Texter på ämnet

Det finns 5 punkter i »Guds vänner « vars ämne är Bön → levande och verksam.

Som hjärtats slag

Jag vet att medan jag talar, så begrundar ni ert eget handlande i Guds närvaro. Är det inte sant att de flesta misstämningar som oroar din själ, denna brist på inre frid, beror på att du inte har besvarat Guds uppmaningar, eller på att du kanske gick längs hycklarnas väg för att du sökte dig själv? I det sorgliga syftet att upprätthålla ett sken av kristet handlande inför dem som finns i din omgivning, vägrade du i ditt inre att acceptera försakelsen, att tukta dina förvridna lidelser, att ge dig själv villkorslöst, självuppoffrande, som Jesus Kristus.

Tänk på att ni i dessa stunder av betraktelse vid Tabernaklet inte får nöja er med att lyssna till vad prästen säger som för att förkroppsliga den enskildes personliga bön. Jag föreslår några överväganden för dig, anger några punkter, för att du aktivt skall ta fasta på dem, begrunda dem för dig själv och förvandla dem till ett ämne för ett personligt och tyst samtal mellan dig och Gud. Därigenom kan du tillämpa dem på din nuvarande situation och med de ljus som Herren skänker dig inse vad som är riktigt och skilja det från vad som går i fel riktning, för att med hans nåd korrigera ditt handlande.

Tacka Herren för den mängd goda gärningar du har gjort oegennyttigt, för du kan som psalmisten sjunga: Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn, han ställde mina fötter på en klippa, han gjorde mina steg fasta. Be Honom även om förlåtelse för dina underlåtelser eller för de felsteg som lett dig in i hyckleriets beklagansvärda labyrint, då du påstod att du sökte efter Guds ära och din nästas väl, men i själva verket ärade dig själv… Var djärv, var generös och säg nej! Säg att du inte längre vill bestjäla Herren och mänskligheten.

Då är det dags för dig att vända dig till din välsignade moder i himlen, för att be henne ta dig i sina armar och få sin Son att se barmhärtigt på dig. Och se till att omedelbart fatta konkreta föresatser: skär omedelbart bort den där störande detaljen som du och Gud vet om, även om det gör ont. Högmodet, sinnligheten, bristen på övernaturlig syn kommer att sluta förbund och tillsammans viska i ditt öra: Det där? Men det är ju en obetydlig dumhet! Svara, utan att börja diskutera med frestelsen: Jag skall hänge mig även i detta krav som Gud ställer på mig! Och du kommer att ha rätt: kärleken visar sig på ett särskilt sätt i små saker. Vanligtvis är de svåraste uppoffringar som Herren ber av oss ytterst små, men lika oavbrutna och värdefulla som hjärtats slag.

Hur många mödrar känner du som har utfört en hjältemodig, extraordinär handling? Få, mycket få. Och trots det känner du och jag många hjältemodiga, verkligen hjältemodiga, mödrar som inte har gjort något spektakulärt och som inte figurerar på löpsedlarna, så att säga. De förnekar sig själva dygnet runt och offrar med glädje sin egen smak och sina egna preferenser, sin tid och sina möjligheter att hävda sig eller göra karriär, för att i stället kunna göra sina barn lyckliga.

Att handla rättsinnigt

Om Evangeliet inte får oss att i varje stund dra konkreta slutsatser för vårt dagliga liv, så är det för att vi inte mediterar över det tillräckligt mycket. Många av er är unga; andra har redan uppnått mogen ålder. Ni vill alla, vi vill alla - annars skulle vi inte vara här - ge god frukt. Vi försöker få vårt handlande att präglas av offervilja, att anstränga oss för att handla med den talent som Herren har anförtrott åt oss, för vi känner Guds iver för själarna. Men trots alla goda intentioner har det hänt förr att folk fallit i den fälla som gillrats av samma allians - ex pharisaeis et herodianis - som kanske består av personer som på ett eller annat sätt borde försvara Guds rättigheter för att de är kristna, men som i stället har allierat sig med och gömt sig bland ondskans krafter och försöker att försåtligt lägga ut snaror för sina trosfränder, som tjänar samme Återlösare.

