Texter på ämnet

Jesus hade arbetat mycket dagen innan och då han påbörjade vandringen kände han sig hungrig. På grund av hungern går han fram till fikonträdet som på avstånd visar upp ett fantastiskt lövverk. Den helige Markus berättar att det inte var rätta tiden för fikon men vår Herre går fram till fikonträdet för att plocka dem, väl medveten om att det är fel årstid. När han ser att trädet inte ger någon frukt, trots att det verkar så fruktbart med sitt överflöd av blad, befaller han: aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig.

Visst är det starka ord! Du skall aldrig någonsin ge frukt! Vilket intryck måste det inte ha gjort på lärjungarna, särskilt om de tänkte på att det var Guds vishet som talade! Jesus förbannar trädet för att han bara har funnit ett sken av fruktbarhet, lövverk. Därigenom lär vi oss att det inte går att bortförklara att man är overksam. Någon kanske säger: Jag har inte tillräckliga kunskaper … Inga undanflykter! Eller: Det är så att min sjukdom … jag är inte så begåvad … omständigheterna är inte gynnsamma … omgivningen … De ursäkterna duger inte heller! Ve den som pryder sig med ett falskt apostolats lövverk, som visar upp alla yttre tecken på ett fruktbart liv men inte har ärliga avsikter att ge frukt! Det verkar som om han utnyttjar tiden väl, att han rör sig, organiserar, hittar på nya sätt att lösa alla problem … Men han är improduktiv. Ingen kommer att finna näring i hans verk om de saknar övernaturlig sav.

Låt oss be Herren att han må göra oss till människor som är beredda att arbeta med fruktbar heroism. Det finns många människor man kan gå fram till och bara finna blad hos: stora, blanka, glänsande blad, men det är bara lövverk, ingenting annat. Och våra medmänniskor ser på oss i hopp om att stilla sin hunger, som är hunger efter Gud. Vi får inte glömma att vi kan räkna med alla nödvändiga medel. Trots allt vårt elände kan vi Herrens lära väl och har hans nåd.

Jag vill återigen påminna er om att vi inte har mycket tid: tempus breve est för vårt jordeliv är kort och med de medel jag nämnt behöver vi inte mer än god vilja för att ta vara på de tillfällen som Gud skänker oss. I och med att vår Herre kom till vår värld började den rätta stunden, frälsningens dag för oss och för alla. Må Gud vår Fader inte behöva förebrå oss med de ord som han lade i profeten Jeremias mun: till och med hägern under himmelen känner ju sin bestämda tid, och turturduvan, svalan och tranan tar i akt tiden för sin återkomst. Mitt folk däremot vill inte känna Herrens lagar.

Det finns inte dåliga eller olämpliga tidpunkter. Alla dagar är bra för att tjäna Gud. Dåliga dagar uppstår bara när människan slösar bort dem genom sin brist på tro, sin lättja och sin oföretagsamhet som avleder henne från att arbeta med Gud, för Gud. Jag vill lova Herren alltid! Tiden är en skatt som försvinner, som undflyr oss, som rinner mellan våra fingrar på samma sätt som vatten rinner ner i klippskrevor. Gårdagen har redan varit och dagen flyr. Morgondagen kommer snart att vara en ny gårdag. Detta liv varar en mycket kort tid. Men vad mycket man kan göra under denna korta tidsrymd av kärlek till Gud!

Vi kommer inte att kunna anföra några ursäkter. Herren har varit slösaktigt generös gentemot oss. Han har tålmodigt undervisat oss, han har förklarat sina lagar med liknelser och oförtröttligt påmint oss om dem. Han kan fråga oss, som han frågade Filippos: så många år har jag varit tillsammans med er, och ändå känner ni mig inte? Det är dags att arbeta på riktigt, att ta vara på varje ögonblick under dagen, uthärda - villigt och glatt - hela dagen i solhettan.

Att förvandla arbetet till bön

Jag brukar ofta säga att vi inte får göra dessa stunder av samtal med Jesus, som ser oss och lyssnar på oss från Tabernaklet, till en opersonlig bön. Jag brukar kommentera att vi för att meditera på ett sådant sätt att vi genast inleder en dialog med Herren - ljudet av ord är inte nödvändigt - måste lämna anonymiteten, försätta oss i hans närvaro sådana som vi är, utan att gömma oss i den folkmassa som fyller kyrkan eller i en strid ström av tomma ord som inte springer fram ur hjärtat, utan på sin höjd ur en vana som tömts på innehåll.

