Texter på ämnet

För oss är frälsningens dag kommen, evigheten. Ännu en gång hör man den gudomlige Herdens visslingar som kallar, de kärleksfulla orden — vocavi te nomine tuo — jag har kallat dig vid ditt namn.

Som vår mor, kallar han oss vid namn. Och ännu mer än så: vid det kära, familjära smeknamnet. Där inne, i själens djup, kallar han och man bör svara: Ecce ego, quia vocasti me — här är jag, du kallade ju på mig, och den här gången har jag bestämt mig för att inte låta tiden rinna förbi, som vatten rinner av klapperstenar utan att lämna spår.

Tänk på vad den helige Ande säger, så kommer du att fyllas av häpnad och tacksamhet: Elegit nos ante mundi constitutionem — han har utvalt oss före världens skapelse, ut essemus sancti in conspectu ejus — för att stå heliga inför honom.

Att vara helig är inte lätt, men det är heller inte svårt. Att vara helig är att vara en god kristen: att efterlikna Kristus. Ju mer lik man är Kristus, desto mer kristen är man, ju mer man tillhör Kristus, desto heligare är man.

Och vilka medel har vi? — Samma som de första kristna, som såg Jesus eller som fick se en skymt av honom genom Apostlarnas eller evangelisternas berättelser.

Jag vet inte om det gör intryck på dig, men jag vill berätta för dig att jag blir mycket rörd av att läsa profeten Jesajas ord: Ego vocavi te nomine tuo, meus es tu! — Jag har kallat dig, jag har fört dig till min Kyrka, du är min! Gud själv säger till mig att jag tillhör honom! Det räcker för att man skall bli tokig av Kärlek!

Påminn alla — särskilt alla de fäder och mödrar som kallar sig kristna — om att "kallelsen", Guds kallelse, är en nåd från Herren, ett val som Gud gjort i sin godhet, ett skäl till att känna helig stolthet över ett kall för att med glädje tjäna alla av kärlek till Jesus Kristus.

För vidare dessa ord: Det är inte ett offer för föräldrar då Gud ber dem om deras barn. Och för dem som Herren kallar är det inte ett offer att följa honom.

Tvärtom, det är en oändlig ära, ett skäl för verklig och helig stolthet, ett tecken på förkärlek, på en mycket speciell tillgivenhet som Gud har givit uttryck för vid en viss tidpunkt, men som har funnits i hans tanke av evighet.

Jag känner mig som en stackars sparv som är van vid att bara flyga korta sträckor från ett träd till ett annat eller, på sin höjd, upp till en balkong på tredje våningen … En dag lyckas den nå upp till taket på ett litet hus som är allt annat än en skyskrapa …

Men plötsligt rycks vår lilla fågel med av en örn som misstog den för en unge av sitt eget släkte. I dess mäktiga klor förs sparven allt högre och högre upp, över jordens berg, över bergens snötäckta toppar, över de vita, blå och rosa molnen, allt högre och högre tills den kan se rakt in i solen … och då släpper örnen vår lilla fågel och säger: Iväg med dig. Flyg! …

Herre, må jag aldrig mer flyga strax över marken. Må jag alltid vara upplyst av den gudomliga solens strålar — Kristus — i eukaristin! Må min färd inte avbrytas förrän jag vilar i ditt hjärta.

Tänk så här, för det förhåller sig så: Vad god Herren är, som har sökt mig, som har låtit mig lära känna denna heliga väg för att vara effektiv, för att älska alla människor och ge dem frid och glädje!

Sedan skall den tanken konkretiseras i föresatser.

Du vet att du inte kommer att sakna Guds nåd, för han har av evighet utvalt dig. Och om han har behandlat dig så, kommer han att ge dig all hjälp för att du skall vara honom trogen, eftersom du är hans barn.

Gå därför med säkra steg och motsvara nåden i handling.

Med pannan tryckt mot marken och i Guds närvaro, betrakta (för det är verkligen så) att du är någonting smutsigare och mer föraktligt än det skräp som sopas ihop från marken.

Och trots allt har Herren utvalt dig.

Jag trodde inte heller att Gud skull välja mig som han gjorde. Men Herren — låt mig upprepa det för dig — ber inte om tillstånd för att "krångla till livet för oss". Han tränger sig på … och så var det med det!

Låt oss tacka mycket och ofta för den underbara kallelse vi har fått av Gud: må vår tacksamhet vara verklig och djup och nära knuten till ödmjukheten.