Texter på ämnet

Guds barn. Bärare av den enda flamma som kan lysa upp människornas jordiska vägar, av den enda strålglans i vilket det aldrig kommer att finnas mörker, dunkel eller skuggor.

Herren använder oss som facklor, för att detta ljus skall lysa upp … Det hänger på oss att se till att många människor inte blir kvar i mörkret, utan går längs stigar som leder till det eviga livet.

Gud är min Fader! Om du begrundar denna trösterika tanke kommer du inte att kunna slita dig från den!

Jesus är min närmaste vän (ännu en underbar upptäckt), som älskar mig med hela sitt hjärtas gudomliga galenskap.

Den helige Ande är min tröstare, som leder mig längs hela den väg jag går. Tänk noga på det. Du tillhör Gud … och Gud tillhör dig.

Fader — säg så till honom, förtröstansfullt — som är i himlen, se på mig med medlidande och kärlek och gör så att jag besvarar din kärlek.

Smält och upptänd mitt hjärta av brons, bränn och rena mitt kött som jag inte har tuktat, fyll mitt förstånd med övernaturligt ljus, gör så att min tunga förkunnar Kristi kärlek och ära.

Kristus, som steg upp på korset med vidöppna armar, som en präst för evigt, vill räkna med oss — som inte är någonting alls! — för att föra sin Återlösnings frukter till alla människor.

Herre, vi trivs bra i din sårade hand. Håll hårt om oss! Krama oss så hårt att vi förlorar allt jordiskt elände, så att vi renas, så att vi flammar upp, så att vi känner oss indränkta i ditt blod!

Och kasta oss sedan långt, långt bort — hungrande efter skörd — i en ständigt fruktbarare sådd, av kärlek till dig.

Var inte rädd, förlora inte modet, bli inte förvånad, låt dig inte gripas av en falsk försiktighet.

Uppmaningen att göra Guds vilja — även kallelsen — kommer plötsligt, som för Apostlarna: att finna Kristus och följa hans kallelse …

Ingen av dem tvekade: att lära känna Kristus och att följa honom blev för dem ett och detsamma.

För oss är frälsningens dag kommen, evigheten. Ännu en gång hör man den gudomlige Herdens visslingar som kallar, de kärleksfulla orden — vocavi te nomine tuo — jag har kallat dig vid ditt namn.

Som vår mor, kallar han oss vid namn. Och ännu mer än så: vid det kära, familjära smeknamnet. Där inne, i själens djup, kallar han och man bör svara: Ecce ego, quia vocasti me — här är jag, du kallade ju på mig, och den här gången har jag bestämt mig för att inte låta tiden rinna förbi, som vatten rinner av klapperstenar utan att lämna spår.

Lev tillsammans med Petrus, Johannes, Andreas … för Kristus lever fortfarande: Jesus Christus, heri et hodie, ipse et in saecula! … Jesus Kristus lever, nu som igår: han är densamme, i evigheters evighet!

Herre, gör så att dina barn blir som kraftigt glödande kol, men utan flammor som syns på långt håll. Kol som får den första eldfängda punkten att brinna i varje hjärta som närmar sig dem …

Du kommer att se till att gnistan blir en brand: dina änglar — det vet jag, jag har själv sett det — är mycket duktiga på att blåsa på den glöd som göms i våra hjärtan … och ett hjärta fritt från aska kan inte vara annat än ditt.

Tänk på vad den helige Ande säger, så kommer du att fyllas av häpnad och tacksamhet: Elegit nos ante mundi constitutionem — han har utvalt oss före världens skapelse, ut essemus sancti in conspectu ejus — för att stå heliga inför honom.

Att vara helig är inte lätt, men det är heller inte svårt. Att vara helig är att vara en god kristen: att efterlikna Kristus. Ju mer lik man är Kristus, desto mer kristen är man, ju mer man tillhör Kristus, desto heligare är man.

Och vilka medel har vi? — Samma som de första kristna, som såg Jesus eller som fick se en skymt av honom genom Apostlarnas eller evangelisternas berättelser.

Så mycket du är skyldig Gud, din Fader! Han har gett dig din existens, ditt förnuft, din vilja; han har gett dig nåden: den helige Ande; Jesus i hostian, det gudomliga barnaskapet; den heliga Jungfrun, Guds moder och vår moder; han har gett dig möjligheten att delta i den heliga mässan och han ger dig sin förlåtelse för dina synder, så många gånger sin förlåtelse! Han har gett dig oräkneliga gåvor, vissa utomordentliga …

Säg mig, min son: hur har du besvarat allt detta? Hur besvarar du det?

