Texter på ämnet

När jag talar till er och vi tillsammans samtalar med Gud, vår Herre, ber jag helt enkelt min egen bön med hög röst. Jag tycker om att påminna om det ofta. Även ni måste anstränga er för att själva be i ert inre, även då omständigheterna, som t ex dagens datum, leder till att vi betraktar ett ämne som vid en första anblick inte verkar särskilt lämpat för en kärleksfull dialog, som vårt samtal med Gud bör vara. Jag säger "vid en första anblick", för naturligtvis kan och bör allting som händer oss, allting som sker omkring oss, bli föremål för vår meditation.

Jag vill tala med er om tiden, som går så fort. Jag skall inte upprepa den där bekanta frasen som säger att ett år mer innebär ett år mindre. Jag tänker heller inte föreslå att ni skall fråga andra i er omgivning vad de tycker om tidens flykt. Om ni skulle göra det, skulle ni förmodligen få höra svar i stil med "ungdomen, denna gudagåva, som flyr för att aldrig återvända", även om jag medger att ni kan komma att möta uppfattningar som har ett mer övernaturligt innehåll.

Jag tänker inte heller dröja nostalgiskt vid att människolivet är kort. För oss kristna bör den omständigheten att vår vandring genom tiden är så flyktig vara en sporre som hjälper oss att använda tiden på ett bättre sätt, aldrig en anledning att vara rädda för vår Herre och än mindre att se på döden som ett förskräckligt och oåterkalleligt slut. Det har sagts på otaliga sätt, vissa mer poetiska än andra, att med Guds nåd och barmhärtighet är varje år ett steg som för oss närmare himlen, vårt slutgiltiga hem.

När jag tänker på denna verklighet, förstår jag mycket väl den helige Paulus utrop i sitt brev till korintierna: tempus breve est!, vår jordiska vandring varar inte länge! Dessa ord klingar i en konsekvent kristens hjärta som en förebråelse mot brist på generositet och som en ständig uppmaning till att vara lojal. Det är verkligen inte mycket tid vi har till förfogande för att älska, för att ge, för att gottgöra. Därför har vi inte rätt att slösa bort denna skatt eller att oansvarigt kasta ut den från fönstret. Vi får inte förstöra denna etapp i världshistorien som Gud anförtror åt var och en av oss.

För att uppnå detta mål måste vi handla av kärlek, inte som om vi tvingades bära tyngden av ett straff eller av en förbannelse: Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i Herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom. Om vi handlar så, kommer vi att slutföra våra uppgifter på ett fulländat sätt och fylla vår tid, vi kommer att vara redskap som är förälskade i Gud, medvetna om det stora ansvar som Herren har låtit oss axla och om hans förtroende för oss, trots våra personliga svagheter. Då du kan räkna med Guds styrka, bör du i all din verksamhet handla som en människa som uteslutande drivs av kärlek.

Men vi får inte blunda för verkligheten och nöja oss med att inta en naiv och ytlig attityd som får oss att tro att vi har en lättframkomlig väg framför oss och att det räcker med ärliga avsikter och brinnande iver att tjäna Herren för att gå den. Var så säkra, under årens lopp - kanske förr än vi anar - kommer det att uppstå särskilt svåra situationer som kommer att kräva mycket offervilja och ännu generösare självutgivelse. Främja därför hoppets dygd och gör Apostelns utrop till ditt: Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Meditera, med trygghet och frid, över hur det kommer att vara att uppleva Guds oändliga kärlek strömma över oss stackars varelser. Det är hög tid att du i dina vanliga göromål utövar tron, uppväcker hoppet, upptänder kärleken; det vill säga att du aktiverar de tre teologala dygderna som får oss att genast - utan att hyckla eller smussla, utan att försöka slingra oss - göra oss av med varje slags tvivelaktigt beteende i yrkeslivet och i vårt inre liv.

Ibland, när allt går tvärt emot våra förhoppningar, utbrister vi spontant: Herre, allting går om intet, allt, allt…! Då är det dags att ändra vår attityd och säga: tillsammans med dig kommer jag att gå fram med säkra steg, för du är självaste styrkan: quia tu es, Deus, fortitudo mea.

Jag har bett dig att under din verksamhet se till att uthålligt lyfta dina ögon mot himlen, för hoppet driver oss att gripa tag i den starka hand som Gud ständigt räcker oss för att vi inte skall förlora det övernaturliga perspektivet. Du skall även handla så när våra lidelser gör uppror och angriper oss för att stänga in oss inom vår egoisms snäva gränser, eller när vi - med barnslig fåfänga - känner oss som universums centrum. Jag är övertygad om att jag utan att lyfta blicken, utan Jesus, aldrig kommer att uppnå någonting. Och jag vet att min styrka för att besegra mitt jag och för att segra kommer av att jag upprepar det utrop, allt förmår jag genom honom som ger mig kraft, som innehåller Guds säkra löfte om att han inte överger sina barn om hans barn inte överger Honom.

