Texter på ämnet

Varje dag känner du dig mer försjunken i Gud …, säger du mig. Då kommer du varje dag att stå närmare dina bröder.

Du följer en krävande levnadsplan: du går upp tidigt, ber, tar emot Sakramenten, arbetar eller studerar mycket, du är måttfull, tuktar dig … men du märker att det fattas något!

Begrunda följande tanke i ditt samtal med Gud: eftersom heligheten - kampen för att uppnå den - är den fullkomliga kärleken, måste du se över din kärlek till Gud och, för hans skull, till din nästa. Då kommer du kanske att upptäcka att det gömmer sig stora brister i din själ som du inte ens kämpat mot: du är inte en god son, en god bror, en god kamrat, en god vän, en god kollega; och eftersom du hyser en oordnad kärlek till "din helighet" är du avundsjuk.

Du "uppoffrar dig" i många "personliga" detaljer. Därför är du klistrad till ditt jag, till din person och i grund och botten lever du varken för Gud eller för din nästa, utan bara för dig själv.

Ibland försöker du rättfärdiga dig själv genom att försäkra att du är tankspridd, frånvarande eller att du till din karaktär är torr, reserverad. Och du tillägger att därför känner du inte ens dem som du lever tillsammans med väl.

- Hör här: Visst är det så att den undanflykten inte ger dig ro?

Jag rådde dig till att ha ett mycket övernaturligt perspektiv på alla detaljer i ditt vardagliga liv. Och omedelbart därefter tillade jag: samvaron erbjuder dig många tillfällen till det under dagens lopp.

Att leva kärleken innebär att man respekterar andras mentalitet; att man fylls av glädje för deras vandring mot Gud …, utan att begära att de skall tänka som man själv gör eller att de skall ansluta sig till den väg man själv går.

- Jag påpekade följande: dessa annorlunda vägar är parallella; om man följer sin egen väg, kommer var och en att nå fram till Gud …; fördjupa dig inte i jämförelser eller i önskningar om att få reda på vem som når högst: det saknar betydelse, vad som är viktigt är att vi alla når målet.

Du säger att han är full av brister! Bra … Men förutom att de som är fullkomliga bara finns i himlen, släpar även du på dina brister och ändå står de ut med dig, och inte nog med det, de uppskattar dig: för de tycker om dig med den kärlek som Jesus Kristus hyste för de sina, som bar på en nog så rejäl last av elände!

- Lär dig av det!

Du klagar på att han inte visar förståelse … - Jag är säker på att han gör vad som är möjligt för att förstå dig. Men du, när anstränger du dig lite för att förstå honom?

Okej, jag håller med. Den där personen har uppfört sig illa, hans uppförande är klandervärt och ovärdigt. Han visar sig inte besitta några goda egenskaper.

- Mänskligt sett förtjänar han bara förakt!, tillade du.

- Jag vidhåller att jag förstår dig, men jag håller inte med om ditt sista påstående. Det där småaktiga livet är heligt: Kristus har dött för att återlösa det! Om han inte föraktade det, hur kan du då våga göra det?

Om din vänskap sjunker så lågt att du blir delaktig i andra människors eländigheter, är den ingenting annat än sorglig maskopi, som inte förtjänar den minsta uppskattning.

Livet, som i sig är snävt och osäkert, blir verkligen svårt ibland. Men det kommer att bidra till att göra dig mer övernaturlig, till att du kommer att se Guds hand, och då kommer du att bli mer mänsklig och förstående gentemot din omgivning.

Ju större myndighet man har, desto mer kan man efterskänka. En vanlig domare måste döma - även med hänsyn till förmildrande omständigheter - en åtalad som befunnits vara skyldig och har erkänt Ett lands högsta myndigheter kan ibland benåda eller utfärda amnestier. Gud förlåter alltid en ångerfull själ.

"Genom er har jag sett Gud, som glömde mina dåraktigheter och mina förolämpningar och tog emot mig med en Faders kärlek". Så skrev en ångerfull förlorad son på 1900-talet till de sina, när han återvänt till fadershuset.