Jag vet inte om det gör intryck på dig, men jag vill berätta för dig att jag blir mycket rörd av att läsa profeten Jesajas ord: Ego vocavi te nomine tuo, meus es tu! — Jag har kallat dig, jag har fört dig till min Kyrka, du är min! Gud själv säger till mig att jag tillhör honom! Det räcker för att man skall bli tokig av Kärlek!

O Jesus … stärk våra själar, jämna vägen för oss och, framför allt, gör oss berusade av din kärlek. Gör oss till flammande eldar som sätter världen i brand med den himmelska eld som du har fört med dig.

Att komma närmare Gud innebär att vara redo att omvända sig på nytt, att ännu en gång ändra färdriktning, att lyssna uppmärksamt till hans in­givelser — de heliga önskningar han ingjuter i våra själar — och att sätta dem i verket.

Vad har du att vara stolt över? — All din drivkraft är Hans. Agera därefter.

Vilken respekt, vilken vördnad, vilken tillgivenhet bör vi inte känna för varje enskild själ inför det faktum att Gud älskar denna själ som någonting som tillhör honom!

En önskan: att vi må använda de dagar som Herren ger oss enbart till att behaga honom!

Jag har en önskan: att du uppför dig som Petrus och Johannes — att du i din bön talar med Jesus om dina vänners och kollegors behov … och att du sedan med ditt exempel kan säga till dem: Respice in nos! — se på mig!

Den man älskar väldigt mycket vill man veta allt om.

Fundera över det här: Längtar du efter att lära känna Kristus? För… det är måttet på din kärlek till honom.

De som påstår att vi präster är ensamma talar inte sanning, eller har fått allting om bakfoten. Vi har mera sällskap än vem som helst annars, för vi är ständigt i Herrens sällskap, som vi bör umgås med oavbrutet.

Vi är förälskade i Kärleken, i kärlekens källa.

Jag känner mig som en stackars sparv som är van vid att bara flyga korta sträckor från ett träd till ett annat eller, på sin höjd, upp till en balkong på tredje våningen … En dag lyckas den nå upp till taket på ett litet hus som är allt annat än en skyskrapa …

Men plötsligt rycks vår lilla fågel med av en örn som misstog den för en unge av sitt eget släkte. I dess mäktiga klor förs sparven allt högre och högre upp, över jordens berg, över bergens snötäckta toppar, över de vita, blå och rosa molnen, allt högre och högre tills den kan se rakt in i solen … och då släpper örnen vår lilla fågel och säger: Iväg med dig. Flyg! …

Herre, må jag aldrig mer flyga strax över marken. Må jag alltid vara upplyst av den gudomliga solens strålar — Kristus — i eukaristin! Må min färd inte avbrytas förrän jag vilar i ditt hjärta.

Den där vännen till oss brukade avsluta sin bön så här: Jag älskar min Guds vilja och det är därför jag överlämnar mig helt i hans händer och ber att han alltid skall leda mig, som han vill, vart han vill.

Be Fadern, Sonen och den helige Ande, och din Moder, att du skall lära känna dig själv och gråta över all den smuts som gått igenom dig och som — ack! — har lämnat sådana avlagringar efter sig … Och säg samtidigt, utan att vilja sluta tänka på allt detta, så här: Jesus, ge mig en Kärlek som kan vara en renande eld, i vilken mitt stackars kött, mitt stackars hjärta, min stackars själ och min stackars kropp förbränns och renas från allt världsligt elände … Och när jag har tömts på mig själv, så fyll mig med dig. Må jag aldrig bli fäst vid någonting här nere. Må Kärleken alltid stödja mig.

Önska ingenting för egen räkning, vare sig av godo eller av ondo: önska dig bara det som Gud vill.

Oavsett vad det är, i den mån det kommer ur Guds hand, oavsett hur ont det kan verka vara i människors ögon, kommer du att med Guds hjälp tycka att det är bra, mycket bra! Och du kommer att med ständigt större övertygelse säga: Et in tribulatione mea dilatasti me … et calix tuus inebrians, quam preclarus est! — jag har fröjdats i nöden … vad underbar din kalk är, som berusar hela mitt väsen!