Texter på ämnet

Om vi är sannfärdiga, kommer vi även att vara rättvisa. Jag tröttnar aldrig på att hänvisa till rättvisan, men här kan vi bara beröra några av dess drag för att inte tappa syftet med dessa reflexioner ur sikte, nämligen att bygga upp ett verkligt och äkta inre liv på de mänskliga dygdernas fasta grund. Rättvisa är att ge åt var och en sitt; men jag skulle vilja tillägga att det inte räcker. Oavsett hur mycket någon än är värd, måste man ge mer än så, för varje människa är ett Guds mästerverk.

Den bästa formen av kärlek till nästan är att generöst överträffa de krav som rättvisan ställer. Sådan kärlek brukar förbli obemärkt, men är fruktbar i himlen och på jorden. Det vore fel att tro att uttryck som att inte gå till överdrift eller gyllene medelväg, när de används om moraliska dygder, innebär medelmåttighet, som om man borde sikta mot att göra hälften av vad man skulle kunna göra. Den medelväg vi ombeds sikta mot ligger halvvägs mellan överdrift och brist och är i själva verket ett krön, en topp: det bästa möjliga handlingssättet, det som klokheten visar oss. Men när det rör sig om de teologala dygderna så finns det ingen medelväg. Vi kan inte tro, hoppas eller älska för mycket. Vi är uppmanade att älska Gud gränslöst, med en kärlek som strömmar över på dem som finns i vår närhet i ett överflöd av generositet, förståelse och kärlek till nästan.

Den egna svagheten som medel för att se klart

Om ni gör en modig samvetsrannsakan i Guds närvaro, kommer ni - liksom jag själv - att dagligen märka att ni tyngs av ett stort antal fel. När man, med Guds hjälp, kämpar för att göra sig kvitt dem har de inte någon avgörande betydelse och man kan besegra dem, även om det verkar som att man aldrig lyckas rycka upp dem med roten helt och hållet. Trots dessa svagheter kommer du dessutom att bidra till att åtgärda andra människors stora brister, om du anstränger dig för att besvara Guds nåd. Då du erkänner att du är lika svag som de - att du skulle kunna begå alla tänkbara fel och förskräckligheter - kommer du att vara mer förstående, och mildare, men samtidigt mera krävande, för att vi alla skall komma att besluta oss för att älska Gud av hela vårt hjärta.

Vi kristna, Guds barn, måste bistå våra medmänniskor och ärligt göra just det som hycklarna ondsint viskade till vår Herre: du ser inte till personen. Det vill säga att vi helt och hållet skall vägra att göra åtskillnad mellan olika personer - alla människor angår oss! - även om vi självfallet bör börja med att ägna oss åt de personer som Gud av en eller annan anledning - även av skäl som ytligt sett kan verka vara rent mänskliga - har satt vid vår sida.

Vi får inte gömma oss bakom skenbart fromma argument för att frånta andra vad som tillkommer dem: Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Men även den som är snål gentemot Gud i fråga om den kärlek och vördnad - tillbedjan - som tillkommer Honom som vår Skapare och Fader bedrar sig; och för den som vägrar lyda hans bud med den falska ursäkten att något av dessa inte är förenligt med att tjäna människorna påpekar den helige Johannes uttryckligen följande: Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga.

Ni kommer kanske att höra många som - i effektivitetens och rentav kärlekens namn! - förespråkar och hittar på teorier för att skära ned på tecknen på vår respekt och vördnad för Gud. De tycker att allt som hedrar Gud är överdrivet. Bry er inte om dem. Fortsätt längs er väg. Deras krystade resonemang orsakar bara tvister som inte leder till annat än att väcka anstöt och förhindra att man håller Jesu Kristi bud att ge åt var och en sitt, att milt och fullständigt utöva den heliga dygden rättvisa.

Vår situation inför Gud återges på ett mycket träffande sätt i liknelsen om tjänaren som var skyldig tiotusen talenter. Inte heller vi kan finna medel för att återbetala den oändliga skuld som vi står i för alla Guds nådegåvor, en skuld som vi ökar genom alla våra personliga synder. Även om vi kämpar beslutsamt kommer vi inte att lyckas att skäligt återgälda allt det som Herren har förlåtit oss. Men vad människans rättvisa inte förmår, kompenseras med råge av Guds barmhärtighet. Han kan förklara sig nöjd och efterskänka oss skulden, helt enkelt för att han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

Liknelsen slutar - som ni minns - med en andra del, som kan sägas vara den första delens kontrapunkt. Den tjänare som nyss hade fått en enorm skuld efterskänkt har inte medlidande med en kamrat som bara var skyldig honom hundra denarer. Och det är där som hans hjärtas småsinthet kommer i öppen dag. Strikt sett kan ingen förneka honom rätten att kräva vad som är hans; men ändå gör någonting i oss uppror och säger att hans intoleranta attityd står långt från den sanna rättvisan: det är inte rättvist att någon som strax innan har behandlats förmånligt, med barmhärtighet och förståelse, inte visar sin gäldenär åtminstone lite tålamod. Märk väl, att rättvisan inte består i ett exakt iakttagande av rättigheter och skyldigheter, som fallet är i räkneuppgifter som man helt enkelt löser genom addition och subtraktion.

