Texter på ämnet

I Kristi båt

Vår Herre tycker mycket om att tala om båtar och nät, och även jag gör det gärna, för att vi alla skall fatta fasta och bestämda föresatser grundade på just dessa scener ur evangelierna. Evangelisten Lukas berättar om att vissa fiskare höll på att rengöra och laga sina nät på stranden vid Genesarets sjö. Jesus närmar sig båtarna som ligger förtöjda och stiger upp i en, Simons. Med vilken naturlighet sätter sig inte Mästaren i vars och ens båt! För att krångla till livet för oss, som vissa säger med ett klagande tonfall. Herren har korsat era vägar och min väg, för att krångla till vår existens på ett försynt, kärleksfullt sätt.

Efter att ha predikat från Petrus båt vänder Han sig till fiskarna: duc in altum, et laxate retia vestra in capturam! ro ut på djupt vatten och lägg ut era nät! Med förtröstan på Kristi ord lyder de och erhåller en fantastisk fångst. Och med blicken fäst på Petrus, som likt Jakob och Johannes inte kan hämta sig från sin förvåning, förklarar Han för dem: Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor. Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.

Din båt - dina talanger, dina ambitioner, dina framgångar - har inte något värde om du inte låter Jesus Kristus förfoga över den, om du inte tillåter Honom att stiga upp i den fritt, om du gör den till en avgud. Om du, ensam i din båt, försöker klara dig utan Mästaren, så kommer du - övernaturligt talat - att styra rakt på grund och förlisa. Det är endast om du söker Herrens närvaro och lämnar över rodret till Honom som du kommer att räddas undan livets stormar och bakslag. Lägg allt i Guds händer: låt dina tankar, din fantasis alla goda äventyr, dina ädla mänskliga ambitioner, din rena kärlek gå genom Kristi hjärta. Annars kommer de förr eller senare att gå under tillsammans med din egoism.

Om du går med på att låta Gud styra ditt skepp, att låta Honom bli dess kapten, vilken säkerhet kommer du då inte att känna! … Även när det verkar som om Han avlägsnar sig, att Han sover, att Han inte bryr sig om dig, när det blåser upp till storm i det tätaste mörker. Evangelisten Markus berättar att apostlarna befann sig i den situationen och Jesus såg hur de slet vid årorna därför att de hade motvind. Strax före gryningen kom Han till dem, gående på vattnet, och Han var på väg förbi dem. … Lugn, det är jag, var inte rädda. Och Han steg i båten till dem, och vinden lade sig.

Mina söner, det händer så många saker på denna jord …! Jag skulle kunna berätta för er om sorger, lidanden, misshandel och martyrier - i ordets fulla bemärkelse -, om många människors heroism. Vi tycker oss ibland se, eller känna med vårt förnuft, att Jesus sover, att Han inte hör oss; men evangelisten Lukas berättar om hur Herren uppträder mot de sina: De - apostlarna - lade ut och under färden somnade Han. Men en stormby svepte ner över sjön, så att de tog in vatten och var i fara. Då gick de fram och väckte honom: "Mästare, mästare, vi går under!" Han vaknade och hutade åt vinden och vågorna, och de lade sig och det blev lugnt. Och Han frågade lärjungarna: Var är er tro?

Om vi ger oss hän, ger Han sig själv till oss. Man måste ha full förtröstan på Mästaren, överlämna sig i hans händer utan snålhet, visa Honom i handling att båten är hans, att vi vill att Han skall förfoga över allt som tillhör oss som det behagar Honom.

Jag avslutar med att ta min tillflykt till Jungfru Marias förbön med dessa föresatser: att vi skall leva av tron; hålla ut med hopp; vara mycket fästa vid Jesus Kristus; verkligen, verkligen, verkligen älska Honom; att leva ut och njuta av vårt kärleksäventyr, för vi är förälskade i Gud; låta Kristus stiga upp i vår båt och ta vår själ i besittning som dess Mästare och Herre; uppriktigt visa Honom att vi anstränger oss för att alltid leva i hans närvaro, dag och natt, för Han har kallat oss till tron: ecce ego, quia vocasti me!¹ Och så kommer vi till hans fårfålla, lockade av den Gode Herdens rop, säkra på att det bara är under hans beskydd som vi kommer att finna den sanna lyckan, i tiden och i evigheten.

Fram tills nu har vi kanske inte känt oss manade att följa Kristus på så nära håll. Vi kanske inte har insett att vi kan lägga våra små försakelser till hans försonande offer som gottgörelse för våra synder, för de synder människor begått i alla tider, för Lucifers ondskefulla verk som fortsätter att motsätta sig Gud med sitt non serviam!¹ Hur skall vi göra för att utan hyckleri säga Herre, de förolämpningar som sårar ditt älskvärda Hjärta gör även mig illa om vi inte bestämmer oss för att avstå från någonting litet eller göra ett minimalt offer för att lovprisa hans Kärlek? Botgöringen - sann gottgörelse - får oss att börja gå längs hängivelsens och kärlekens väg. Hängivelse för att gottgöra och kärlek för att hjälpa vår nästa så som Kristus har hjälpt oss.

Skynda er från och med nu att älska. Kärleken kommer att hindra oss från att klaga och protestera. Visst står vi ofta ut med motgångar, men vi klagar; och då förslösar vi inte bara Guds nåd, vi hindrar Honom även från att vara krävande mot oss i framtiden. Hilarem enim datorem diligit Deus, Gud älskar en glad givare, den som ger med den spontanitet som föds i ett förälskat hjärta, inte med de stora åthävor hos den som hänger sig som om han gjorde Gud en tjänst.

Jesus stannade och sade: Kalla hit honom. Vissa av de vänligast inställda som omgav den blinde vände sig till honom och sade: Var lugn. Stig upp, han kallar på dig. Det är den kristna kallelsen! Men Gud kallar oss inte bara en gång. Tänk även på att Herren söker oss i varje ögonblick: stig upp - uppmanar han oss -, res dig ur din lättja, din bekvämlighet, din futtiga själviskhet, dina obetydliga små bekymmer. Res dig, istället för att ligga utslagen i en hög på marken. Se till att växa i längd, tyngd och volym och övernaturligt perspektiv.

Mannen kastade av sig manteln och sprang upp och kom fram till Jesus. Han kastade av sig manteln! Jag vet inte om du har varit i krig. För många år sedan hände det ett par gånger att jag gick på ett slagfält, några timmar efter att striden hade slutat. Kvarlämnade på marken låg filtar, fältflaskor, ryggsäckar fulla med personliga tillhörigheter: brev, fotografier på älskade personer … Och det var inte de besegrade som hade lämnat dem, utan segrarna! Alla de där sakerna, allt de lämnat hindrade dem från att springa snabbare och kasta sig över fiendens skyttevärn. Som Bartimaios på språng efter Kristus.

Glöm inte att det är nödvändigt att anstränga sig för att komma fram till Kristus; att det är nödvändigt att kasta bort allt som stör: filt, ryggsäck och fältflaska. Du bör handla på samma sätt i ditt envig för Guds ära, i din kamp för kärlek och frid, med vilken vi försöker utbredda Kristi rike. För att tjäna Kyrkan, påven och människorna måste du vara beredd att avstå från allt som är överflödigt, att vara utan den filt som värmer när det är kallt om natten, att vara utan dina avhållna familjesouvenirer; att vara utan det svalkande vattnet i fältflaskan. Det är en lektion i tro, en lektion i kärlek. För det är så man bör älska Kristus.