Texter på ämnet

I rätt tid

Exhortamur ne in vacuum gratiam Dei recipiatis, jag uppmanar er att inte kasta bort den nåd ni tar emot från Gud. Guds nåd kan nämligen fylla våra själar denna fasta om vi inte stänger hjärtats dörrar. Vi måste vara väl inställda, önska förändra oss på riktigt, inte vilja leka med Herrens nåd.

Jag tycker inte om att tala om fruktan, för det som motiverar en kristen är Guds kärlek som har uppenbarat sig för oss i Kristus och som lär oss att älska alla människor och hela skapelsen. Däremot måste vi tala om ansvar, om allvar. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte, varnar Aposteln.

Man måste bestämma sig. Man kan inte leva, som talesättet säger, med två stearinljus tända: det ena till den helige Mikael och det andra till djävulen. Man måste släcka djävulens ljus. Vi måste leva vårt liv på ett sådant sätt att det brinner helt och hållet i Herrens tjänst. Om vår strävan efter helighet är uppriktig, om vi är följsamma nog för att sätta oss i Guds händer, kommer allt att gå väl. För han är alltid beredd att ge oss sin nåd och, särskilt under denna tid, den nåd som behövs för en ny omvändelse, för en förbättring av vårt kristna liv.

Vi kan inte se på denna fastetid som på ännu ett skede, en cyklisk upprepning av en liturgisk period. Detta ögonblick är unikt, det är en gudomlig hjälp som vi måste ta emot. Jesus går förbi och förväntar sig – idag, nu – en stor omvandling hos oss.

Ecce nunc tempus acceptabile, ecce nunc dies salutis: Nu är den rätta stunden, som kan vara frälsningens dag. Återigen hör vi den gode Herdens rop, hans kärleksfulla kallelse: Ego vocavi te nomine tuo. Han kallar var och en av oss vid namn, med det smeknamn som de som är oss tillgivna använder. Jesu ömhet gentemot oss kan inte uttryckas i ord.

Betrakta tillsammans med mig hur underbar Guds kärlek är: Herren kommer oss till mötes, han väntar, ställer sig vid vägkanten så att vi inte kan undgå att se honom. Och han kallar oss personligen, talar med oss om våra angelägenheter, som även är hans, han för vårt samvete till botfärdighet, öppnar det för generositeten och inpräglar i våra själar en längtan efter att vara trogna, efter att kunna kalla oss hans lärjungar. Det räcker med att uppfatta dessa nådens innerliga ord, som ofta är som kärleksfulla förebråelser, för att vi skall inse att han inte har glömt oss under hela den tid vi av egen skuld inte har sett honom. Kristus älskar oss med den oändliga kärlek som ryms i hans gudomliga hjärta.

Hör hur han insisterar: När stunden var inne bönhörde jag dig, och på frälsningens dag hjälpte jag dig . Han lovar dig sin härlighet och sin kärlek, han ger dig dem i rätt tid och kallar på dig; och du, vad ger du Herren? Hur besvarar du, hur besvarar jag, denna Jesu kärlek när han går förbi?

Ecce nunc dies salutis, vi står inför frälsningens dag. Den gode Herdens rop når fram till oss: ego vocavi te nomine tuo, jag har kallat just dig, jag har kallat dig vid ditt namn. Man måste svara – kärlek återgäldas med kärlek – ecce ego quia vocasti me, du har kallat mig och här är jag. Jag är besluten att inte låta denna fastetid gå spårlöst förbi, likt vatten som rinner över stenar. Jag skall låta mig indränkas, förvandlas, jag skall omvända mig, jag skall åter vända mig till Herren, älska honom som han vill bli älskad.

Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Vad finns kvar av ditt hjärta, frågar den helige Augustinus, för att du skall kunna älska dig själv? Vad finns kvar av din själ, av ditt förstånd? ”Ex toto”, säger han, ”Totum exigit te, qui fecit te”, den som har skapat dig kräver hela dig.

