Texter på ämnet

Jesus Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa

Guds Son blev kött och är perfectus Deus, perfectus homo, fullkomlig Gud och fullkomlig människa. I detta mysterium finns något som borde skaka om oss kristna. Jag var och förblir rörd: jag skulle vilja återvända till Loreto. Jag beger mig dit i tanken för att återuppleva Jesu barndomsår, då jag upprepar och betraktar detta Hic Verbum caro factum est.

Jesus Christus, Deus Homo, Jesus Kristus, Gud och människa. Detta är en av de magnalia Dei, Guds stora gärningar, som vi måste meditera över och för vilken vi måste vara tacksamma gentemot vår Herre som har kommit för att föra fred på jorden åt dem han har utvalt. Åt alla människor som vill förena sina viljor med Guds goda vilja: inte bara åt de rika, och heller inte bara åt de fattiga! Åt alla människor, åt alla bröder! För vi är alla bröder i Jesus, Guds barn, Kristi bröder: hans moder är vår moder.

Det finns bara en ras på jorden: Guds barns ras. Vi måste alla tala samma språk, det som vår Fader i himlen lär oss: det språk som är Jesu dialog med Fadern, det språk som man talar med hjärtat och med huvudet, det som ni just nu använder i er bön. Det språk kontemplativa människor talar, människor som är andliga för att de har upptäckt att de är Guds barn. Det är ett språk som tar sig uttryck i tusentals viljeakter, i klara ljus som upplyser förståndet, i vårt hjärtas ingivelser, i föresatser att leva ett hederligt liv, fullt av godhet, glädje och frid.

Det är nödvändigt att titta på Barnet, vår Kärlek, i vaggan. Vi bör titta på det medvetna om att vi står inför ett mysterium. Vi måste acceptera mysteriet genom tron, och likaledes genom tron fördjupa oss i dess innebörd. För att göra det behöver vi en kristen människas ödmjuka inställning: vi får inte vilja förminska Guds storhet så att den passar våra fattiga koncept och våra mänskliga förklaringar, utan förstå att detta mysterium i sin dunkelhet är ett ljus som leder människornas liv.

Vi ser – säger den helige Johannes Chrysostomos – att Jesus har trätt fram ur vår krets, ur vår mänskliga natur, och att han är född av en mor som är jungfru. Men vi förstår inte hur han kan ha utfört detta under. Låt oss inte trötta ut oss i försöken att upptäcka det. Låt oss hellre ödmjukt acceptera vad Gud uppenbarat för oss, utan att nyfiket försöka utforska vad Gud har dolt för oss. Genom att ödmjuka oss på det viset kommer vi att kunna förstå och älska. Mysteriet kommer då att bli för oss en lysande undervisning, mera övertygande än vilket mänskligt resonemang som helst.

En blick på världen, en blick på Guds folk, får oss nu i början av maj att betrakta den marianska fromheten, som tar sig uttryck i många olika vanor, gamla såväl som nya, men alla präglade av samma anda av kärlek.

Det är glädjande att se hur vördnaden för den heliga Jungfrun ständigt är lika levande och hur den bland oss kristna väcker en övernaturlig strävan efter att handla som domestici Dei, som medlemmar av Guds familj.

När ni under dessa dagar ser så många kristna som på otaliga sätt uttrycker sin kärlek till den heliga Jungfrun Maria, känner säkert även ni er ännu mer delaktiga i Kyrkan, ännu mer som bröder till dessa era bröder. Det är som en familjesammankomst där vuxna barn, som livet har skilt från varandra, åter sammanstrålar hos sin mor med anledning av någon högtid. Och om de någon gång har grälat och behandlat varandra illa, så gör de det inte den dagen: den dagen känner de sig förenade, alla känner de igen varandra i sin gemensamma tillgivenhet.

