för att i varje ögonblick upptäcka den gudomliga mening som förvandlar vårt yrkeskall till grunden för vår kallelse till heligheten och till det nav som denna kallelse kretsar kring. I Evangeliet kan ni läsa att Jesus var känd som faber, filius Mariae, hantverkaren, Marias son: även vi måste med helig stolthet visa i handling att vi är arbetare, arbetande män och kvinnor!

Eftersom vi alltid bör uppföra oss som Guds sändebud, måste vi vara väl medvetna om att vi inte tjänar Honom lojalt när vi överger vårt arbete, när vi inte är lika hängivna och självuppoffrande som våra medmänniskor då vi uppfyller våra yrkesplikter, när det finns skäl att utpeka oss som slöa, opålitliga, lättsinniga, slarviga, lata, odugliga … Den som missköter dessa plikter, som kan förefalla vara mindre viktiga, kommer nämligen knappast att kunna segra i de plikter som hänför sig till det inre livet och som med säkerhet är svårare. Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig även i stort.

Det händer emellertid att vissa människor - de är goda, eller snarare godmodiga - i ord hävdar att de strävar efter att sprida vår tros vackra ideal, men i praktiken nöjer sig med att uppträda ytligt och försumligt i sitt yrkesliv: de agerar som hönshjärnor. Om vi stöter på sådana munväderskristna måste vi hjälpa dem med kärlek och tydlighet, och om det är nödvändigt med hjälp av det evangeliska hjälpmedel som kallas broderlig tillrättavisning: om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse, skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Och om dessa som skryter med att de är katoliker dessutom är äldre, mer erfarna eller har ansvarsfulla poster, så har vi desto större skäl att tala. Vi måste se till att de reagerar och börjar ta sitt arbete på större allvar, hjälpa dem som en god far eller lärare, utan att förödmjuka dem.

Det är mycket gripande att i lugn och ro meditera över den helige Paulus agerande: Ni vet ju själva på vilket sätt ni skall efterlikna oss. Vi var aldrig oordentliga hos er och åt aldrig av andras bröd utan att ha gjort rätt för oss. Vi slet och släpade, arbetade dag och natt för att inte ligga någon av er till last. Inte för att vi skulle sakna rätt till det, men vi har velat ge er ett föredöme att följa. När vi kom till er, gav vi er som föreskrift: den som inte vill arbeta får inte heller äta.