Texter på ämnet

Herren vill att vi skall vara heliga

Ni och jag är en del av Guds familj, ty Han har före världens skapelse utvalt oss i honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek. Han har förutbestämt oss till att få söners rätt genom Jesus Kristus och förenas med honom, till ära för honom och genom hans viljas beslut. Genom att bli utvalda, vilket är en gåva vi tagit emot ur Herrens händer, har vi anvisats ett bestämt mål: personlig helighet, såsom den helige Paulus ihärdigt påminner oss om: haec est voluntas Dei: sanctificatio vestra, detta är Guds vilja: att ni skall bli heliga. Vi får alltså inte glömma att vi befinner oss i Mästarens fålla i syfte att uppnå detta högt ställda mål.

Jag glömmer aldrig - det är redan många år sedan - ett tillfälle då jag hade gått för att be i katedralen i Valencia och gick förbi den vördnadsvärde Ridauras grav. Man berättade då för mig att denne präst, när han redan var mycket gammal och man frågade honom hur många år han hade på nacken, med stor övertygelse svarade så här på valenciansk dialekt: poquets - inte särskilt många!, bara de år jag har tjänat Herren. För många av er räcker ena handens fingrar för att räkna de år som gått sedan ni bestämde er för att umgås med vår Herre, att tjäna honom i världen, i er egen miljö och genom era vanliga arbeten och göromål. Men den detaljen är inte särskilt viktig. Vad som däremot verkligen är viktigt är att det i vår själ inpräntas att kallelsen till helighet, som Jesus Kristus riktar till alla människor utan undantag, kräver att vi ständigt odlar vårt inre liv och dagligen utövar de kristna dygderna. Och inte på vilket sätt som helst, inte bara utöver det vanliga eller ens på ett utomordentligt sätt: vi bör anstränga oss så att vi lyckas utöva dem heroiskt, i uttryckets starkaste och mest kategoriska bemärkelse.

Det mål jag ställer upp för er - eller rättare sagt, det mål som Gud har ställt upp för oss alla - är inte en hägring eller ett ouppnåeligt ideal. Jag skulle kunna nämna många konkreta exempel på vanliga män och kvinnor, människor som ni och jag, som har mött Kristus som gick förbi quasi in occulto ¹ längs deras till synes mest vardagliga vägar. De mötte Honom - och bestämde sig för att följa Honom och att med kärlek bära det dagliga korset. I denna tid av allmänt förfall, eftergifter och uppgivenhet, av lössläppthet och anarki, tycker jag att den enkla men djupa övertygelse som jag har haft från första början av mitt arbete som präst känns alltmer aktuell, den övertygelse som jag alltsedan dess har längtat intensivt efter att förkunna för hela mänskligheten, nämligen att alla världens kriser beror på bristen på helgon.

När vi mediterar över vår Herres ord: För deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen, ser vi med klarhet vårt enda mål: helgelsen, eller rättare sagt, att vi måste vara heliga för att helga. Kanske drabbas vi då av en subtil frestelse, nämligen av tanken på att vi som har bestämt oss för att besvara denna Guds inbjudan är mycket få, och att vi ser att vi är redskap av mycket ringa värde. Det är sant att vi är få i förhållande till resten av mänskligheten och att vi personligen inte är någonting värda. Men Mästarens budskap är entydigt: den kristne är världens ljus, salt och jäst, och lite surdeg och hela degen jäser. Just därför har jag alltid predikat att vi skall bry oss om alla människor - hundra av hundra - utan undantag av något slag, övertygade om att Jesus Kristus har återlöst alla men vill använda sig av några få av oss, trots vår personliga intighet, för att göra frälsningen känd.

