Texter på ämnet

Jag säger det till er ännu en gång: Jag accepterar inget annat slaveri än att vara Guds kärleks slav. Och anledningen till att jag säger detta är att religionen är det största uppror som en människa som vägrar att leva som ett djur kan göra, en människa som inte låter sig nöjas - som inte finner ro - innan hon lär känna Skaparen och umgås med Honom. Jag vill att ni skall vara rebeller, fria från alla snaror, för jag vill - Kristus vill - att ni, att vi, skall vara Guds barn. Slavar eller Guds barn: detta är vårt livs dilemma. Antingen är vi Guds barn eller slavar under högmodet, sinnligheten eller den ångestladdade egoism som verkar plåga så många människor.

Guds kärlek visar vägen mot sanningen, rättvisan, det goda. När vi bestämmer oss för att säga till Herren att min frihet tillhör dig, befrias vi från alla kedjor som dittills hållit oss fjättrade vid betydelselösa saker, löjliga bekymmer och småskurna ambitioner. Och då kommer vi att helt och hållet använda vår fria vilja - som är en ovärderlig skatt, en underbar pärla som det vore sorgligt att kasta för svin - till att lära oss att göra vad gott är.

Detta är den härliga frihet som tillhör Guds barn. Kristna som - av rädsla eller avundsjuka - låter sig nedslås av den lössläppthet som kännetecknar dem som inte har tagit emot Guds Ord visar att de har en torftig bild av vår tro. Om vi verkligen uppfyller Kristi lag - om vi anstränger oss för att uppfylla den, för vi kommer inte alltid att lyckas - kommer vi att upptäcka att vi har en underbar andliga skönhet som inte behöver vända sig någon annanstans för att finna människans fulländade värdighet.

Vår tro är varken en börda eller en begränsning. Vilken inskränkt uppfattning de som resonerar så ger uttryck för! Då vi bestämmer oss för att välja Gud förlorar vi ingenting, vi vinner allt. Den som till priset av sin själ finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.

Vi har dragit den vinnande lotten, vunnit första pris. Om någonting hindrar oss från att inse det tydligt, så låt oss rannsaka vår själ. Vi kanske upptäcker att vår tro är svag, att vi har för lite personlig kontakt med Gud, att vårt böneliv är utarmat. Vi måste be vår Herre, genom hans moder som även är vår moder, att Han må öka vår kärlek till Honom, och låta oss smaka ljuvheten av hans närvaro. Det är bara när vi älskar som vi uppnår den fulländade friheten, friheten att aldrig någonsin under hela evigheten vilja överge föremålet för vår kärlek.

Låt oss åter fästa blicken på Mästaren. Kanske hör även du i denna stund den förebråelse som riktades till Tomas: Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!;och på samma sätt som Aposteln kan även du ropa med uppriktig ånger: Min Herre och min Gud! jag erkänner dig slutgiltigt som min Mästare och jag kommer hädanefter för alltid - med din hjälp - att ta vara på din undervisning och anstränga mig för att följa den lojalt.

Några sidor tidigare i Evangeliet återupplever vi den scen i vilken Jesus har dragit sig tillbaka i bön och lärjungarna är nära, förmodligen betraktar de Honom. När han hade slutat, bestämde sig en av dem för att bönfalla Honom: Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar. Då sade han till dem: När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat.

Lägg märke till hur förvånande svaret är. Lärjungarna lever ständigt tillsammans med Jesus Kristus och mitt under ett av deras samtal anger Herren för dem hur de skall be; han avslöjar Guds barmhärtighets stora hemlighet: att vi är Guds barn och förtröstansfullt kan samtala med Honom som ett barn pratar med sin far.

När jag ser hur vissa framställer fromhetslivet, den kristnes umgänge med sin Herre, på ett sätt som får det att framstå som otrevligt, teoretiskt, formalistiskt och fyllt av själlöst reciterande som snarare främjar anonymitet än ett personligt samtal på tu man hand med Gud vår Fader - äkta muntlig bön är aldrig anonym - kommer jag att tänka på Herrens råd: När ni ber, skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Och en kyrkofader gör följande kommentar: Jag tror att Kristus befaller oss att undvika långa böner; men inte långa i fråga om tid, utan i fråga om en oändlig mängd ord… Herren själv gav oss exemplet med änkan som i kraft av sina böner besegrade den orättvise domarens motstånd, och det där andra exemplet där den störande mannen kom olägligt nattetid och mer på grund av sin envishet än av vänskap lyckades få sin vän att stiga upp (jfr Luk 11:5-8; 18:1-8). Med dessa båda exempel uppmanar han oss att be ständigt, men inte genom att sammanställa oändliga böner, utan genom att enkelt berätta om våra behov för Honom.

Men i alla fall: om ni börjar be och inte kan samla er uppmärksamhet för att samtala med Gud, eller om ni känner er torra och ert huvud inte verkar kunna uttrycka en enda tanke, eller om ert hjärta verkar avdomnat, råder jag er att göra vad jag alltid försöker göra under dessa omständigheter. Försätt er i er Faders närvaro och säg åtminstone till Honom: Herre, jag kan inte be, jag kommer inte på någonting att berätta för dig! … Och var säkra på att i samma ögonblick kommer ni att ha börjat be.