Den kristna dygden är ambitiösare: den driver oss till att vara tacksamma, vänliga och generösa; att handla som lojala och hederliga vänner, i goda tider såväl som i dåliga; att följa lagar och visa de legitima myndigheterna respekt; att med glädje åtgärda något som vi inser att vi gjort fel då vi försökt lösa ett problem. Framför allt kommer vi, om vi är rättvisa, att uppfylla våra plikter i vårt yrke, gentemot vår familj, i samhället … utan att göra väsen av oss och utan stora åthävor, vi kommer att arbeta hårt och utöva våra rättigheter, som även är skyldigheter.

Jag tror inte på dagdrivarnas rättvisa, för med sin dolce far niente (*)- som man säger i mitt kära Italien - åsidosätter de, ibland allvarligt, den mest grundläggande principen för rättvisan, nämligen arbetet. Vi får inte glömma att Gud skapade människan ut operaretur, för att arbeta, och även andra - vår familj, vårt land, hela mänskligheten - är beroende av vårt arbetes effektivitet. Mina barn, vilken ynklig uppfattning om rättvisan de har, som inskränker den till att vara en enkel fråga om fördelning av materiell egendom!

(*) ljuva sysslolöshet

Rättvisan och kärleken till nästan

Läs den heliga Skrift. Meditera över scenerna ur Herrens liv i tur och ordning, begrunda hans lära. Betrakta särskilt de råd och de varningar med vilka han förberedde den handfull män som skulle komma att bli hans apostlar, hans budbärare till jordens yttersta gränser. Vilken är den främsta regel som han anger för dem? Är det kanske inte det nya kärleksbudet? Det var med kärlek som de banade väg för sig i dåtidens hedniska och förstörda värld.

Ni kan vara övertygade om att ni aldrig kommer att lösa mänsklighetens stora problem med enbart rättvisa. När man kort och gott mäter ut vad som är rätt, är det inte förvånande om folk känner sig sårade: människans värdighet kräver mycket mer, för människan är Guds barn. Kärleken till nästan måste genomsyra och åtfölja rättvisan, för den mildrar, den gudomliggör allt: Gud är kärlek. Vi måste alltid handla av kärlek till Gud, som gör det lättare att älska nästan och som renar och upphöjer den jordiska kärleken.

För att gå från den strikta rättvisan till kärlekens överflöd måste man tillryggalägga en lång väg. Och det är inte många som härdar ut till slutet. Vissa nöjer sig med att stanna på tröskeln. De bortser från rättvisan och begränsar sitt arbete till lite välgörenhet, som de kallar kärlek till nästan, utan att inse att det endast är en liten del av vad de är skyldiga att göra. Och de är lika nöjda med sig själva som farisén som trodde sig ha uppfyllt lagen utmärkt, eftersom han fastade två dagar i veckan och betalade tionde av allt han ägde.

Kärleken till nästan, som kan sägas vara rättvisan som generöst svämmar över sina bräddar, kräver först och främst att man gör sin plikt: man börjar med vad som är rätt; man fortsätter med vad som är skäligt …; men för att älska krävs mycket takt, mycket finkänslighet, mycket respekt, mycket vänskaplighet: kort sagt, det är nödvändigt att följa Apostelns råd: Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Först då kommer vi verkligen att fullt ut leva kärleken till nästan, eftersom vi uppfyller Kristi bud.

Enligt mig finns det inget tydligare exempel på denna praktiska förening mellan rättvisan och kärleken till nästan, än det sätt som mödrar handlar på. De älskar alla sina barn med samma kärlek, och det är just den kärleken som får dem att behandla dem på olika sätt - med en ojämlik rättvisa - eftersom varje barn är olikt de andra. Nå, även i förhållandet till våra medmänniskor fullkomnar och kompletterar kärleken till nästan rättvisan, eftersom den får oss att uppträda på olika sätt gentemot olika människor, att anpassa oss till deras konkreta omständigheter, så att vi skänker glädje till den som är ledsen, kunskap till den som saknar bildning, tillgivenhet till den som känner sig ensam … Rättvisan säger att man skall ge åt var och en sitt, vilket inte är detsamma som att ge samma sak till alla. Den utopiska egalitarismen är källan till de största orättvisor.

För att alltid handla på det sättet, som dessa goda mödrar, måste vi glömma oss själva, inte eftersträva någon annan värdighet än att tjäna våra medmänniskor, som Jesus Kristus, som förkunnade att Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna. För det krävs att man ihärdigt underordnar sin egen vilja Guds förebild, att man arbetar för alla, att man kämpar för sina medmänniskors eviga lycka och jordiska välgång. Jag vet ingen bättre väg för att vara rättvis än att leva ett liv av hängivelse i andras tjänst.

Någon kanske tycker att jag är naiv. Det bryr jag mig inte om. Även om man kallar mig naiv, för att jag fortfarande tror på kärleken till nästan, försäkrar jag er om att jag alltid kommer att tro på den! Och så länge som Han låter mig leva, kommer jag - som en Kristi präst - att fortsätta att verka för att det skall råda enhet och frid bland dem som är bröder, eftersom de är barn till samme Fader Gud; verka för förståelse mellan alla människor; verka för att alla skall dela samma ideal: Tron!

Låt oss vända oss till den heliga Maria, den kloka och trogna Jungfrun, och till hennes make den helige Josef, som är den fulländade förebilden för en rättfärdig man. De, som i Jesu, Guds Sons, närvaro levde de dygder som vi har betraktat, kommer att utverka den nåd som vi behöver för att dessa dygder skall slå rot djupt i vår själ, för att vi skall bestämma oss för att i varje stund uppföra oss som goda lärjungar till Mästaren: för att vi skall vara kloka, rättvisa, fyllda av kärlek till nästan.