Texter på ämnet

Ni kan ur detta perspektiv vara övertygade om att om vi verkligen vill följa Herren nära och uppriktigt tjäna Gud och hela mänskligheten, måste vi på allvar lösgöra oss från oss själva: från förnuftsgåvor, hälsa, ära, ädla ambitioner, segrar och framgångar.

Jag menar också - för ditt beslut måste sträcka sig ända dit - de rena ambitioner med vilka vi uteslutande försöker ge all ära till Gud och prisa Honom. Vi bör rätta vår vilja efter följande klara och tydliga regel: att ständigt säga "Herre, jag vill det här eller det där endast om det behagar dig, varför skulle jag annars vilja det?" Därigenom tillfogar vi den egoism och fåfänga som ständigt försöker slingra sig in i varje samvete en dödsstöt; samtidigt uppnår vi sann själsfrid, och lösgör oss så till den grad att vår gemenskap med Gud blir allt starkare och djupare.

För att efterlikna Jesus Kristus får hjärtat inte vara fäst vid någonting alls. Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner världen men måste betala med sitt liv? Den helige Gregorius gör följande kommentar: Att lösgöra sig från saker skulle inte räcka om vi inte även avstår från oss själva. Men … vart går vi utanför oss själva? Vem är beredd att lösgöra sig till och med från sig själv?

Var medvetna om att vår situation som fallna syndare skiljer sig från vår situation som människor formade av Gud. Vi har skapats på ett sätt men befinner oss i ett annat tillstånd av egen förskyllan. Låt oss avstå från det vi har blivit genom att synda och låt oss kvarstå sådana som vi har blivit genom nåden. På så sätt avstår den högmodige från sig själv, om han efter att ha omvänt sig till Kristus blir ödmjuk; om en liderlig människa ändrar sitt liv och lever kyskt, avstår han från sig själv sådan han var innan; om en girig upphör att sträva efter rikedom och börjar ge av sina egendomar i stället för att tillskansa sig andras egendom, har han förvisso avstått från sig själv.

Kristen självbehärskning

Generösa hjärtan, som verkligen lösgjort sig från allt, är vad Herren begär av oss. Vi kommer endast att bli sådana om vi hugger av alla de rep eller tunna trådar som binder oss vid vårt jag. Jag vill inte dölja för er att en sådan beslutsamhet kräver en ständig kamp, att man ständigt går bortom sitt eget förstånd och sin egen vilja, en överlåtelse - kort sagt - som är svårare än att avstå från de mest eftertraktade materiella rikedomar.

Om man lösgör sig så som Mästaren förespråkade, som han förväntar sig att alla kristna skall göra det, måste detta nödvändigtvis även ta sig yttre uttryck. Jesus Kristus coepit facere et docere; han förkunnade sin lära först i handling, sedan i ord. Ni har sett Honom födas i ett stall, fullständigt utblottad, och sova sina första nätter på denna jord liggande på halmen i en krubba. Därefter, under hans apostoliska vandringar, minns ni säkert bland många andra exempel hur han tydligt varnade en av dem som erbjöd sig att följa Honom som lärjunge: Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud. Och glöm inte att betrakta den scen som återges i Evangeliet, då apostlarna som var på väg en sabbat ryckte av några ax för att stilla sin hunger.

Om ni alltid vill handla som herrar över er själva, råder jag er att lägga ned stor ansträngning på att lösgöra er från allt, utan rädsla, utan fruktan eller misstro. När ni sedan ägnar er åt att uppfylla era personliga plikter, plikter gentemot familjen eller andra …, så använd er hederligt av ärliga världsliga medel och tänk på att tjäna Gud, Kyrkan, era kära, er yrkesuppgift, ert land, hela mänskligheten. Inse att det viktiga inte består i att faktiskt äga det ena eller att sakna det andra, utan i att uppföra sig i enlighet med den sanning som vår kristna tro lär oss: skapade tillgångar är inte någonting annat än just medel. Avvisa därför illusionen att medlen skulle vara någonting definitivt: Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

När någon låter sin lycka kretsa uteslutande kring världsliga ting - jag har bevittnat verkliga tragedier - använder han dem inte på ett förnuftigt sätt utan förstör den ordning som Skaparen i sin vishet har inrättat. Hjärtat känner sig då olyckligt och otillfredsställt och ger sig ut på en vandring präglad av ständigt missnöje och förslavas slutligen redan på jorden, som ett offer för de tillgångar som en gång kanske har förvärvats genom otaliga ansträngningar och försakelser. Men framför allt råder jag er till att aldrig glömma att Gud inte ryms, att han inte bor, i ett hjärta som är nedsmutsat av oordnad, grov och fåfäng kärlek. Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. Låt oss därför förankra hjärtat i den kärlek som kan göra oss lyckliga … Låt oss eftersträva himmelens rikedomar.