En Kristi lärjunge kommer aldrig att behandla någon illa; han kommer att säga att det som är fel är fel, men den som felar måste han tillrättavisa med tillgivenhet, annars kommer han aldrig att kunna hjälpa honom, han kommer inte att kunna helga honom. Man måste kunna leva tillsammans, ha förståelse, förlåta, vara broderlig; och som den helige Johannes av Korset föreslog måste man alltid visa kärlek där det inte finns någon kärlek för att vinna kärlek, även i de till synes oviktiga händelser som inträffar i arbetslivet och i relationerna i familjen eller samhället. Därför kommer du och jag att ta vara på även de mest banala tillfällen som visar sig i vår närhet för att helga dem, för att helga oss själva och för att helga dem som delar våra vardagliga bördor, och känna medåterlösningens ljuva och tilldragande tyngd.

Jag vill fortsätta denna stund av samtal inför Herren med en anteckning som jag gjorde för några år sedan och som är fortfarande aktuell. Vad jag då skrev ned var några påpekanden av den heliga Teresa av Avila: ty intet och mindre än intet är allt som är förgängligt och som inte är Gud till behag. Förstår ni nu varför en människa upphör att känna frid och lugn då hon avlägsnar sig från sitt mål, då hon glömmer att Gud har skapat henne för att hon skall bli helig? Ansträng er för att aldrig förlora detta övernaturliga perspektiv, inte ens då ni roar er eller vilar, vilket är lika livsnödvändigt för oss alla som arbetet.

Ni kan nå de högsta höjderna inom era yrken, ni kan uppnå de mest sensationella triumfer som frukt av de fria initiativ ni tar inom era timliga verksamheter, men om ni förlorar den övernaturliga syn som ni bör ha på alla mänskliga aktiviteter, så kommer ni att ha avvikit beklagansvärt från vägen.

Men låt oss återgå till ämnet. Jag sade tidigare att det inte räcker att ni uppnår de mest uppseendeväckande framgångar i samhället, i det offentliga livet eller på det yrkesmässiga planet. Om ni inte tar hand om ert inre liv utan avlägsnar er från Herren, så kommer ni till slut att ha misslyckats fullständigt. Inför Gud, och det är vad som i slutänden räknas, segrar den som kämpar för att leva som en äkta kristen: det finns inget alternativ mittemellan. Därför känner ni många som ur ett mänskligt perspektiv borde vara mycket lyckliga, men vars liv ändå är oroliga och bittra. De verkar vara övermåttan lyckliga, men om man skrapar lite på deras själars yta, upptäcker man en besk smak, bittrare än galla. Det kommer inte att hända någon av oss, om vi verkligen försöker att ständigt göra Guds vilja, att ge Honom ära, att prisa Honom och utsträcka hans rike till hela hans skapelse.

I Kristi båt

Vår Herre tycker mycket om att tala om båtar och nät, och även jag gör det gärna, för att vi alla skall fatta fasta och bestämda föresatser grundade på just dessa scener ur evangelierna. Evangelisten Lukas berättar om att vissa fiskare höll på att rengöra och laga sina nät på stranden vid Genesarets sjö. Jesus närmar sig båtarna som ligger förtöjda och stiger upp i en, Simons. Med vilken naturlighet sätter sig inte Mästaren i vars och ens båt! För att krångla till livet för oss, som vissa säger med ett klagande tonfall. Herren har korsat era vägar och min väg, för att krångla till vår existens på ett försynt, kärleksfullt sätt.

Efter att ha predikat från Petrus båt vänder Han sig till fiskarna: duc in altum, et laxate retia vestra in capturam! ro ut på djupt vatten och lägg ut era nät! Med förtröstan på Kristi ord lyder de och erhåller en fantastisk fångst. Och med blicken fäst på Petrus, som likt Jakob och Johannes inte kan hämta sig från sin förvåning, förklarar Han för dem: Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor. Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.

Din båt - dina talanger, dina ambitioner, dina framgångar - har inte något värde om du inte låter Jesus Kristus förfoga över den, om du inte tillåter Honom att stiga upp i den fritt, om du gör den till en avgud. Om du, ensam i din båt, försöker klara dig utan Mästaren, så kommer du - övernaturligt talat - att styra rakt på grund och förlisa. Det är endast om du söker Herrens närvaro och lämnar över rodret till Honom som du kommer att räddas undan livets stormar och bakslag. Lägg allt i Guds händer: låt dina tankar, din fantasis alla goda äventyr, dina ädla mänskliga ambitioner, din rena kärlek gå genom Kristi hjärta. Annars kommer de förr eller senare att gå under tillsammans med din egoism.

