Texter på ämnet

Vad gör det väl att vi snubblar, om vi i den smärta som fallet orsakar kan finna styrka för att resa oss på nytt och fortsätta vår vandring med förnyade krafter? Glöm inte att det inte är den som aldrig faller som är helig, utan den som alltid reser sig, med ödmjukhet och helig envishet. I Ordspråksboken sägs att den rättfärdige faller sju gånger om dagen, du och jag - stackars skapade varelser - får då inte bli förvånade eller tappa modet på grund av vårt eget elände, av våra fall, för vi kommer att fortsätta framåt om vi söker styrka hos den som sade kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Tack Herre, quia tu es, Deus, fortitudo mea, för du och bara du, min Gud, har alltid varit min styrka, min tillflykt, mitt stöd.

Var ödmjuk, om du verkligen vill göra framsteg i det inre livet! Vänd dig ständigt förtröstansfullt, till Herren och hans heliga moder, som även är din moder, och be om hjälp! Var fridfull och lugn, oavsett hur ont det ännu oläkta såret efter ditt senaste fall gör! Omfamna ånyo korset och säg: Herre, med ditt stöd kommer jag att kämpa för att inte stanna upp, jag kommer att troget besvara dina uppmaningar, utan att frukta de branta uppförsbackarna, den skenbara enformigheten i mitt vanliga arbete eller tistlarna och stenarna på vägen. Jag vet att din barmhärtighet bistår mig och att jag till sist kommer att finna den eviga lyckan, glädjen och kärleken i evigheters evighet.

I samma dröm upptäckte den där författaren en tredje väg: även den var smal, svår att gå och lika brant som den andra vägen. Längs den vägen gick några människor bland otaliga svårigheter med högtidlig och majestätisk min. Likväl hamnade även de i samma fruktansvärda stup som den första vägen ledde till. Det är den väg som hycklarna går, de som saknar rätta avsikter, de som drivs av en falsk iver och förfalskar gudomliga verk genom att blanda dem med timlig egoism. Det är ren dumhet att ge sig in på ett betungande företag för att bli beundrad, att hålla Guds bud till priset av svåra ansträngningar, men för att erhålla en världslig lön. Den som utövar dygderna för att få mänsklig vinning liknar en som säljer ett värdefullt föremål för några småslantar: han hade kunnat vinna himlen, men nöjer sig med flyktigt beröm … Därför sägs det att hycklarnas hopp liknar ett spindelnät: det är mycket ansträngande att spinna, men till sist slits det sönder av dödens lätta vindpust.

Med blicken fäst på målet

Om jag så rakt på sak påminner er om dessa sanningar, så är det för att uppmana er att noggrant pröva de skäl som styr ert handlande för att korrigera det som behöver korrigeras genom att ställa allt i Guds och era bröder människornas tjänst. Tänk på att Herren har gått vid vår sida, sett kärleksfullt på oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början.

Rena era avsikter, ägna er åt allt av kärlek till Gud och omfamna med glädje varje dags kors. Jag har upprepat det tusentals gånger, för jag tror att dessa idéer måste ingraveras i varje kristens hjärta: när vi inte bara står ut med motgångar och fysisk eller andlig smärta utan älskar dem och uppoffrar dem till Gud som gottgörelse för våra egna synder och för alla människors synder, så kan jag försäkra er att vi inte kommer att känna oss krossade under motgångarnas eller smärtans tyngd.

Det är inte längre vilket kors som helst man då bär, utan Kristi Kors, och man tröstas av att Frälsaren åtar sig att bära dess tyngd. Vi medarbetar som Simon från Kyrene, som tvingades att erbjuda sina axlar för att hjälpa Jesus när han var på väg hem från arbetet på landet och tänkte på sin välförtjänta vila. Att frivilligt hjälpa Kristus som Simon av Kyrene gjorde, att på så nära håll följa den lidande Människosonen, utpinad och knappt mer än en trasa, innebär för en förälskad människa inte att vara olycklig utan att med säkerhet vara i Guds närhet, som välsignar oss genom att på detta sätt ha utvalt oss.

Mycket ofta har en hel del personer med förvåning påpekat vilken glädje som mina barn i Opus Dei tack vare Gud känner och sprider. Inför detta obestridliga faktum svarar jag alltid med samma förklaring, för jag har ingen annan: grunden för deras lycka består i att de varken fruktar livet eller döden, i att de inte kuvas av lidande eller av den dagliga ansträngningen för att leva med en anda av offervilja, ständigt redo - trots sitt personliga elände och svaghet - att förneka sig själva för att göra den kristna vägen lättare och angenämare för andra.

Fram tills nu har vi kanske inte känt oss manade att följa Kristus på så nära håll. Vi kanske inte har insett att vi kan lägga våra små försakelser till hans försonande offer som gottgörelse för våra synder, för de synder människor begått i alla tider, för Lucifers ondskefulla verk som fortsätter att motsätta sig Gud med sitt non serviam!¹ Hur skall vi göra för att utan hyckleri säga Herre, de förolämpningar som sårar ditt älskvärda Hjärta gör även mig illa om vi inte bestämmer oss för att avstå från någonting litet eller göra ett minimalt offer för att lovprisa hans Kärlek? Botgöringen - sann gottgörelse - får oss att börja gå längs hängivelsens och kärlekens väg. Hängivelse för att gottgöra och kärlek för att hjälpa vår nästa så som Kristus har hjälpt oss.

Skynda er från och med nu att älska. Kärleken kommer att hindra oss från att klaga och protestera. Visst står vi ofta ut med motgångar, men vi klagar; och då förslösar vi inte bara Guds nåd, vi hindrar Honom även från att vara krävande mot oss i framtiden. Hilarem enim datorem diligit Deus, Gud älskar en glad givare, den som ger med den spontanitet som föds i ett förälskat hjärta, inte med de stora åthävor hos den som hänger sig som om han gjorde Gud en tjänst.