Maria bygger ständigt upp Kyrkan, hon församlar den, bevarar dess enhet. Det går inte att hysa en äkta vördnad för den heliga Jungfrun utan att känna sig innerligt knuten till Kristi mystiska kropps övriga medlemmar och djupare förenad med dess synliga huvud, påven. Därför tycker jag om att upprepa: omnes cum Petro ad Iesum per Mariam!, alla, tillsammans med Petrus, till Jesus genom Maria! Och när vi förstår att vi är delaktiga i Kyrkan och uppmanade att känna oss som bröder i tron, upptäcker vi med djupare insikt det brödraskap som förenar hela mänskligheten: för Kyrkan har utsänts av Kristus till alla folk och stammar.

Vad jag nyss sagt är något vi alla har upplevt, eftersom vi aldrig har saknat tillfälle att märka de övernaturliga effekterna av en uppriktig vördnad för Jungfrun. Var och en av er skulle kunna berätta många saker. Och jag också: jag drar mig till minnes en vallfärd jag gjorde 1935 till ett Mariakapell i Kastilien, Sonsoles.

Det var inte en vallfärd i ordets vanliga betydelse. Där fanns varken buller eller trängsel: vi var tre stycken. Jag respekterar och älskar dessa andra offentliga uttryck för fromhet, men personligen föredrar jag att försöka erbjuda Maria samma kärlek och samma entusiasm genom personliga besök, eller i små grupper, med en känsla av intimitet.

Under den där vallfärden till Sonsoles fick jag veta ursprunget till detta sätt att åkalla den heliga Jungfrun. Det är en detalj utan större betydelse, men den visar hur det områdets befolkning känner sig som barn till vår Fru. Den bild av henne som vördas på den platsen gömdes under en period vid tiden för kampen mellan kristna och muslimer i Spanien. Efter några år upptäcktes statyn av några herdar som – enligt vad traditionen berättar – utbrast följande då de såg henne: Vad vackra ögon! De är som solar!*

Maria får oss att känna vårt brödraskap

Vi kan inte umgås med Maria som ett av hennes barn och bara tänka på oss själva och våra egna problem. Vi kan inte umgås med Jungfru Maria och dröja vid våra egna själviska problem. Maria för oss till Jesus, och Jesus är primogenitus in multis fratribus, förstfödd bland många bröder. Att känna Jesus får oss alltså att inse att vi inte kan leva vårt liv på annat sätt än i självutgivelse i våra medmänniskors tjänst. En kristen kan inte uppehålla sig vid sina egna problem, eftersom han måste leva vänd mot den universella Kyrkan och tänka på alla människors frälsning.

Ur detta perspektiv är till och med aspekter som skulle kunna anses vara privata och intima – som ansträngningen att göra framsteg i det inre livet – i själva verket inte personliga: den egna helgelsen utgör nämligen en helhet tillsammans med apostolatet. Vi bör därför anstränga oss i vårt inre liv och i utövandet av de kristna dygderna och tänka på hela Kyrkans väl. Vi kommer nämligen inte att kunna göra gott och låta andra känna Kristus om det i oss själva saknas ett uppriktigt åtagande att omsätta evangeliets lära i praktiken i det som är vår egen verklighet.

Impregnerade av denna anda kommer våra böner, även om de börjar med betraktelser av skenbart personliga ämnen och föresatser, i slutänden alltid att leda till vår nästas väl. Och om vi längs vår vandring håller den heliga Jungfrun i handen, kommer hon att få oss att känna oss som bröder till alla människor: för vi är alla barn till den Gud vars Dotter, Brud och Mor hon är.

Vår nästas problem måste bli våra problem. Det kristna broderskapet måste vara så djupt förankrat i vår själ att ingen människa är oss likgiltig. Maria, Jesu moder som närde honom, uppfostrade honom, åtföljde honom under hans jordiska vandring och nu befinner sig vid hans sida i himlen, kommer att hjälpa oss att känna igen Jesus som går förbi, som uppenbarar sig för oss i våra medmänniskors behov.