Texter på ämnet

Min Gud, hur är det möjligt att jag inte utbrister i rop av smärta och kärlek när jag ser ett krucifix?

Vilken respekt, vilken vördnad, vilken tillgivenhet bör vi inte känna för varje enskild själ inför det faktum att Gud älskar denna själ som någonting som tillhör honom!

Herren nöjde sig inte med att säga att han älskade oss: han bevisade det med sina verk, med hela sitt liv. — Och du då?

Jag kommer aldrig att sluta upprepa det, så att det ristas in djupt i din själ: fromhet, fromhet, fromhet! Ty om du brister i kärleken till nästan, beror det på brist på inre liv: inte på din dåliga karaktär.

Se till att du dagligen och generöst bemödar dig, glatt och diskret, om att tjäna dina medmänniskor och göra deras liv behagligt.

Att handla så visar verkligen Jesu Kristi kärlek.

Man bör älska Gud, för hjärtat är till för att älska. Hjärtat kommer därför att hämnas … och bli ett tillhåll för maskar om vi inte vänder det till Gud, till Jungfrun, vår moder, till människorna … med en ren tillgivenhet.

Även den där morgonen — för att komma ur den skugga som pessimismen kastat över dig — anförtrodde du dig, som du gör dagligen … åt din skyddsängel, men du "tjatade mer" på honom. Du sade kärleksfulla ord till honom och bad honom att lära dig att älska Jesus åtminstone … åtminstone som han älskar honom … Och du återfick ditt lugn.

Utöva en glad, öm och kraftfull, mänsklig och övernaturlig kärlek till nästan; en tillgiven kärlek till nästan som kan bemöta alla med ett uppriktigt och naturligt leende och kan förstå medmänniskornas idéer och känslor.

Då kommer Kristi kärlek — som du lever på ett riktigt sätt, utan att ge efter i ditt personliga uppträdande eller i trosläran — att på ett behagligt och kraftfullt sätt ge dig en erövraranda: varje dag kommer du att hungra alltmer efter att arbeta för människorna.

Med öppna armar ber Herren dig om en ständig allmosa av kärlek.

Nöj dig inte med att tala med Tröstaren, lyssna till honom!

Begrunda i din bön att det andliga barnaskapets liv, som gav dig en djup insikt om att du är Guds barn, fyllde dig med ett barns kärlek till Fadern; tänk på att du först gick genom Maria till Jesus, som du tillber som en vän till honom, som hans bror, som den som älskar honom …

Sedan du tagit det här rådet till dig, förstår du att du hittills visste att den helige Ande har sin boning i din själ för att helga den … men att du inte hade "begripit" denna sanning om hans närvaro. Du behövde det där rådet: nu känner du Kärleken inom dig; och du vill umgås med honom, vara hans vän, hans förtrogne … göra det lättare för honom att städa, rycka upp, sätta i brand …

Jag klarar det inte, tänkte du. — Lyssna till honom, upprepar jag. Han skall ge dig kraft, han kommer att göra allt, om du vill … och visst vill du!

Be till honom: Gudomlige Gäst, Mästare, Ljus, Vägledare, Kärlek: må jag välkomna dig och lyssna till din undervisning, och upptändas och följa dig och älska dig.

För att närma dig Gud, för att flyga ända upp till Gud, behöver du bönens och gottgörelsens starka och generösa vingar.

För att undvika slentrian i dina muntliga böner, försök att recitera dem med samma kärlek som den som talar för första gång med sin älskade … och som om det skulle vara den sista gången som du kunde vända dig till Herren.

Om du är stolt över att vara den heliga Marias son, så fråga dig själv: Hur många gånger under dagen, från morgonen till kvällen, visar jag min vördnad för Jungfru Maria?

Det finns, bland annat, två skäl för att jag skall gottgöra min obefläckade Moder varje lördag och aftonen före hennes högtider, sade den där vännen till sig själv.

Ett skäl — det räcker att öppna ögonen för att se det — är att folk i stället för att ägna söndagarna och Jungfruns högtider (vanligen folkliga högtider) åt bön ägnar dem åt att förolämpa vår Jesus med offentliga synder och skandalösa brott.

Det första skälet är att vi som vill vara goda döttrar och söner inte ägnar de dagar som är vigda åt Herren och hans Moder den uppmärksamhet vi borde, kanske på grund av satans inflytande.

Du inser redan att dessa skäl, tyvärr, fortfarande är mycket aktuella och gör att även vi bör gottgöra.

Jag har alltid ansett den kristnes bön vara ett kärleksfullt samtal med Jesus, som inte ens bör avbrytas i de stunder då vi rent fysiskt befinner oss långt borta från tabernaklet, för hela vårt liv består av mänskliga kärlekssånger med gudomlig genklang … Och älska, det kan vi alltid göra.