Om du går med på att låta Gud styra ditt skepp, att låta Honom bli dess kapten, vilken säkerhet kommer du då inte att känna! … Även när det verkar som om Han avlägsnar sig, att Han sover, att Han inte bryr sig om dig, när det blåser upp till storm i det tätaste mörker. Evangelisten Markus berättar att apostlarna befann sig i den situationen och Jesus såg hur de slet vid årorna därför att de hade motvind. Strax före gryningen kom Han till dem, gående på vattnet, och Han var på väg förbi dem. … Lugn, det är jag, var inte rädda. Och Han steg i båten till dem, och vinden lade sig.

Mina söner, det händer så många saker på denna jord …! Jag skulle kunna berätta för er om sorger, lidanden, misshandel och martyrier - i ordets fulla bemärkelse -, om många människors heroism. Vi tycker oss ibland se, eller känna med vårt förnuft, att Jesus sover, att Han inte hör oss; men evangelisten Lukas berättar om hur Herren uppträder mot de sina: De - apostlarna - lade ut och under färden somnade Han. Men en stormby svepte ner över sjön, så att de tog in vatten och var i fara. Då gick de fram och väckte honom: "Mästare, mästare, vi går under!" Han vaknade och hutade åt vinden och vågorna, och de lade sig och det blev lugnt. Och Han frågade lärjungarna: Var är er tro?

Om vi ger oss hän, ger Han sig själv till oss. Man måste ha full förtröstan på Mästaren, överlämna sig i hans händer utan snålhet, visa Honom i handling att båten är hans, att vi vill att Han skall förfoga över allt som tillhör oss som det behagar Honom.

Jag avslutar med att ta min tillflykt till Jungfru Marias förbön med dessa föresatser: att vi skall leva av tron; hålla ut med hopp; vara mycket fästa vid Jesus Kristus; verkligen, verkligen, verkligen älska Honom; att leva ut och njuta av vårt kärleksäventyr, för vi är förälskade i Gud; låta Kristus stiga upp i vår båt och ta vår själ i besittning som dess Mästare och Herre; uppriktigt visa Honom att vi anstränger oss för att alltid leva i hans närvaro, dag och natt, för Han har kallat oss till tron: ecce ego, quia vocasti me!¹ Och så kommer vi till hans fårfålla, lockade av den Gode Herdens rop, säkra på att det bara är under hans beskydd som vi kommer att finna den sanna lyckan, i tiden och i evigheten.

Vi blir djupt rörda, våra hjärtan slår häftigt, då vi uppmärksamt lyssnar till den helige Paulus utrop: Detta är Guds vilja, att ni skall bli heliga. I dag upprepar jag det ännu en gång för mig själv och påminner även er och hela mänskligheten om det: detta är Guds vilja, att vi skall bli heliga.

För att inge människorna äkta frid, för att förändra världen och för att söka Gud vår Herre i världen och genom de jordiska tingen, är personlig helighet oundgänglig. Då jag talar med folk från många olika länder och från de mest skilda sociala miljöer, frågar de mig ofta: Vad säger du till oss som är gifta? Och till oss som arbetar på fälten? Och till oss änkor? Och till oss unga?

Jag svarar ständigt att jag bara har en enda gryta. Jag brukar också klargöra att Jesus Kristus, vår Herre, förkunnade det glada budskapet för alla, utan att göra någon som helst åtskillnad. En enda gryta och en enda föda: Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig, och att fullborda hans verk. Han kallar var och en till helighet, han ber var och en om kärlek: unga och gamla, ogifta och gifta, friska och sjuka, bildade och obildade; var de än arbetar och var de än befinner sig. Det finns endast ett sätt att lära känna Gud bättre och växa i förtroende för Honom: genom att umgås med Honom i bön, genom att tala med Honom och genom att visa Honom - från hjärta till hjärta - vår tillgivenhet.