Texter på ämnet

Jag minns nu den där beskrivningen av en dröm som en författare från den spanska guldåldern beskrev; säkert har någon av er redan hört mig göra samma kommentar i andra betraktelser. Framför honom ligger två vägar. Den ena är bred och farbar, lättframkomlig, försedd med gästgiverier, värdshus och andra behagliga rastplatser. Längs den vägen färdas människor ridande till häst eller med häst och vagn till ljudet av musik och skratt - vansinniga gapskratt. Man ser längs den vägen en stor mängd människor, berusade av en glädje som är flyktig och ytlig, för vägen leder till en bottenlös avgrund. Det är de världsliga, försoffade människornas väg: de visar upp en glädje som de alls inte känner och söker oförtröttligt alla sorters bekvämligheter och njutningar …; de förskräcks av smärta, försakelser och uppoffringar. De vill inte veta av Kristi Kors och anser att det är till för dårar. Men det är de som är vansinniga: de är avundsjukans, frosseriets och sinnlighetens slavar. I slutänden är det de som lider mest, och alltför sent upptäcker de att de har valt fel och slösat bort sin världsliga och eviga lycka på meningslösa bagateller. Herren varnar oss för det: den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv?

I samma dröm går en annan stig i motsatt riktning: den är så smal och brant att man inte kan färdas längs den till häst. Alla som följer den tar sig fram till fots, kanske i sicksack. Med fridfulla drag går de fram mellan törnen och försöker undvika klippor. På vissa ställen får de såväl kläderna som sitt eget kött sönderrivna. Men i slutet av denna väg väntar dem en lustgård, den eviga lyckan, himlen. Det är den väg som följs av de heliga människor som ödmjukar sig, som av kärlek till Jesus Kristus gärna uppoffrar sig för sina medmänniskor; den väg som följs av dem som inte räds att gå i uppförsbacke och kärleksfullt ta korset på sina axlar, oavsett hur mycket det väger, för de vet att även om korsets tyngd får dem att falla till marken kommer de att kunna resa sig och fortsätta bestigningen: dessa vandrares styrka är nämligen Kristus.

Vad gör det väl att vi snubblar, om vi i den smärta som fallet orsakar kan finna styrka för att resa oss på nytt och fortsätta vår vandring med förnyade krafter? Glöm inte att det inte är den som aldrig faller som är helig, utan den som alltid reser sig, med ödmjukhet och helig envishet. I Ordspråksboken sägs att den rättfärdige faller sju gånger om dagen, du och jag - stackars skapade varelser - får då inte bli förvånade eller tappa modet på grund av vårt eget elände, av våra fall, för vi kommer att fortsätta framåt om vi söker styrka hos den som sade kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Tack Herre, quia tu es, Deus, fortitudo mea, för du och bara du, min Gud, har alltid varit min styrka, min tillflykt, mitt stöd.

Var ödmjuk, om du verkligen vill göra framsteg i det inre livet! Vänd dig ständigt förtröstansfullt, till Herren och hans heliga moder, som även är din moder, och be om hjälp! Var fridfull och lugn, oavsett hur ont det ännu oläkta såret efter ditt senaste fall gör! Omfamna ånyo korset och säg: Herre, med ditt stöd kommer jag att kämpa för att inte stanna upp, jag kommer att troget besvara dina uppmaningar, utan att frukta de branta uppförsbackarna, den skenbara enformigheten i mitt vanliga arbete eller tistlarna och stenarna på vägen. Jag vet att din barmhärtighet bistår mig och att jag till sist kommer att finna den eviga lyckan, glädjen och kärleken i evigheters evighet.

I samma dröm upptäckte den där författaren en tredje väg: även den var smal, svår att gå och lika brant som den andra vägen. Längs den vägen gick några människor bland otaliga svårigheter med högtidlig och majestätisk min. Likväl hamnade även de i samma fruktansvärda stup som den första vägen ledde till. Det är den väg som hycklarna går, de som saknar rätta avsikter, de som drivs av en falsk iver och förfalskar gudomliga verk genom att blanda dem med timlig egoism. Det är ren dumhet att ge sig in på ett betungande företag för att bli beundrad, att hålla Guds bud till priset av svåra ansträngningar, men för att erhålla en världslig lön. Den som utövar dygderna för att få mänsklig vinning liknar en som säljer ett värdefullt föremål för några småslantar: han hade kunnat vinna himlen, men nöjer sig med flyktigt beröm … Därför sägs det att hycklarnas hopp liknar ett spindelnät: det är mycket ansträngande att spinna, men till sist slits det sönder av dödens lätta vindpust.

Som hjärtats slag

Jag vet att medan jag talar, så begrundar ni ert eget handlande i Guds närvaro. Är det inte sant att de flesta misstämningar som oroar din själ, denna brist på inre frid, beror på att du inte har besvarat Guds uppmaningar, eller på att du kanske gick längs hycklarnas väg för att du sökte dig själv? I det sorgliga syftet att upprätthålla ett sken av kristet handlande inför dem som finns i din omgivning, vägrade du i ditt inre att acceptera försakelsen, att tukta dina förvridna lidelser, att ge dig själv villkorslöst, självuppoffrande, som Jesus Kristus.

Tänk på att ni i dessa stunder av betraktelse vid Tabernaklet inte får nöja er med att lyssna till vad prästen säger som för att förkroppsliga den enskildes personliga bön. Jag föreslår några överväganden för dig, anger några punkter, för att du aktivt skall ta fasta på dem, begrunda dem för dig själv och förvandla dem till ett ämne för ett personligt och tyst samtal mellan dig och Gud. Därigenom kan du tillämpa dem på din nuvarande situation och med de ljus som Herren skänker dig inse vad som är riktigt och skilja det från vad som går i fel riktning, för att med hans nåd korrigera ditt handlande.

Tacka Herren för den mängd goda gärningar du har gjort oegennyttigt, för du kan som psalmisten sjunga: Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn, han ställde mina fötter på en klippa, han gjorde mina steg fasta. Be Honom även om förlåtelse för dina underlåtelser eller för de felsteg som lett dig in i hyckleriets beklagansvärda labyrint, då du påstod att du sökte efter Guds ära och din nästas väl, men i själva verket ärade dig själv… Var djärv, var generös och säg nej! Säg att du inte längre vill bestjäla Herren och mänskligheten.