Guds kärlek till hans skapade varelser är så stor, och vårt gensvar borde vara så fulländat, att klockorna stannade när den heliga Mässan firas.

De grenar som är förenade med vinstocken mognar och ger frukt.

Vad bör du och jag göra? Vara mycket förenade, genom Brödet och Ordet, med Jesus Kristus som är vår vinstock … och säga kärleksfulla ord till honom hela dagen. Så gör förälskade.

Älska Herren mycket. Bevara och främja i din själ denna längtan att älska honom. Älska Gud, just nu, när kanske ganska många av dem som håller honom i sina händer inte älskar honom, behandlar honom illa och försummar honom.

Behandla Herren mycket väl, i den heliga mässan och under hela dagen!

Bönen är den kristnes mäktigaste vapen. Bönen gör oss verkningsfulla. Bönen gör oss lyckliga. Bönen ger oss all styrka vi behöver för att hålla Guds bud.

Ja! hela ditt liv kan och bör vara bön.

Personlig helighet är inte en verkningslös teori, utan en precis, gudomlig och mänsklig verklighet, som ständigt tar sig uttryck i dagliga kärlekshandlingar.

Den bönens anda som uppfyllde hela Jesu Kristi liv då han vistades bland oss människor lär oss att alla gärningar — stora och små — skall föregås, ledsagas och åtföljas av bön.

Lev din tro med glädje, nära förenad med Jesus Kristus. — Älska honom på riktigt — på riktigt, på riktigt! — och du kommer att vara en huvudperson i det stora Kärleksäventyret, för du kommer att bli mer förälskad för varje dag som går.

Säg sakta till Mästaren: Herre, jag vill tjäna bara dig! Jag vill bara göra min plikt och älska dig med en förälskad själ! Gör så att jag känner dina säkra steg vid min sida. Var mitt enda stöd.

Säg det till honom sakta … och säg det fullkomligt ärligt!

Eftersom du är kristen får du inte vända ryggen för någon oro eller något behov hos dina bröder människorna.

Med vilken envishet aposteln Johannes predikade mandatum novum, det nya budet: "Ni skall älska varandra!"

Jag skulle vilja falla på knä framför er, utan att spela teater — det befaller mig mitt hjärta — och be er, för Guds kärleks skull, att älska varandra, hjälpa varandra, räcka varandra handen, kunna förlåta varandra.

Och därför även avvisa allt högmod, ha medlidande, hysa kärlek till nästan; ömsesidigt hjälpa varandra genom bön och uppriktig vänskap.

Du kommer att vara god bara om du kan se dina medmänniskors goda egenskaper och dygder.

När du måste tillrättavisa, bör du göra det i kärlek, vid rätt tillfälle, utan att förödmjuka … och var villig att själv lära dig mer och bli bättre i det som tillrättavisningen gällde.

Älska och visa kärlek till nästan, gränslöst och utan åtskillnad, för det är den dygd som kännetecknar oss, Mästarens lärjungar.

Men denna kärlek till nästan får inte leda till att du beskär tron — då vore det inte längre en dygd — och suddar ut de konturer som definierar den eller gör den så sockersöt att den till sist blir, som vissa skulle vilja, någonting formlöst som inte har Guds kraft eller makt.

Du bör leva i samförstånd med dina medmänniskor och förstå dem, du bör vara som en bror för dem, du bör så kärlek där det inte finns någon kärlek för att vinna kärlek — som den kastilianske mystikern Johannes av Korset säger.

När du måste framföra kritik, skall du göra det positivt och i en anda av samarbete, konstruktivt och aldrig bakom ryggen på den berörde.

I annat fall är det förräderi, skvaller, ryktesspridning, kanske förtal … och alltid brist på hederlighet.

När du ser att Guds ära och Kyrkans väl kräver att du talar, får du inte tiga.

Tänk efter: vem skulle inte vara modig inför Gud med evigheten framför sig? Det finns ingenting att förlora, men däremot finns det mycket att vinna. Varför vågar du då ändå inte?

Vi är inte goda bröder till våra bröder människorna om vi inte är beredda att handla rätt, även om vår omgivning misstolkar vårt uppträdande och reagerar på ett otrevligt sätt.

Gud älskar mig … Och Aposteln Johannes skriver: "Vi älskar Gud därför att han först älskade oss". Inte nog med detta: Jesus vänder sig till var och en av oss, trots våra obestridliga brister, och frågar oss som han frågade Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" …

Då är det rätta stunden att svara: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär!" och tillägga i ödmjukhet: hjälp mig att älska dig mer, öka min kärlek!