Nu vill jag tillägga att även ditt arbete måste vara personlig bön, att det måste omvandlas till ett storslaget samtal med vår himmelske Fader. Om du försöker bli helig i och genom din yrkesverksamhet, måste du nödvändigtvis anstränga dig för att förvandla den till en bön utan anonymitet. Ditt yrkesarbete får inte heller urarta till en undanskymd, intetsägande syssla som utförs på ett slentrianmässigt opersonligt sätt, för i samma stund som det sker kommer den gudomliga drivfjäder som besjälar dina dagliga göromål att dö.

Jag kommer att tänka på de resor till fronterna som jag gjorde under det spanska inbördeskriget. Utan att kunna räkna med några som helst mänskliga medel begav jag mig till de platser där någon kunde behöva min prästerliga tjänst. Under dessa mycket speciella omständigheter, som kanske gav många en förevändning för underlåtelser och försummelser, nöjde jag mig inte med att ge asketiska råd. Då som nu var min strävan densamma, en strävan som jag nu hoppas att Herren skall uppväcka i var och en av er: jag brydde mig om deras själars väl och om deras lycka här på jorden; jag uppmuntrade dem till att ta vara på tiden med nyttiga uppgifter och att inte se på kriget som på ett slags sluten parentes i deras liv. Jag bad dem att inte bli uppgivna och att göra vad som stod i deras makt för att inte förvandla skyttegravarna och vaktposterna till något som kunde likna väntsalarna i dåtidens stationer, där man slog ihjäl tiden i väntan på tåg som aldrig tycktes komma…

Rent konkret gav jag dem rådet att ägna sig åt någon nyttig verksamhet - att studera, exempelvis språk - som var förenlig med deras militärtjänst. Jag rådde dem att aldrig upphöra att vara gudfruktiga män och att de skulle se till att hela deras uppträdande var operatio Dei, Guds arbete. Och jag blev rörd av att se hur underbart dessa unga män reagerade, i situationer som inte alls var enkla: man märkte hur solid deras karaktär var.

Possumus!, vi kan vinna även det här slaget, med Guds hjälp. Ni kan vara övertygade om att det inte är svårt att förvandla arbetet till en dialog i bön. Så snart som du uppoffrar det och skrider till verket, lyssnar Gud redan och uppmuntrar dig. Vi kommer att bli kontemplativa människor mitt i vårt dagliga arbete! För vi är säkra på att han ser oss samtidigt som han ber oss att övervinna oss själva ännu en gång: en liten uppoffring, ett leende mot en person som kommer olägligt, att börja med den arbetsuppgift som är minst givande men mest brådskande, att vårda detaljer i fråga om ordning, att uthålligt uppfylla vår plikt, trots att den lätt skulle kunna lämnas åt sidan, att inte lämna till morgondagen det vi skall avsluta idag. Och allt detta för att glädja Honom, Gud vår Fader! På ditt skrivbord, eller på något diskret ställe som inte väcker uppmärksamhet men som du kan använda som väckarklocka för din kontemplativa anda, kan du sätta ett krucifix, som för din själ och ditt sinne är den handbok i vilken du lär dig tjäna.

Om du bestämmer dig för att slå in på denna kontemplativa väg - utan konstigheter, utan att lämna världen, mitt uppe i dina vanliga göromål - kommer du genast att känna dig som en vän till Mästaren, med det gudomliga uppdraget att öppna upp jordens gudomliga stigar för hela mänskligheten. Ja, med ditt arbete kommer du att bidra till att Kristi rike utsträcks i alla världsdelar. Och arbetstimmarna kommer att gå, den ena efter den andra, timmar som du uppoffrar för avlägsna länder som håller på att födas i tron, för folken i öststaterna som brutalt förhindras från att i frihet utöva sin tro, för de länder med gamla kristna traditioner där Evangeliets ljus förefaller ha fördunklats och där människorna försöker kämpa sig fram genom okunskapens mörker … Vilket värde får då inte den arbetstimmen!, när du med samma iver fortsätter en liten stund till, några minuter till, ända tills uppgiften är slutförd. På ett praktiskt och enkelt sätt kommer du att förvandla kontemplationen till apostolat, du kommer att känna det som ett tvång som uppstår i ditt hjärta, som slår i samma takt som vår Herres Jesu Kristi ljuvliga och barmhärtiga hjärta.