För många - mer än 25 - år sedan besökte jag ett soppkök för fattiga som inte hade mer att äta under dagen än det mål mat som de bjöds på där. Det var en stor lokal där serveringen ombesörjdes av en grupp goda kvinnor. Efter den första utdelningen kom andra tiggare för att få det som blivit över, och i denna andra grupp fanns det en som drog min uppmärksamhet till sig: han ägde en sked av tenn! Han tog försiktigt upp den ur fickan, tittade på den lystet, njutningsfullt, och efter att ha ätit upp sin portion tittade han åter på skeden med ögon som nästan ropade: "Den är min!", slickade den ren och stoppade nöjt tillbaka den i sina trasiga kläder. Den där skeden var ju faktiskt hans! Bland sina olycksbröder kunde denne fattige stackare anse sig vara rik.

Vid samma tid kände jag en dam som tillhörde den spanska högadeln. Inför Gud betyder det ingenting: vi är alla lika, alla är vi barn till Adam och Eva, svaga varelser med dygder och brister som kan - om Herren överger oss - begå de värsta brott. Sedan Kristus återlöst oss betyder skillnader i ras, språk eller hudfärg, släkt eller rikedom ingenting, vi är alla Guds barn. Kvinnan som jag talar med er om nu bodde i ett palats som tillhört hennes förfäder, men hon gjorde inte av med två pesetas om dagen för egen räkning. Däremot avlönade hon sitt tjänstefolk väl och resten av sina tillgångar använde hon till att hjälpa behövande, samtidigt som hon själv utstod alla slags försakelser. Den här kvinnan saknade inte många av de ägodelar som många eftertraktar, men personligen var hon fattig, mycket anspråkslös och hade lösgjort sig fullständigt från allt. Förstår ni vad jag menar? Det räcker förresten med att lyssna till Herrens ord: saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.

Om du vill få en sådan anda, råder jag dig att vara måttfull vad gäller dig själv och mycket generös mot andra; undvik onödiga utgifter av lyx, nyck, fåfänga, bekvämlighet …; skapa dig inga behov. Kort sagt, lär dig av den helige Paulus som kunde säga om sig själv att "Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd, jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag genom Honom som ger mig kraft". Och i likhet med Aposteln kommer även vi att vinna i vår andliga kamp, om vi bevarar hjärtat fritt från bindningar.

Alla vi som kommer till trons arena - säger den helige Gregorius den store - tar upp kampen med de onda andarna. Djävlarna äger ingenting i denna värld och eftersom de går i strid nakna, bör även vi kämpa nakna. Om någon som är klädd kämpar med en annan som saknar kläder, kommer han nämligen snart att bli besegrad, för hans fiende har någonting att slita tag i. Och vad är världsliga ting annat än ett slags klädnad?

Vi bör vara krävande gentemot oss själva i vårt dagliga liv för att inte hitta på problem som inte finns och konstgjorda behov, vilka när allt kommer omkring beror på att vi är inbilska, nyckfulla, bekväma eller lata. Vi bör gå till Gud med raska steg, utan barlast eller hinder som försvårar vår vandring. Det är inte genom att inte äga som man är fattig i anden, utan genom att verkligen lösgöra sig från allting, och just därför måste vi vara försiktiga och inte lura oss själva genom att med inbillade motiv förklara varför vi inte klarar oss utan vissa saker. Sök det som är tillräckligt, sök det som räcker. Och se till att inte vilja ha mer. Vad som går utöver det är en börda, inte en lättnad; det tynger dig i stället för att lyfta dig.

Då jag ger er dessa råd, tänker jag inte på extraordinära, ovanliga eller komplicerade situationer. Jag känner någon som använde papper som bokmärken och skrev bönesuckar på dem för att hjälpa sig att vara medveten om Guds närvaro. Och så började han vilja bevara sin skatt omsorgsfullt, tills han upptäckte att han höll på att fästa sig vid de där värdelösa papperslapparna. Se där vilket dygdemönster! Jag skulle gärna visa er allt mitt elände om det kunde vara till någon hjälp. Jag har berättat lite ur mitt inre, för att hjälpa dig att se efter om det händer någonting liknande inom dig: dina böcker, dina kläder, ditt skrivbord, dina … avgudar av krimskrams.

I sådana fall råder jag er att rådfråga er andlige vägledare, utan att vara barnsliga eller skrupulösa. Ibland kommer det att räcka med den lilla uppoffringen att inte använda något under en kort tid. Och i andra fall är det inte hela världen om du en dag avstår från det transportmedel som du vanligtvis använder dig av och ger bort det belopp du därigenom har sparat, även om det är mycket lite pengar. Under alla omständigheter så kommer du, om du innerligt strävar efter att lösgöra dig, att ständigt upptäcka diskreta och verkningsfulla tillfällen att träna dig i det.

Efter att ha öppnat mitt inre för er, måste jag även bekänna att jag är fäst vid något som jag aldrig skulle vilja avstå från: nämligen att verkligen tycka om er alla. Jag har lärt mig det av den bäste Mästare som finns och jag skulle vilja följa hans exempel så troget man bara kan genom att älska människorna utan gräns, till att börja med dem som befinner sig i min närhet. Blir ni inte rörda av den brinnande tillgivenhet - denna kärlek! - som Jesus Kristus hyste gentemot en av sina lärjungar som Evangelisten beskriver som quem diligebat Jesus, den som Jesus älskade?