Texter på ämnet

När vi mediterar över vår Herres ord: För deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen, ser vi med klarhet vårt enda mål: helgelsen, eller rättare sagt, att vi måste vara heliga för att helga. Kanske drabbas vi då av en subtil frestelse, nämligen av tanken på att vi som har bestämt oss för att besvara denna Guds inbjudan är mycket få, och att vi ser att vi är redskap av mycket ringa värde. Det är sant att vi är få i förhållande till resten av mänskligheten och att vi personligen inte är någonting värda. Men Mästarens budskap är entydigt: den kristne är världens ljus, salt och jäst, och lite surdeg och hela degen jäser. Just därför har jag alltid predikat att vi skall bry oss om alla människor - hundra av hundra - utan undantag av något slag, övertygade om att Jesus Kristus har återlöst alla men vill använda sig av några få av oss, trots vår personliga intighet, för att göra frälsningen känd.

En Kristi lärjunge kommer aldrig att behandla någon illa; han kommer att säga att det som är fel är fel, men den som felar måste han tillrättavisa med tillgivenhet, annars kommer han aldrig att kunna hjälpa honom, han kommer inte att kunna helga honom. Man måste kunna leva tillsammans, ha förståelse, förlåta, vara broderlig; och som den helige Johannes av Korset föreslog måste man alltid visa kärlek där det inte finns någon kärlek för att vinna kärlek, även i de till synes oviktiga händelser som inträffar i arbetslivet och i relationerna i familjen eller samhället. Därför kommer du och jag att ta vara på även de mest banala tillfällen som visar sig i vår närhet för att helga dem, för att helga oss själva och för att helga dem som delar våra vardagliga bördor, och känna medåterlösningens ljuva och tilldragande tyngd.

Samvetenas frihet

När jag under mina år som präst har talat - eller snarare skrikit - om min kärlek till den personliga friheten, har jag ibland märkt att vissa reagerat med misstro, som om de misstänkte att mitt försvar för friheten skulle kunna utgöra en fara för tron. Sådana klenmodiga personer behöver inte oroa sig. Den enda frihet som är ett övergrepp mot tron är en feltolkad frihet, en frihet utan mål, utan objektiva principer, en frihet som är laglös och oansvarig. Med ett enda ord: lösaktighet. Tyvärr är det vad vissa förespråkar och deras anspråk utgör verkligen ett hot mot tron.

Det är därför som det är oegentligt att tala om samvetsfrihet, om man med det menar att det skulle kunna vara moraliskt rätt för någon att avvisa Gud. Vi har redan sett att det står i vår makt att motsätta oss Guds frälsningsplan. Det står i vår makt, men vi bör inte göra det. Om någon intog den ståndpunkten medvetet skulle han synda genom att bryta mot det första och viktigaste budet: "Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta."

Jag försvarar av all min kraft samvetenas frihet som betyder att ingen rätteligen kan hindra någon från att tillbe Gud. Den legitima längtan efter sanningen måste respekteras. Människan har en allvarlig plikt att söka Gud, att känna Honom och tillbe Honom, men ingen här på jorden får ta sig friheten att ålägga sin nästa att utöva en tro som han saknar. Och på samma sätt kan ingen göra anspråk på att ha rätt att kränka dem som har fått tron från Gud.

Från en plats mitt i folksamlingen ställer en man en fråga till Herren. Han är en av de rättslärda som inte längre lyckades förstå den lära som hade uppenbarats för Moses, eftersom de själva så till den milda grad hade komplicerat den genom en steril kasuistik. Jesus, som är Gud, tar till orda för att svara denne rättslärde. Han svarar eftertänksamt, med den säkra övertygelse som kännetecknar den som är väl medveten om vad han talar om: Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag. Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.

Betrakta nu Mästaren, som tillsammans med sina lärjungar befinner sig i nattvardssalen i förtrolig samvaro. Stunden för hans lidande närmar sig, och han är omgiven av dem han älskar. I Kristi Hjärta brinner en outsäglig kärlekslåga: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skallförstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.

För att närma sig Herren genom att läsa det heliga Evangeliet, brukar jag alltid rekommendera att ni skall anstränga er att sätta er in i scenerna som om ni deltog i det som utspelar sig som en av de närvarande personerna. Då - jag känner till många normala och vanliga människor som upplever det - kommer ni att försjunka i bön som Maria, förtrollade av Jesu ord, eller våga, som Marta, att uppriktigt framlägga era bekymmer för Honom, till och med de minsta.

