Texter på ämnet

Jag har många gånger påmint er om en rörande scen ur Evangeliet: Jesus befinner sig i Petri båt, varifrån Han har talat till folket. Folkmassan som följer Honom har uppväckt längtan efter själar som förtär hans hjärta och den gudomlige Mästaren vill att lärjungarna skall dela hans iver. Efter att ha befallt att de skall ro ut på djupt vatten - Duc in altum! - uppmanar Han Petrus att lägga ut näten för att fiska.

Jag avser inte just nu att uppehålla mig vid någon av de mycket lärorika detaljerna i denna episod. Jag vill att vi tillsammans skall betrakta hur den främste av apostlarna reagerade på undret: Lämna mig, Herre, jag är en syndare. Det är en sanning som utan minsta tvivel ger en utmärkt bild av den situation som var och en av oss befinner sig i. Men trots det kan jag försäkra er om att jag, efter att i mitt liv ha bevittnat så många nådens underverk utförda av människohänder, blir alltmer benägen att utbrista: Herre, gå inte ifrån mig, för utan dig kan jag inte göra någonting gott.

Just därför förstår jag mycket väl biskopens av Hippo ord, som är en underbar hyllning till friheten: Gud, som skapade dig utan din hjälp, kan inte frälsa dig utan din hjälp. Var och en av oss, även du och jag, har nämligen alltid möjligheten - den sorgliga möjligheten - att göra uppror mot Gud, att förkasta Honom - kanske genom vårt handlande eller genom att ropa: Honom vill vi inte ha till kung.

Att välja livet

Med tacksamhet, för vi har en föraning om den lycka som vi är kallade till, har vi lärt oss att alla varelser har skapats ur intet av Gud och för Gud: såväl vi människor - rationella varelser, trots att vi så ofta förlorar förståndet - som de oskäliga djuren, de som strövar omkring på marken eller lever i havens djup eller flyger under den blå himlen, vissa så högt att de rentav kan sägas mönstra solen med sin blick. Men i denna underbara mångfald är det bara vi människor (änglarna är ett kapitel för sig) som kan förena oss med Skaparen genom att använda oss av vår frihet. Vi är i stånd att ge eller förvägra Honom den ära som tillkommer den som är alltings ursprung.

Denna möjlighet utgör den mänskliga frihetens ljus och skugga. Vår Herre bjuder, uppmanar oss att välja det goda, så ömt älskar Han oss! "Se, jag förelägger dig i dag livet och vad gott är, döden och vad ont är, då jag nu i dag befaller dig att älska Herren, din Gud, att vandra på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och förordningar, för att du må leva … så må du då välja livet, för att du och dina efterkommande må leva".

Fråga nu er själva (jag rannsakar också mitt samvete) om ni bestämt och orubbligt håller fast vid att ha valt Livet. När du hör Guds kärleksfulla röst som uppmanar dig att bli helig, svarar du fritt "ja"? Låt oss ännu en gång vända vår blick mot Jesus, då Han talar till människorna i Palestinas städer och landsbygd. Han vill inte tränga sig på. "Om du vill bli fullkomlig…" säger Han till den rike unge mannen. Ynglingen ville inte fatta vinken och Evangeliet säger att han abiit tristis, gick sin väg bedrövad. Det är därför som jag ibland har kallat honom för "sorgfågeln."¹ Han förlorade sin glädje för att han vägrade överlämna sin frihet åt Gud.

Begrunda nu istället det högtidliga ögonblick då ärkeängeln Gabriel förkunnar den Högstes plan för Jungfru Maria. Vår Fru lyssnar och ställer en fråga för att bättre förstå vad det är som Herren förväntar sig av henne; sedan ger hon sitt bestämda svar: fiat - må det ske med mig som du har sagt! Det är frukten av den bästa friheten, den att välja Gud.

I alla vår katolska tros mysterier ljuder en hyllningssång till friheten. Den heliga Treenigheten frammanar världen och människan ur intet i en fri översvallande impuls av kärlek. Ordet stiger ned från himlen och blir kött i en akt som bär det strålande sigill som kännetecknar frihet i underkastelse: "Se, här är jag. Som det står skrivet om mig i bokrullen har jag kommit, Gud, för att göra din vilja." När den av Gud utsedda stunden var inne för att befria mänskligheten från syndens slaveri, ser vi Jesus i Getsemane som lider sådana kval att Han svettas blod och som spontant och utan motstånd accepterar det offer som Fadern begär: lik ett lamm som förs bort att slaktas, och lik ett får som är tyst inför dem som klipper det. Han hade redan förutsagt det för sina lärjungar, i ett av de samtal då Han blottade sitt hjärta, för att de som älskar Honom skall förstå att Han är Vägen - det finns ingen annan - för att närma sig Fadern: Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att ta det tillbaka.

Slaveri som slaveri. Om vi under alla omständigheter måste tjäna - vare sig vi medger det eller inte är detta människornas lott - finns det ingenting bättre än att veta att man av kärlek är Guds slav. Från och med det ögonblick då vi inser det, upphör vi att vara slavar och blir vänner, barn. Då inser vi skillnaden. Vi ägnar oss åt världens hederliga göromål med samma passion och engagemang som alla andra, men med frid i djupet av vår själ, med glädje och lugn, även i motgångar: eftersom vi inte förlitar oss på något obeständigt utan på det som består för evigt. Vi är inte barn till en slavinna utan till den fria kvinnan.

Var kommer denna frihet ifrån? Från Kristus, vår Herre. Till den friheten har Kristus befriat oss. Därför lär Han oss: Om nu Sonen befriar er, blir ni verkligen fria. Vi kristna behöver inte be någon att förklara denna gåvas sanna innebörd, för den enda frihet som frälser människan är den kristna friheten.