Älska Herren lidelsefullt. Älska honom vansinnigt, för om det finns kärlek — då! — vågar jag påstå att man inte ens behöver fatta några konkreta föresatser. Mina föräldrar — tänk på dina — behövde inte fatta föresatsen att älska mig, och vilken enorm mängd ömhetsbetygelser visade de mig inte varje dag!

Med samma mänskliga hjärta kan och bör vi älska Gud.

Den helige Paulus ger oss ett underbart recept på kärlek till nästan: alter alterius onera portate et sic adimplebitis legem Christi — bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.

Uppfylls den i ditt liv?

Fråga dig ofta: Anstränger jag mig för att bli mer finkänslig i min kärlek till dem jag lever tillsammans med?

När jag predikar att man skall göra sig till en matta så att andra kan ha något mjukt att gå på, vill jag inte bara säga en vacker fras: det bör vara en verklighet!

Det är svårt, liksom heligheten är svår; men det är lätt, för — jag insisterar — heligheten ligger inom räckhåll för alla.

Mitt ibland så mycken egoism, så mycken likgiltighet — var och en sköter bara sitt! — minns jag de kraftiga, robusta åsnorna i trä som travade fram på skrivbordet … En av dem hade förlorat ett ben. Men den fortsatte framåt, för den lutade sig mot de övriga.

Den broderliga tillrättavisningen — som har sina rötter i evangeliet — är bevis på övernaturlig tillgivenhet och förtroende.

Var tacksam när du får en tillrättavisning och underlåt inte att tillrättavisa dem du lever tillsammans med.

När du tillrättavisar, för att det är nödvändigt och du vill göra din plikt, måste du räkna med att det kan såra andra och att du själv kan bli sårad.

Men du får inte ta den omständigheten som ursäkt för att avstå.

När du är tillsammans med en person bör du se en själ: en själ att hjälpa, att förstå, att leva tillsammans med och att rädda.

Ett helgon är för många en "obekväm" person. Men det betyder inte att en helig person måste vara outhärdlig.

Ett helgons iver får aldrig vara bitter, hans tillrättavisning aldrig sårande, och hans exempel får aldrig vara som en arrogant, moralisk örfil i ansiktet på en annan människa.

Din kärlek till nästan bör vara älskvärd: på dina läppar bör det alltid finnas ett leende för alla, med vederbörlig takt och naturlighet, även om du gråter inombords. Tjäna alla utan förbehåll.

Som kristen kan du, inom ramen för tron och moralen, ge efter i allt som är ditt och ge efter av hela ditt hjärta … men i det som tillhör Jesus Kristus får du inte ge vika!

Var en eukaristisk själ!

Min son, om tabernaklet är dina tankars och förhoppningars centrum, hur rikliga kommer inte din helighets och ditt apostolats frukter att bli!

Ta ständigt din tillflykt till tabernaklet, kroppsligen eller med hjärtat, för att känna dig trygg, för att känna dig fridfull: och även för att känna dig älskad … och för att älska!

Jesus, låt mitt stackars hjärta fyllas av din Kärleks ocean med vågor som renar och sköljer bort allt mitt elände … Ös av ditt hjärtas kristallklara och brännande vatten i mitt hjärta, tills det — när min längtan efter att älska dig stillats — inte längre förmår rymma mer tillgivenhet från den gudomliga elden och brister — dör av Kärlek! — och denna din Kärlek bryter fram som livgivande, oemotståndliga och fruktbara kaskader i andras hjärtan, därför att de vid kontakten med detta vatten börjar slå med trons och kärlekens slag.

Ingen själ — ingen! — får lämna dig likgiltig.

En Kristi lärjunge kommer aldrig att resonera så här: "Jag försöker vara god, och de andra, om de vill … får gärna hamna i helvetet".

Att tänka så är inte mänskligt och det är varken förenligt med kärleken till Gud eller med den kärlek som vi är skyldiga nästan.

Det fyllde mig av glädje att se att du förstod vad jag menade då jag sade: "Du och jag bör handla och leva och dö som förälskade, då kommer vi att ’leva’ så i all evighet".

Tänk vad den rökelse som man bränner till Gud vår Herres ära behagar honom. Tänk även på vad lite världsliga ting är värda, som knappt hinner börja innan de tar slut. Däremot väntar en stor Kärlek på dig i himlen: utan svek, utan bedrägeri. All kärlek, all skönhet, all storhet, all kunskap …! Och du kommer inte att tröttna: du kommer att mättas utan att bli mätt.

Om jag älskar kommer det inte att finnas något helvete för mig.

Vad underbart det är att leva av Gud! Vad underbart det är att inte önska någonting annat än hans ära!