Guds pedagogik

Att inte hata fiender, att inte återgälda ont med ont, att avstå från hämnd, att förlåta utan agg ansågs då - och även nu, vi får inte lura oss själva - vara ett ovanligt sätt att handla, alltför heroiskt, utöver det normala. Så långt sträcker sig människans småaktighet. Jesus Kristus, som kom för att frälsa alla folk och som vill ha de kristna som medarbetare vid sitt frälsningsverk, ville visa sina lärjungar - dig och mig - en stor kärlek, äkta, ädlare och kraftfullare: vi skall älska varandra som Kristus älskar var och en av oss. Endast därigenom, genom att - trots de begränsningar som vår personliga klumpighet innebär - efterlikna Guds sätt att handla, kommer vi att lyckas öppna vårt hjärta för alla människor och älska på ett bättre, helt nytt sätt.

Vad väl de första kristna utövade denna brinnande kärlek, som på långa vägar överträffade det som är vanlig mänsklig solidaritet eller godmodighet. De älskade varandra, ömt och innerligt, genom Kristi Hjärta. En författare från det andra århundradet, Tertullianus, har skildrat vad hedningarna med rörelse sade då de såg hur dåtidens kristtrogna handlade, hur övernaturligt och mänskligt attraktivt de betedde sig: Se så de älskar varandra, upprepade de.

Om du känner att du, nu eller vid många tillfällen under dagens lopp, inte förtjänar att lovordas på det sättet; att ditt hjärta inte reagerar som det borde inför Guds krav, så tänk även att det är dags att korrigera ditt handlande. Hörsamma den helige Paulus uppmaning: Låt oss göra gott mot alla människor, framför allt mot våra trosfränder, mot Kristi mystiska kropp.

Blir ni inte rörda av att höra hur Aposteln Johannes, på sin ålders höst, ägnar större delen av ett av sina brev åt att uppmana oss att handla enligt denna gudomliga lära? Den kärlek som bör förena oss kristna har sin källa i Gud, som är Kärlek. Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Han dröjer vid den broderliga kärleken, för genom Kristus har vi blivit Guds barn: Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi.

Och medan han kraftfullt skakar om våra samveten för att de skall bli mer mottagliga för Guds nåd, insisterar han på att vi har fått ta emot ett underbart bevis på Faderns kärlek till människorna: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Herren tog initiativet, han kom oss till mötes. Han gav oss detta exempel för att vi tillsammans med Honom skulle tjäna våra medmänniskor, för att vi - jag tycker om att upprepa det - generöst skall lägga våra hjärtan på golvet för att andra skall ha någonting mjukt att gå på och deras kamp bli behagligare. Vi bör uppföra oss så, för vi är skapade till att vara barn till samme Fader, denne Fader som inte tvekade att utge sin älskade Son för oss.

Kärleken omfattar alla

Med nästan, säger den helige Leo den Store, skall vi inte bara mena dem som vi är förenade med genom vänskaps- eller släktband, utan alla människor, som vi ju delar en och samma natur med … En enda Skapare har skapat oss, en enda Skapare har ingjutit själen i oss. Vi njuter alla av samma himmel och av samma luft, av samma dagar och samma nätter, och även om vissa är goda och andra onda, vissa rättfärdiga och andra orättfärdiga, är Gud likväl generös och välvillig gentemot alla.

Vi som är Guds barn formas genom att omsätta detta nya bud i praktiken, vi lär oss i Kyrkan att tjäna, inte att bli betjänade, och vi finner krafter för att älska mänskligheten på ett nytt sätt, som alla kommer att märka är en frukt av Kristi nåd. Vår kärlek skall inte förväxlas med en sentimental inställning, och inte heller med enkelt kamratskap eller en något oklar iver att hjälpa andra för att bevisa för oss själva att vi är överlägsna. Den innebär att vi lever tillsammans med vår nästa, att vi vördar - jag insisterar - den Guds avbild som finns i varje människa och ser till att även vår nästa betraktar den, så att han kan vända sig till Kristus.

Att kärleken omfattar alla innebär därför att apostolatet omfattar alla. Det innebär att vi för vår del verkligen sätter i verket Guds stora önskan att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.

