Texter på ämnet

Många påbörjar men få avslutar. Vi som försöker uppföra oss som Guds barn bör tillhöra den senare kategorin. Glöm inte att bara uppgifter som avslutas med kärlek, som avslutas väl, förtjänar det beröm från Herren som vi kan läsa i den heliga Skrift: Slutet är bättre än början.

Ni har kanske redan hört mig berätta följande anekdot under något annat föredrag. Jag vill hur som helst åter påminna er om den, eftersom den är mycket talande och lärorik. Vid ett visst tillfälle letade jag i det romerska ritualet efter en bön för att välsigna den sista stenen i en byggnad, den viktiga sten som är så betydelsefull eftersom den på ett symboliskt sätt förenar många människors hårda, ansträngande och uthålliga arbete som varat i många långa år. Jag blev mycket förvånad då jag märkte att det inte fanns någon. Jag fick nöja mig med en benedictio ad omnia, en allmän välsignelse. Jag erkänner att jag tyckte att en sådan brist verkade omöjlig, och gick långsamt igenom ritualets index, flera gånger, men förgäves.

Många kristna är inte längre övertygade om att det helgjutna liv som Herren kräver av sina barn förutsätter att vi verkligen bemödar oss om att omsorgsfullt slutföra våra uppgifter - som vi skall helga - även i dess minsta delar.

Vi får inte erbjuda Herren något som inom ramen för våra stackars mänskliga begränsningar inte är perfekt, fläckfritt, noggrant utfört även i minsta detalj: Gud tar inte emot hafsverk. Ni får inte offra något med fel, förmanar oss den heliga Skrift, ett sådant blir inte till behag. Därför måste vars och ens arbete, de göromål som vi ägnar våra dagar och vår energi åt, vara ett offer som är värdigt Skaparen, operatio Dei, Guds arbete och arbete för Gud: kort sagt, ett fulländat, oklanderligt utfört arbete.

Arbetet: deltagande i Guds makt

Alltsedan människan skapades har hon varit tvungen att arbeta. Det har jag inte hittat på: det räcker med att slå upp de första sidorna i den heliga Skrift för att läsa att Gud - innan synden gjorde sitt insteg i mänskligheten och till följd av denna överträdelse även döden, mödorna och allt elände - formade Adam av lera och skapade vår vackra värld för honom och hans efterlevande, ut operaretur et custodiret illum, till att bruka och bevara den.

Vi måste därför vara övertygade om att arbetet är en fantastisk verklighet som ålagts oss likt en oeftergivlig lag som alla, på ett eller annat sätt, är underkastade, även om vissa försöker undandra sig den. Lär er noga att denna skyldighet inte har uppstått som en följd av ursynden och heller inte är ett modernt påfund. Det rör sig om ett nödvändigt medel som Gud anförtror åt oss här på jorden, tillsammans med våra livsdagar och en delaktighet i hans skapande kraft, så att vi kan förtjäna vårt levebröd och samtidigt skörda grödan till evigt liv:människan föds till att arbeta, som fåglar måste flyga mot höjden.

Ni kanske säger att det har gått många århundraden sedan dess och att det är mycket få som tänker så här och att majoriteten, i bästa fall, styrs av helt andra motiv. Vissa arbetar för pengarnas skull, andra för att försörja sina familjer, åter andra för att uppnå en viss ställning i samhället, för att utveckla sina talanger, för att tillfredsställa sina oordnade lidelser eller för att bidra till samhällets framsteg. Och i allmänhet ser de på sina arbeten som en ofrånkomlig nödvändighet.

När vi ställs inför ett så inskränkt, egoistiskt och simpelt synsätt, måste du och jag komma ihåg och påminna våra medmänniskor om att vi är Guds barn och har fått samma inbjudan av vår Fader som de båda bröderna i liknelsen i Evangeliet: min son, gå ut och arbeta i vingården. Jag försäkrar er att vi - om vi dagligen anstränger oss att se våra egna åligganden ur det perspektivet, att se dem som en uppmaning från Gud - kommer att lära oss att avsluta våra uppgifter med så stor mänsklig och övernaturlig perfektion som vi förmår. Ibland kanske vi gör uppror - som den äldste sonen som svarade: Nej, det vill jag inte - men när vi väl har ångrat oss kommer vi att kunna reagera och ägna oss med ännu större kraft åt att uppfylla våra plikter.