Att umgås med Jesus Kristus

Man älskar inte Kristus om man inte älskar den heliga Mässan, om man inte anstränger sig för att leva sig in i den med lugn och ro, fromt och kärleksfullt. Kärleken gör förälskade finkänsliga, ömma. Kärleken lär dem lägga märke till och vårda detaljer som ibland är ytterst små, men som alltid ger uttryck för ett passionerat hjärta. Det är så vi bör delta i den heliga Mässan. Därför har jag alltid misstänkt att de som vill att Mässan skall vara kort eller läsas i all hast, en attityd som dessutom inte är särskilt elegant, inte har insett vad Mässoffret innebär.

Kärleken till Kristus som offrar sig för oss gör att vi efter Mässans slut lyckas finna några minuter för en personlig, innerlig tacksägelse som i hjärtats tystnad förlänger den tacksägelse som Eukaristin är. Hur skall vi vända oss till honom, hur skall vi tala med honom, hur skall vi uppföra oss?

Det kristna livet består inte av stela normer, för den helige Ande leder inte människor i flock, utan ingjuter i var och en de föresatser, ingivelser och impulser som kommer att vara honom till hjälp för att uppfatta och göra Faderns vilja. Jag anser emellertid att många gånger kommer det väsentliga i vår dialog med Kristus, i vår tacksägelse efter den heliga Mässan, att bestå i att betrakta att Herren för oss är kung, läkare, mästare och vän.

Han är kung och längtar ivrigt efter att få härska i våra hjärtan, Guds barns hjärtan. Men vi får inte ha mänskliga riken i åtanke: Kristus varken kuvar eller försöker påtvinga någon sitt välde, för han har inte kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna.

Hans rike är fridens, glädjens och rättvisans rike. Kristus, vår kung, förväntar sig inte tomma resonemang av oss, utan gärningar, för inte alla som säger ”Herre, Herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.

Han är läkare och botar vår egoism, om vi låter hans nåd tränga in i våra själars djup. Jesus har varnat oss för att den svåraste sjukdomen är hyckleriet, stoltheten som gör att man döljer sina egna synder. Det är oundgängligt att vara absolut uppriktig mot sin läkare, att förklara hela sanningen och säga: Domine, si vis, potes me mundare, Herre, vill du – och du vill alltid – så kan du göra mig ren. Du känner min svaghet, jag känner av de här symtomen, jag lider av de här svagheterna. Och vi visar honom i all enkelhet såren; och varet, om det finns var. Herre, du som har botat så många människor, gör så att jag erkänner dig som min gudomlige läkare då jag har dig i mitt bröst eller då jag betraktar dig i tabernaklet.

Han är läromästare i en kunskap som endast han äger: den gränslösa kärleken till Gud och, i Gud, till alla människor. I Kristi skola lär man sig att vårt liv inte tillhör oss. Han gav sitt liv för alla människor och om vi följer honom, måste vi inse att vårt liv inte uteslutande tillhör oss, utan att vi måste dela våra medmänniskors lidanden. Vårt liv tillhör Gud och vi måste leva det i hans tjänst, vi måste generöst bry oss om människorna, genom att i ord och handling visa djupet i de krav som ställs på oss kristna.

Jesus förväntar sig att vi skall uttrycka vår önskan att inhämta denna kunskap för att även till oss säga: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Och vi svarar: lär oss att glömma oss själva för att i stället tänka på dig och alla människor. På det sättet kommer Herren att föra oss framåt med sin nåd, som när vi började lära oss skriva – minns ni de första, klumpiga skrivtecken vi försökte forma som barn, med handfast hjälp från läraren som ledde våra händer? Då kommer vi att börja känna glädjen i att uttrycka vår tro, som är ännu en Guds gåva, med de tydliga tecken som beskriver ett kristet liv, i vilket alla kan läsa om Guds under.

Han är en vän, Vännen: vos autem dixi amicos, säger han. Han kallar oss vänner och han var den som tog det första steget: han älskade oss först. Trots det tvingar han inte på oss sin kärlek: han erbjuder oss den. Han visar det med det tydligaste tecknet på vänskap: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Han var Lasaros vän och grät över honom när han såg honom död: och han uppväckte honom. Om han ser oss kalla, håglösa, kanske med stelheten i ett inre liv som håller på att slockna, kommer hans gråt att vara livgivande för oss: Min vän, jag befaller dig, stig upp och gå, kom ut ur detta trånga liv, som inte är något liv.