Om vi även skall älska våra fiender - jag menar dem som räknar oss till sina fiender: jag anser mig inte vara fiende till någon eller något - har vi desto större skäl att älska dem som bara är långt borta från oss, dem som vi tycker är mindre trevliga, dem som på grund av sitt språk, sin kultur eller sin utbildning förefaller vara våra motpoler.

Vad rör det sig om för kärlek? Den heliga Skrift talar om dilectio, för att man skall förstå väl att det inte bara rör sig om en känsla. Det rör sig snarare om en fast besluten viljehandling. Dilectio härleds av electio, att välja. Jag skulle vilja tillägga att älska på ett kristet sätt innebär att vilja älska (*), att i Kristus bestämma sig för att söka människornas väl utan någon form av åtskillnad, framför allt genom att anstränga sig för att de skall uppnå det bästa: att de skall känna Kristus, att de skall bli förälskade i Honom.

Herren manar oss: älska era fiender och be för dem som förföljer er och förtalar er. Vi kanske inte känner oss mänskligt dragna till de personer som skulle avvisa oss om vi närmade oss dem. Men Jesus kräver att vi inte skall återgälda ont med ont; att vi inte skall försumma tillfället att tjäna dem hjärtligt, även om det är ansträngande; att vi aldrig skall upphöra att ha dem närvarande i våra böner.

Denna dilectio, denna kärlek, är desto tillgivnare när den hänför sig till våra bröder i tron, särskilt dem som står oss närmast för att Gud har velat det: våra föräldrar, vår fru eller vår make, våra barn och våra syskon, våra vänner och våra kollegor, våra grannar. Om denna tillgivenhet, som är en ädel och ren mänsklig kärlek, inte skulle finnas inriktad på Gud och grundad i Honom, skulle det inte finnas någon kärlek till nästan.

(*) Av spanskans querer querer: "querer" betyder såväl "att vilja" som "att älska". Övers. anm.

Kärlekens uttryck

Jag tycker om att återge följande ord som den helige Ande meddelar oss genom profeten Jesaja: discite benefacere, lär att göra vad gott är. Jag brukar tillämpa detta råd på vår inre kamps olika aspekter, för vi får aldrig anse att vårt kristna liv är fullbordat, eftersom man växer i dygderna till följd av att man effektivt anstränger sig varje dag.

Hur uppnår vi färdigheter i vårt vardagliga liv? För det första frågar vi oss vilket mål vi vill uppnå och vilka medel vi förfogar över för att uppnå det. Därefter tillämpar vi dessa medel uthålligt, gång på gång, tills det blir en stark och djupt rotad vana. I den stund vi lär oss något, upptäcker vi andra saker som vi tidigare inte kände till och som stimulerar oss att fortsätta vårt arbete utan att någonsin ge upp.

Kärleken till nästan är ett uttryck för kärleken till Gud. När vi anstränger oss för att växa i denna dygd, kan vi därför inte sätta upp några som helst gränser. Det enda möjliga måttet på kärleken till Gud är en måttlös kärlek. Det är så, dels för att vi aldrig kan vara tillräckligt tacksamma för det Han har gjort för oss, dels för att Gud visar sin kärlek till sina varelser på just det sättet: till överdrift, måttlöst, gränslöst.

I bergspredikan lär Jesus Kristus alla oss som är redo att lyssna med ett öppet sinne sitt gudomliga kärleksbud. Som avslutning, sammanfattningsvis, förklarar han: älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.

Barmhärtigheten är mer än bara en vanlig medlidande inställning. Barmhärtigheten är ett kärlekens överflöd, som samtidigt drar med sig ett överflöd av rättvisa. Barmhärtighet innebär att ständigt ha ett levande, känsligt hjärta som såväl mänskligt som övernaturligt fylls av en kraftfull, självuppoffrande och generös kärlek. Så här hyllar den helige Paulus denna dygd i sin hymn: Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner ingen glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Därför säger jag, i likhet med den helige Paulus: Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men jag saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Det saknas inte människor som då de hör dessa ord av hedningarnas Apostel reagerar som vissa av Kristi lärjungar gjorde då vår Herre förkunnade sin kropps och blods sakrament och säger: det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom? Ja, det är en hård lära. För den kärlek till nästan som Aposteln beskriver inskränker sig inte till människokärlek, ett humanitetsideal eller det självklara medlidandet man känner inför andras lidande: den kräver att man utövar den teologala dygden kärlek till Gud och, av kärlek till Gud, kärlek till nästan. Därför upphör kärleken aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna, Kunskapen, den skall förgå… Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.