Ursäkta min utvikning och låt oss återgå till den röda tråden, fast vi egentligen inte avvikit från ämnet. Ni måste vara övertygade om att yrkeskallet är en väsentlig, oskiljaktig del av vårt liv som kristna. Herren vill att ni skall vara heliga på den plats där ni befinner er, i det yrke som ni har valt, av vilka skäl ni än har gjort det. Jag tycker att alla yrken är goda och ädla - så länge som de inte strider mot Guds lag - och att de kan föras upp till det övernaturliga planet, det vill säga att de kan ledas in i den ström av kärlek som kännetecknar ett Guds barns liv.

Jag kan inte undvika att känna mig något illa till mods när någon som talar med mig om sitt arbete ser ut som ett olyckligt offer och hävdar att det tar si eller så många timmar om dagen, samtidigt som vederbörande i själva verket inte gör hälften så mycket som sina kollegor, vilka när allt kommer omkring kanske bara leds av egoistiska eller i vart fall uteslutande mänskliga motiv. Alla vi som är här och för ett personligt samtal med Jesus har ett mycket konkret yrke: läkare, advokater, ekonomer… Tänk lite på de av era kollegor som utmärker sig för sitt yrkesmässiga anseende, sin hederlighet eller sin hängivna tjänst: ägnar de inte många timmar om dagen - och kanske även om natten - åt sina uppgifter? Har vi kanske inte någonting att lära av dem?

Medan jag talar, granskar jag även mitt eget uppförande. Jag erkänner att jag skäms något när jag ställer de här frågorna och omedelbart vill be Gud om ursäkt, då jag tänker på hur svagt mitt svar är, på hur långt jag är från att utföra den uppgift som Gud har anförtrott åt oss i världen. Kristus - skriver en av kyrkofäderna - har velat att vi skall vara lampor; att vi skall vara lärare för våra medmänniskor; att vi skall vara som jäst; att vi skall leva som änglar bland människor och som vuxna bland barn, som andliga människor bland uteslutande förnuftiga människor; att vi skall vara utsäde; att vi skall bära frukt. Vi skulle inte ens behöva öppna munnen om vårt liv lyste på detta sätt. Ord skulle vara överflödiga, om vi kunde undervisa genom våra handlingar. Det skulle inte finnas en enda hedning, om vi verkligen vore kristna.

Kämpa mot det överdrivna eftergivenhet som var och en brukar visa mot sig själv: var krävande mot er själva! Ibland tänker vi alltför mycket på hälsan, på att vila, vilket man inte får försumma just för att det är nödvändigt för att kunna återgå till arbetet med förnyade krafter. Men vila - det skrev jag redan för många år sedan - är inte att inte göra någonting alls. Det är att koppla av med verksamhet som kräver mindre ansträngning.

Vid andra tillfällen är vi, med falska ursäkter, alltför bekväma och glömmer det välsignade ansvar som vilar på våra axlar, vi nöjer oss med att klara skivan, vi låter oss dras med av krystade svepskäl för att rulla tummarna, medan Satan och hans bundsförvanter aldrig tar semester. Lyssna noga till vad den helige Paulus skrev till de kristna som arbetade som slavar och begrunda det: han uppmanade dem att lyda sina herrar, inte som inställsamma ögontjänare, och tillade: var Kristi tjänare som helhjärtat gör Guds vilja. Tjäna villigt och glatt, det gäller ju Herren och inte människor. Vilket utmärkt råd som även du och jag bör följa!

Låt oss be vår Herre Jesus Kristus om ljus och hjälp för att i varje ögonblick upptäcka den gudomliga mening som förvandlar vårt yrkeskall till grunden för vår kallelse till heligheten och till det nav som denna kallelse kretsar kring. I Evangeliet kan ni läsa att Jesus var känd som faber, filius Mariae, hantverkaren, Marias son: även vi måste med helig stolthet visa i handling att vi är arbetare, arbetande män och kvinnor!

Eftersom vi alltid bör uppföra oss som Guds sändebud, måste vi vara väl medvetna om att vi inte tjänar Honom lojalt när vi överger vårt arbete, när vi inte är lika hängivna och självuppoffrande som våra medmänniskor då vi uppfyller våra yrkesplikter, när det finns skäl att utpeka oss som slöa, opålitliga, lättsinniga, slarviga, lata, odugliga … Den som missköter dessa plikter, som kan förefalla vara mindre viktiga, kommer nämligen knappast att kunna segra i de plikter som hänför sig till det inre livet och som med säkerhet är svårare. Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig även i stort.