Texter på ämnet

Den som slutar kämpa skadar Kyrkan, sitt övernaturliga företag, sina bröder och alla människor.

Rannsaka dig: kan du inte lägga ned större iver i din andliga strid av kärlek till Gud? Jag ber för dig … och för alla. Gör detsamma du också.

Du sade till mig: "Jag ser att jag inte bara är oförmögen att gå framåt längs vägen, utan även oförmögen att bli frälst — min arma själ! — utan ett nådens mirakel. Jag är kall och — ännu värre — liksom likgiltig: det är som om jag vore en utomstående åskådare av ’mitt fall’, någon som inte bryr sig det minsta om vad han ser. Är dessa dagar måhända fruktlösa?

Och icke desto mindre: min Moder är min moder och Jesus är — vågar jag säga det? — min Jesus! Och det finns heliga människor som i detta nu ber för mig".

Fortsätt gå hand i hand med din Moder, svarade jag dig, och "våga" säga till Jesus att han är din. I sin godhet kommer han att fylla din själ med klart ljus.

En vacker bön, som du må upprepa ofta, denna bön som en vän bad för en präst som satt fängslad på grund av hatet mot religionen: "Min Gud, trösta honom, för han förföljs för din skull. Så många lider för att de tjänar dig!"

Vilken glädje de heligas gemenskap ger!

Arbetet med vår personliga helgelse får följdverkningar både för många själars helighet och för Guds Kyrkas helighet.

Du ansvarar — trots dina passioner — för andras helighet, för andras liv som kristna, för andras effektivitet.

Du är inte isolerad. Om du stannar upp, hur många kommer då inte också att stanna eller ta skada!

Minns ständigt att du medverkar till den andliga och mänskliga bildningen för dem som är i din närhet och för alla själar — så långt sträcker sig de heligas välsignade gemenskap — i varje ögonblick: när du arbetar och när du vilar, när man ser dig glad eller bekymrad, när du ber som ett Guds barn, i ditt arbete eller på gatan, och din själsfrid lyser igenom i ditt yttre; när det märks att du har lidit — att du har gråtit — men ler.