Placera er ofta bland personerna i Nya Testamentet. Njut av de rörande scener då Mästaren handlar med gudomliga och mänskliga gester eller då han med mänskliga och gudomliga uttryck berättar om förlåtelsen och om sin oavbrutna Kärlek till sina barn med underbara liknelser. Denna försmak av himlen förnyas även nu, för Evangeliet är ständigt aktuellt: Guds beskydd är förnimbart, märkbart, ja rentav fysiskt påtagligt. Det är ett beskydd som blir kraftfullare då vi fortsätter att gå framåt, trots att vi snubblar, då vi börjar och börjar om, för just sådant är det inre livet, när det levs med hoppet ställt till Jesus Kristus.

Utan denna iver att övervinna inre och yttre hinder kommer vi inte att få vår belöning. Ingen idrottsman kan få segerkransen om han inte följer reglerna och kampen skulle inte vara äkta, om det saknades en motståndare att kämpa mot. Om det inte finns någon motståndare, finns heller ingen segerkrans; för det kan inte finnas någon segrare om det inte finns någon besegrad.

Motgångar skall alls inte få oss att tappa modet, utan tvärtom sporra oss till att växa som kristna: i den kampen helgas vi och vårt apostoliska arbete blir effektivare. Då vi betraktar de stunder då Jesus Kristus - i örtagården och senare, övergiven och förnedrad på korset - accepterar och älskar Faderns vilja trots att han känner lidandets jättelika tyngd, måste vi övertyga oss om att vi för att efterlikna Kristus, för att vara goda lärjungar till Honom, måste ta till oss hans råd: Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Därför tycker jag om att för min egen del be: Herre, ingen dag utan kors! Då kommer med Guds nåd vår karaktär att stärkas och vi kommer att kunna tjäna som stöd för vår Gud, trots vårt personliga elände.

Försök att förstå: om man spikar en spik i en vägg men inte möter något motstånd, vad kan man väl då hänga på den spiken? Om vi inte blir starkare med Guds hjälp och genom uppoffringar, kommer vi inte att lyckas bli Herrens redskap. Om vi däremot bestämmer oss för att av kärlek till Gud med glädje dra nytta av motgångar, kommer det inte att vara betungande för oss att inför sådant som är svårt och otrevligt, inför sådant som är hårt och obekvämt, utbrista tillsammans med Apostlarna Jakob och Johannes: Det kan vi!

Denna Guds barns kamp är inte förenad med ledsamma försakelser, dystra uppoffringar eller brist på glädje. Det är en förälskad människas kamp som, i arbete och i vila, i glädje och i sorg, tänker på sin älskade och därför villigt tar strid med alla problem som uppstår. Vad oss beträffar, så förlorar Gud - jag insisterar - inga slag, och därför kommer även vi alltid att segra om vi är förenade med Honom. Jag vet av egen erfarenhet att om jag troget uppfyller hans bud, så låter han mig vila på gröna ängar, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig.

I själens strider är strategin många gånger en fråga om tid, om att tillämpa lämpligt botemedel, tålmodigt och envist. Gör flera akter av hopp. Jag vill påminna er om att ni kommer att lida nederlag, att det kommer att gå såväl upp som ner för er - må Gud göra svängningarna omärkliga - i ert inre liv, för ingen går fri från sådana problem. Men Herren, som är allsmäktig och barmhärtig, har givit oss lämpliga medel för att segra. Det räcker med att vi använder oss av dem, som jag sade tidigare, beslutna om att börja och börja om varje stund, om så skulle behövas.

Ta emot botens heliga sakrament, detta Guds förlåtelses sakrament, varje vecka - och varje gång ni behöver det, utan att falla offer för skrupler. Iklädda nåden kommer vi att ta oss fram mellan berg och uppför våra kristna förpliktelsers backe utan att göra uppehåll. Genom att använda oss av dessa medel kommer vi, med god vilja och med en bön till Herren om att han må ge oss ett fastare hopp för var dag som går, att besitta den smittsamma glädje som tillhör dem som vet att de är Guds barn: Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Optimism, alltså! Med den kraft som hoppet ger kommer vi att kämpa för att sudda ut det klibbiga spår som hatets såningsmän sprider, och vi kommer att återupptäcka världen ur ett nytt, glädjefyllt perspektiv, för världen kom vacker och ren ur Guds händer, och med den skönheten skall vi återge den till Honom, om vi lär oss att ångra oss.