Texter på ämnet

Sådana människor barrikaderar sig bakom sin frihet. "Min frihet! Min frihet!", skriker de. De har den, men utnyttjar den inte; de tittar på den, de reser den som en avgudabild av lera i sina inskränkta sinnen. Är detta frihet? Hur drar de nytta av denna sin rikedom utan ett allvarligt engagemang som ger en inriktning åt deras existens? Ett sådant uppträdande strider mot varje människas heder och storhet. De saknar en utstakad led, en tydlig väg som styr deras vandring på jorden. Dessa människor - ni har träffat dem och jag också - låter sig förledas av sin barnsliga fåfänga, egoistiska skryt och liderlighet.

Deras frihet visar sig vara steril eller bringar frukt som även mänskligt sett är skrattretande. Den som inte väljer - i full frihet! - en riktig levnadsregel kommer förr eller senare att manipuleras av andra, att leva oföretagsamt - som en parasit - underkastad vad andra bestämmer. Han kommer att låta sig svepas med av den vind som för tillfället blåser och andra kommer alltid att fatta beslut åt honom. De är moln utan regn som drivs förbi av vinden. De är träd utan frukt om hösten och uppryckta med rötterna, dubbelt döda, trots att de höljer sig i ett ständigt pladder, i undanflykter som de använder sig av för att försöka maskera sin brist på karaktär, mod och heder.

Men ingen tvingar mig! - upprepar de envist. Ingen? Alla betvingar deras låtsasfrihet som inte tar risken att ansvarsfullt acceptera konsekvenserna av fria, personliga handlingar. Där det inte finns kärlek till Gud blir det omöjligt att personligt och ansvarsfullt utöva den egna friheten. Då är - trots det yttre skenet - allting tvång. Den osäkre, den obeslutsamme, är som modellera i händerna på omständigheterna. Vem som helst formar honom efter eget tycke och framför allt formas han av sina passioner och av de sämsta tendenserna i hans av synden sårade natur.

Kom ihåg liknelsen om talenterna. Den tjänare som hade fått en talent hade - som sina kamrater - kunnat använda den väl, anstränga sig för att den skulle ge avkastning genom att utnyttja de egenskaper han hade. Men vad bestämde han sig för? Han var rädd för att förlora den. Bra. Men sedan? Han grävde ner den! Och då kunde den inte bära frukt.

Vi får inte glömma den här mannens sjukliga rädsla för att hederligt dra nytta av sin arbetsförmåga, sin intelligens, sin vilja, av hela sig. Jag gräver ner den! - tycks den stackaren säga - och min frihet är räddad! Nej. Han har använt sin frihet till att välja något mycket konkret, nämligen den mest fattiga och sterila torka. Han har valt sida, för han hade ingen annan utväg än att välja, men han valde fel.

Inget är mer fel än att påstå att frihet och hängivelse inte går att förena, för hängivelsen följer som en konsekvens av friheten. När en mor uppoffrar sig för sina barn av kärlek har hon gjort ett val, och den kärleken kommer att vara måttet på hennes frihet. Om hon älskar mycket kommer hennes frihet att bära riklig frukt. Hennes barns väl följer av hennes välsignade frihet som medför hängivelse, och av hennes välsignade hängivelse som ingenting annat är än just frihet.