Jag tycker om att tala om friheten som ett äventyr, för det är så ert och mitt liv utvecklar sig. Vi följer frivilligt - som barn, måste jag upprepa, inte som slavar - den stig som Herren har visat var och en av oss. Låt oss njuta av denna rörelsefrihet som är en gåva från Gud.

Det är frivilligt, utan något tvång, för att jag helt enkelt vill det, som jag väljer Gud. Och jag åtar mig att tjäna, att omvandla min existens till en gåva till andra av kärlek till min Herre Jesus. Denna frihet får mig att förkunna att ingenting på jorden kan skilja mig från Kristi kärlek.

I liknelsen om bröllopsmåltiden, då husets herre upptäcker att vissa gäster har avböjt hans inbjudan med krystade svepskäl, säger han till sin tjänare: Gå ut på vägarna och se till - compelle intrare - att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Är inte det tvång? Är inte det att utöva våld mot det enskilda samvetets legitima frihet?

Om vi mediterar över Evangeliet och reflekterar över Jesu lära, kommer vi inte att uppfatta denna order som tvång. Jesus inbjuder alltid genom att locka: om du vill bli fullkomlig …, om någon vill följa mig … Detta compelle intrare innebär varken fysiskt eller moraliskt våld: det återspeglar det kristna exemplets attraktionskraft, som i sitt sätt att verka visar Guds styrka: Se hur Fadern drar oss till sig: Han fängslar genom sin lära, Han ställer inga ultimatum. Det är så Han drar oss till sig.

När man lever i ett sådant klimat präglat av frihet, förstår man tydligt att det inte är en befrielse att göra vad ont är utan slaveri. Den som syndar mot Gud behåller sin fria vilja i den bemärkelsen att han är fri från tvång, men han har förlorat den vad beträffar friheten från skuld. En sådan person kanske visar att han har handlat i enlighet med sina egna preferenser, men han kan inte föra den sanna frihetens talan, för han har gjort sig till slav under sitt beslut och han har tagit ställning för det sämsta möjliga, frånvaron av Gud, och där finns ingen frihet.

Jag säger det till er ännu en gång: Jag accepterar inget annat slaveri än att vara Guds kärleks slav. Och anledningen till att jag säger detta är att religionen är det största uppror som en människa som vägrar att leva som ett djur kan göra, en människa som inte låter sig nöjas - som inte finner ro - innan hon lär känna Skaparen och umgås med Honom. Jag vill att ni skall vara rebeller, fria från alla snaror, för jag vill - Kristus vill - att ni, att vi, skall vara Guds barn. Slavar eller Guds barn: detta är vårt livs dilemma. Antingen är vi Guds barn eller slavar under högmodet, sinnligheten eller den ångestladdade egoism som verkar plåga så många människor.

Guds kärlek visar vägen mot sanningen, rättvisan, det goda. När vi bestämmer oss för att säga till Herren att min frihet tillhör dig, befrias vi från alla kedjor som dittills hållit oss fjättrade vid betydelselösa saker, löjliga bekymmer och småskurna ambitioner. Och då kommer vi att helt och hållet använda vår fria vilja - som är en ovärderlig skatt, en underbar pärla som det vore sorgligt att kasta för svin - till att lära oss att göra vad gott är.

Detta är den härliga frihet som tillhör Guds barn. Kristna som - av rädsla eller avundsjuka - låter sig nedslås av den lössläppthet som kännetecknar dem som inte har tagit emot Guds Ord visar att de har en torftig bild av vår tro. Om vi verkligen uppfyller Kristi lag - om vi anstränger oss för att uppfylla den, för vi kommer inte alltid att lyckas - kommer vi att upptäcka att vi har en underbar andliga skönhet som inte behöver vända sig någon annanstans för att finna människans fulländade värdighet.

Vår tro är varken en börda eller en begränsning. Vilken inskränkt uppfattning de som resonerar så ger uttryck för! Då vi bestämmer oss för att välja Gud förlorar vi ingenting, vi vinner allt. Den som till priset av sin själ finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.

Vi har dragit den vinnande lotten, vunnit första pris. Om någonting hindrar oss från att inse det tydligt, så låt oss rannsaka vår själ. Vi kanske upptäcker att vår tro är svag, att vi har för lite personlig kontakt med Gud, att vårt böneliv är utarmat. Vi måste be vår Herre, genom hans moder som även är vår moder, att Han må öka vår kärlek till Honom, och låta oss smaka ljuvheten av hans närvaro. Det är bara när vi älskar som vi uppnår den fulländade friheten, friheten att aldrig någonsin under hela evigheten vilja överge föremålet för vår kärlek.

Jag skall befria er ur fångenskapen, var ni än befinner er. Vi blir fria ur slaveriet genom bönen: vi vet att vi är fria, och vår förälskade själ liksom svävar, buren på en kärlekssångs vingar, som driver oss till att aldrig vilja skiljas från Gud. Detta är ett nytt sätt att vandra på jorden, ett gudomligt sätt, övernaturligt och underbart. Då vi minns alla dessa spanska författare från 1500-talet, kanske även vi skulle vilja smaka dessa ord: jag lever för att det inte är jag som lever: det är Kristus som lever i mig!

Man accepterar med glädje att det är nödvändigt att arbeta i denna värld under många år, för Jesus har mycket få vänner här nere. Låt oss inte dra oss undan plikten att leva, att slita ut oss - tills vi blir ordentligt utkramade - i Guds och Kyrkans tjänst. Just så, i frihet: in libertatem gloriae filiorum Dei,qua libertate Christus nos liberavit; med Guds barns frihet, som Jesus Kristus vann för oss, genom att dö på korsets trä.