Texter på ämnet

Mänskliga dygder

Såväl en viss sekulariserad mentalitet som andra världsåskådningar, vilka vi skulle kunna kalla "pietistiska", förenas i det att de inte anser den kristne vara en fullvärdig människa. Enligt de förstnämnda kväver Evangeliets krav mänskliga egenskaper, enligt de sistnämnda utgör människans fallna natur en fara för trons renhet. Resultatet är detsamma: man missförstår den djupa innebörden av Kristi människoblivande, man bortser från att Ordet blev kött, människa, och tog sin boning ibland oss.

Min erfarenhet som man, som kristen och präst lär mig raka motsatsen: det finns inte ett hjärta, hur insnärjt i synd det än är, som inte gömmer - likt glödande kol under aska - en ädel gnista. Varje gång som jag knackat på ett hjärtas dörr, mellan fyra ögon och med Kristi ord, har jag fått svar.

Det finns många på denna jord som inte har något förhållande till Gud; kanske är det människor som inte har fått tillfälle att höra Guds ord, eller som har glömt det. Men på det mänskliga planet handlar de ärligt, lojalt, medkännande, redligt. Och jag vågar påstå att den som har sådana egenskaper är i begrepp att öppna sig för Gud, eftersom de mänskliga dygderna utgör grunden för de övernaturliga.

Det är sant att sådana personliga egenskaper inte räcker: ingen blir frälst utan Kristi nåd. Men om någon bevarar och odlar en grundläggande redlighet, kommer Gud att jämna vägen för honom och han kommer att kunna bli helig för att han har kunnat leva som en hedersman.

Ni har kanske sett andra fall som på sätt och vis är motsatsen: många kallar sig kristna - för att de är döpta och tar emot sakramenten - men visar sig vara illojala, lögnaktiga, oärliga, högmodiga … Och de faller plötsligt. De liknar stjärnskott som glimmar till en stund på himlen och som faller lika plötsligt som ohjälpligt.

Om vi accepterar vårt ansvar som hans barn, måste vi inse att Gud vill att vi skall vara mycket mänskliga. Våra huvuden må nå himlen, men vi skall ha fötterna stadigt på jorden. Priset för att leva som kristna är inte att sluta vara människor eller att ge upp ansträngningarna för att vinna de dygder som vissa har, trots att de inte känner Kristus. Priset för varje kristen är det återlösande Blod som vår Herre utgav för oss; och han vill - måste jag understryka - att vi skall vara mycket mänskliga och mycket gudomliga och att vi skall anstränga oss dagligen för att efterlikna Honom som är perfectus Deus, perfectus homo.

Sannfärdighet och rättvisa

De mänskliga dygderna kräver en ständig ansträngning av oss, för det är inte lätt att under lång tid bibehålla en fullständigt hederlig hållning inför situationer som kan verka hota vår egen säkerhet. Tänk i detta avseende på denna ljusa egenskap som dygden sannfärdighet utgör: kan det vara sant att den har kommit ur bruk? Har önskan att kompromissa, att sockra pillren, att satsa på skenet, slutligen avgått med segern? Man fruktar sanningen. Det är därför man tar till ett småaktigt knep: man hävdar att ingen lever i och säger sanningen, att alla förställer sig och ljuger.

Som väl är, förhåller det sig inte så. Det finns många människor - kristna såväl som icke-kristna - som är beslutna att offra sin heder och sitt rykte för sanningen, som inte ständigt söker den sol som värmer mest. Det är samma människor som förmår korrigera sitt handlande då de upptäcker att de har haft fel, eftersom de älskar uppriktigheten. Den som börjar med en lögn, den som har förvandlat sanningen till ett tomt ord för att maskera sina eftergifter, den ändrar sig inte.

Naturlighet och enkelhet är två underbara mänskliga dygder som gör att människan kan ta emot Kristi budskap. Och tvärtom, allt som är tillkrånglat och komplicerat, alla de turer man kan göra kring sig själv utgör en mur som ofta hindrar att man kan höra Herrens röst. Minns vad Kristus förebrår fariséerna för: de har försatt sig i en snårig värld där det krävs att man betalar tionde på mynta, dill och kummin men samtidigt har de övergivit lagens väsentligaste skyldigheter, rättvisan och tron; de anstränger sig för att sila allt vad de dricker för att inte en mygga skall slinka igenom, men de sväljer kameler.

Nej! Varken det ädla liv som den lever som - utan egen förskyllan - inte känner Jesus Kristus eller det liv som den kristne lever måste vara underliga, konstiga. Dessa mänskliga dygder som vi betraktar idag leder alla till samma slutsats. En sann människa är den som anstränger sig för att vara sannfärdig, lojal, uppriktig, stark, måttfull, generös, fridfull, rättvis, arbetsam, tålmodig. Att uppföra sig så kan vara svårt, men aldrig konstigt. Om några blir förvånade beror det på att de ser med grumlade ögon som förmörkats av en hemlig feghet och bristande kraftfullhet.

Mänskliga dygder och övernaturliga dygder

När en människa anstränger sig för att odla de mänskliga dygderna, är hennes hjärta redan mycket nära Kristus. Och en kristen märker att de teologala dygderna - tron, hoppet och kärleken - och alla andra dygder som Guds nåd för med sig, uppmuntrar honom att aldrig försumma de goda egenskaper som han delar med så många andra människor.

Jag vill återigen påpeka att de mänskliga dygderna är grunden för de övernaturliga. I sin tur uppmuntrar de teologala dygderna oss ständigt att uppföra oss som goda människor. Under alla omständigheter räcker det inte med att bara vilja ha dessa dygder: det är nödvändigt att man lär sig utöva dem. Discite benefacere, lär er göra det goda. Man måste träna sig i att vanemässigt utföra gärningar som motsvarar dygderna - handlingar av uppriktighet, sannfärdighet, jämnmod, fridfullhet, tålamod. Kärlek bevisas genom gärningar och vi kan inte älska Gud bara med ord, utan med handlingar och sanning.

Om vi lever våra liv på detta sätt, kommer vi att skänka världen frid. Vi kommer att visa andra att det är attraktivt att tjäna Herren, för Gud älskar en glad givare. Kristna är vanliga människor i samhället, men deras hjärtan svämmar över av den glädje som kommer när man föresätter sig att, ständigt hjälpt av nåden, göra Faderns vilja. Och en kristen känner sig inte som ett offer, mindervärdig eller betvingad. En kristen går med högburet huvud, för han är människa och ett Guds barn.

Vår tro förlänar dessa dygder, som ingen någonsin borde låta bli att odla, deras fulla innebörd. En kristen bör inte ligga någon annan efter i att vara mänsklig. Därför kan den som följer Kristus - inte genom egna förtjänster, utan genom Herrens nåd - förklara för dem som står i deras omgivning vad dessa ibland misstänker men inte riktigt kan inse: att den sanna lyckan, den äkta viljan att tjäna nästan, endast kommer genom vår Återlösares Hjärta, som är perfectus Deus, perfectus homo.

Låt oss vända oss till Maria, vår moder, den mest fullkomliga skapade varelse som någonsin kommit ur Guds hand. Låt oss be henne att göra oss till goda människor så att våra mänskliga dygder, invävda i nådens liv, kan bli vår bästa hjälp åt dem som tillsammans med oss arbetar i världen för alla människors frid och lycka.