Var försiktiga och handla alltid med enkelhet, en dygd som är mycket kännetecknande för Guds barn. Uppträd naturligt i tal och handling. Gå till botten med problem; stanna aldrig vid ytan. Kom ihåg att om vi verkligen vill uppfylla våra skyldigheter som kristna på ett heligt och manligt sätt, måste vi räkna med obehagliga stunder, såväl för andra som för oss själva.

Den enda vägen

Vi har blivit övertygade om att kärleken till nästan inte har någonting att göra med den karikatyr som man ibland har velat göra av denna dygd som utgör det kristna livets centrum. Varför är det då nödvändigt att ständigt predika om denna dygd? Tar man upp den som ett påbjudet ämne för diskussion, som dock bara har små förutsättningar att ta sig uttryck i konkreta handlingar?

Om vi ser oss omkring i vår omgivning kanske vi finner skäl att tycka att kärleken till nästan är en illusorisk dygd. Men om vi betraktar sakernas tillstånd ur ett övernaturligt perspektiv, kommer vi även att inse vilken roten till denna sterilitet är: frånvaron av intensivt och ständigt umgänge, på tu man hand, med vår Herre Jesus Kristus och okunskap om den helige Andes verk i själen, vars främsta frukt är just kärleken till nästan.

Som kommentar till ett av Apostelns råd - bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag - tillägger en av kyrkofäderna följande: genom att älska Kristus kommer vi att med lätthet stå ut med våra medmänniskors svagheter, även hos den som vi ännu inte älskar för att han inte gör några goda gärningar.

Det är i den riktningen som vägen som får oss att växa i kärleken leder. Vi skulle missta oss om vi trodde att vi först måste ägna oss åt humanitär verksamhet, åt biståndsarbete, och därvid lämna kärleken till Gud åt sidan. Vi får inte försumma Kristus för att vi bekymrar oss om vår nästa som är sjuk, eftersom vi bör älska den som är sjuk för Kristi skull.

Betrakta ständigt Jesus som, utan att upphöra att vara Gud, ödmjukade sig och antog en tjänares gestalt för att kunna tjäna oss, för det är bara ur det perspektivet som vi kommer att finna de mål som är värda att anstränga sig för. Kärleken söker förening, identifiering med den älskade: och när vi förenar oss med Kristus kommer vi att gripas av längtan efter att efterlikna Honom i hans liv av hängivenhet, av gränslös kärlek, av offer ända till döden. Kristus ställer oss inför ett avgörande val: antingen lever vi våra liv egoistiskt och i ensamhet, eller annars ägnar vi oss av all vår kraft åt att tjäna andra.

Levande bön

Jag vill stå upp och gå omkring i staden; på gatorna och på torgen. Jag vill söka honom som min själ har kär… Och inte bara i staden: jag vill springa från en del av världen till en annan - genom alla nationer, till alla folk, längs vägar och stigar - för att uppnå frid i min själ. Och denna frid upptäcker jag i de dagliga göromålen, som inte är mig till hinder; tvärtom, de är en väg och ett skäl för att älska Gud alltmer och för att förenas alltmer med Honom.

Och när vi - våldsamt - ansätts av frestelsen att tappa modet, av motgångar, kamp, eller bedrövelser, av en ny själslig natt, ingjuter psalmisten i våra läppar och vårt förstånd dessa ord: Jag är med Honom i nöden. Vad betyder mitt kors, Jesus, i jämförelse med ditt, mina skrubbsår i jämförelse med dina sår? Vad är denna ynkliga lilla börda som du har lagt på mina skuldror, i jämförelse med din enorma, rena och oändliga Kärlek? Såväl era hjärtan som mitt fylls av ett heligt begär att bekänna för Honom - med gärningar - att vi dör av kärlek.

Det föds en törst efter Gud, en längtan efter att förstå hans tårar, en törst efter att se hans leende, hans ansikte… Jag tycker att det bästa sättet att uttrycka det är att med Skriften åter upprepa: som hjorten längtar efter vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud! Själen gör framsteg, försjunken i Gud, gudomliggjord. Den kristne har blivit till en törstande vandrare, som öppnar sin mun för källans vatten.