Texter på ämnet

När jag talar till er och vi tillsammans samtalar med Gud, vår Herre, ber jag helt enkelt min egen bön med hög röst. Jag tycker om att påminna om det ofta. Även ni måste anstränga er för att själva be i ert inre, även då omständigheterna, som t ex dagens datum, leder till att vi betraktar ett ämne som vid en första anblick inte verkar särskilt lämpat för en kärleksfull dialog, som vårt samtal med Gud bör vara. Jag säger "vid en första anblick", för naturligtvis kan och bör allting som händer oss, allting som sker omkring oss, bli föremål för vår meditation.

Jag vill tala med er om tiden, som går så fort. Jag skall inte upprepa den där bekanta frasen som säger att ett år mer innebär ett år mindre. Jag tänker heller inte föreslå att ni skall fråga andra i er omgivning vad de tycker om tidens flykt. Om ni skulle göra det, skulle ni förmodligen få höra svar i stil med "ungdomen, denna gudagåva, som flyr för att aldrig återvända", även om jag medger att ni kan komma att möta uppfattningar som har ett mer övernaturligt innehåll.

Jag tänker inte heller dröja nostalgiskt vid att människolivet är kort. För oss kristna bör den omständigheten att vår vandring genom tiden är så flyktig vara en sporre som hjälper oss att använda tiden på ett bättre sätt, aldrig en anledning att vara rädda för vår Herre och än mindre att se på döden som ett förskräckligt och oåterkalleligt slut. Det har sagts på otaliga sätt, vissa mer poetiska än andra, att med Guds nåd och barmhärtighet är varje år ett steg som för oss närmare himlen, vårt slutgiltiga hem.

När jag tänker på denna verklighet, förstår jag mycket väl den helige Paulus utrop i sitt brev till korintierna: tempus breve est!, vår jordiska vandring varar inte länge! Dessa ord klingar i en konsekvent kristens hjärta som en förebråelse mot brist på generositet och som en ständig uppmaning till att vara lojal. Det är verkligen inte mycket tid vi har till förfogande för att älska, för att ge, för att gottgöra. Därför har vi inte rätt att slösa bort denna skatt eller att oansvarigt kasta ut den från fönstret. Vi får inte förstöra denna etapp i världshistorien som Gud anförtror åt var och en av oss.

Men låt oss ta upp tråden från liknelsen. Vad gör de oförståndiga? Först när de hör ropet, börjar de bemöda sig om att ta emot Brudgummen: de går och köper olja. Men de bestämde sig sent, och medan de gick kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: Herre, herre, öppna för oss! Man kan inte säga att de hade varit overksamma: något hade de tagit sig för. Men de får höra en röst som svarar strängt: Jag känner er inte. De kunde eller ville inte förbereda sig med den omsorg som krävdes och glömde att vidta den rimliga försiktighetsåtgärden att i god tid köpa olja. De var inte tillräckligt generösa för att helt och hållet utföra den lilla uppgift som hade anförtrotts dem. I själva verket hade de många timmar på sig, men de tog inte vara på dem.

Låt oss modigt tänka igenom våra liv. Varför hittar vi ibland inte de där minuterna för att kärleksfullt avsluta det arbete som åligger oss och som är medlet för vår helgelse? Varför missköter vi våra förpliktelser gentemot familjen? Varför känner vi oss jäktade när det är dags att be eller att delta i den heliga Mässan? Varför saknar vi lugn och ro för att uppfylla vårt stånds plikter medan vi utan minsta brådska uppehåller oss med våra egna nycker? Ni kan svara mig att det här bara är småsaker. Ja, det är de verkligen: men dessa småsaker är den olja, vår olja, som håller lågan brinnande och ljuset tänt.

Detta bör vara frukten av dagens bön: att vi blir övertygade om att vår jordiska vandring - under alla omständigheter och i varje stund - är till för Gud, att den är en ärorik skatt, ett återsken av himlen; att den, i våra händer, är någonting underbart som vi måste förvalta, med ansvarskänsla inför människorna och inför Gud, utan att byta stånd, mitt på gatan, genom att helga vårt yrke, vårt familjeliv, vårt sällskapsliv, all vår verksamhet som kan verka alltigenom jordisk.

När jag var 26 år gammal och förstod vidden av åtagandet att tjäna Herren i Opus Dei, bad jag Honom av all min själ att få en 80-årings pondus. Jag bad min Gud om en högre ålder - barnsligt, med en nybörjares naivitet - för att kunna utnyttja tiden, för att lära mig att dra nytta av varje minut i hans tjänst. Herren kan skänka sådana rikedomar. Kanske du och jag kommer att kunna säga: Jag är förståndigare än de gamla, ty jag tar dina befallningar i akt. Ungdom måste inte vara liktydig med tanklöshet, på samma sätt som man inte nödvändigtvis är klok och vis bara för att man är gammal.

Vänd dig tillsammans med mig till Kristi moder. Du vår moder, som har sett Jesus växa, som har sett Honom ta vara på sin vandring bland människorna: lär mig att använda mina dagar i Kyrkans och människornas tjänst; goda moder, lär mig att närhelst det behövs höra i mitt hjärtas innersta, som en kärleksfull förebråelse, att min tid inte tillhör mig, den tillhör vår Fader, som är i himlen.