Texter på ämnet

Han vandrade omkring och gjorde gott

Förstår ni att det är nödvändigt att känna Jesus, att kärleksfullt betrakta hans liv? Många gånger har jag gått till den heliga Skrift för att finna något slags karaktäristisk levnadsbeskrivning över Jesus. Jag fann att den helige Ande givit en kortfattad sådan: pertransiit benefaciendo. Alla Jesu Kristi dagar på jorden, från hans födelse till hans död, var sådana: pertransiit benefaciendo, han fyllde dem genom att göra gott. Och i ett annat ställe säger Skriften: bene omnia fecit: Allt han har gjort är bra, han avslutade allt bra, han gjorde inte annat än gott.

Och hur är det fatt med dig och mig? Låt oss se om vi har någonting att ändra på. Jag ser garanterat många saker i mig själv som jag måste göra om. Eftersom jag inser att jag själv är oförmögen att göra gott, och då Jesus själv har sagt att vi inte kan göra någonting utan honom, så får vi, du och jag, vända oss till Herren och bönfalla honom att bistå oss, genom sin moder, i dessa intima samtal som kännetecknar människor som älskar Gud. Jag tillägger ingenting mer, för det är var och en av er som skall tala, enligt sina egna behov. Inombords och utan ljudet av ord, i denna stund, samtidigt som jag ger er dessa råd, tillämpar jag personligen dessa råd på mitt eget elände.

Vi bör fördjupa oss i det som Kristi död avslöjar för oss, utan att hejda oss vid yttre former eller klichéer. Vi måste verkligen delta i de scener som vi återupplever dessa dagar: Jesu smärta, hans moders tårar, lärjungarnas flykt, de heliga kvinnornas mod, Josefs och Nikodemus mod då de ber Pilatus om Herrens kropp.

Låt oss, kort och gott, närma oss den avlidne Kristus, detta kors som reser sig över Golgotas topp. Men låt oss närma oss det uppriktigt, med den inre samling som är ett tecken på kristen mognad. Alla Kristi lidandes gudomliga och mänskliga händelser kommer då att tränga in i våra själar som ett ord som Gud riktar till oss för att avslöja vårt hjärtas hemligheter och uppenbara vad han förväntar sig av våra liv.

För många år sedan såg jag en tavla som gjorde ett djupt intryck på mig. Den föreställde Kristi kors, och vid korset stod tre änglar: den förste grät otröstligt, den andre höll en spik i handen, som för att övertyga sig om att det som hände var sant, och den tredje var försjunken i bön. Det är ett ständigt aktuellt program för var och en av oss: gråta, tro och be.

Inför korset bör vi gråta över våra synder, över mänsklighetens synder som förde Jesus till döden, vi bör tro för att tränga in i denna underbara sanning som överstiger förståndet och för att förundras inför Guds kärlek, vi bör be för att Kristi liv och död må vara ett föredöme och ett sporre för vårt liv och vår hängivelse. Det är bara så som vi kommer att kunna kalla oss segrare: för den uppståndne Kristus kommer att segra i oss, och döden kommer att förvandlas till liv.

Att betrakta Kristi liv

Det är denna Kristi kärlek som var och en av oss måste anstränga sig för att förverkliga i sitt eget liv. Men för att vara ipse Christus måste man spegla sig i honom. Det räcker inte med att ha en allmän uppfattning om Jesu anda, man måste även lära sig detaljer och attityder av honom. Och framför allt måste man betrakta hans jordiska vandring, hans spår, för att därur hämta styrka, ljus, sinnesro, frid.

När man älskar någon vill man veta även de minsta detaljerna om hans liv och karaktär för att kunna identifiera sig med honom. Därför måste vi meditera över Kristi liv, från hans födelse i en krubba till hans död och uppståndelse. De första åren av min prästerliga tjänst brukade jag ge bort exemplar av evangeliet eller böcker som berättade om Jesu liv. Vi måste nämligen ha en så god kunskap om det att vi har det helt och hållet i vårt huvud och i vårt hjärta, så att vi i varje stund, utan någon bok, då vi sluter ögonen, kan betrakta det som en film. I olika livsomständigheter kommer vi då i vårt handlande att tänka på Herrens ord och gärningar.

Då kommer vi att känna oss försjunkna i hans liv. För det gäller inte bara att tänka på Jesus, att föreställa sig de där scenerna. Vi måste försätta oss helt och fullt i dem, bli deltagare. Följa Kristus lika nära som den heliga Maria, hans moder, som de första tolv, som de heliga kvinnorna, som de folkmassor som trängdes kring honom. Om vi handlar så, om vi inte reser några hinder, kommer Kristi ord att tränga in i djupet av vår själ och förvandla oss. För Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.

Om vi vill föra våra medmänniskor till Herren, måste vi först vända oss till evangeliet och betrakta Kristi kärlek. Vi skulle kunna fästa vår uppmärksamhet på de viktigaste scenerna i hans lidandes historia, för som han själv sade, ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Men vi kan även betrakta resten av hans liv, hans vanliga umgänge med dem vars vägar korsade hans.

Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa, handlade såväl mänskligt som gudomligt för att föra sin frälsande lära till människorna och uppenbara Guds kärlek för dem. Gud går människan till mötes, han antar vår natur utan förbehåll, med undantag för synden.

Det gläder mig djupt att tänka på att Kristus har velat bli människa fullt ut, med kött som vårt. Jag blir rörd av att betrakta hur underbart det är med en Gud som älskar med ett mänskligt hjärta.

Bland alla de scener som evangelisterna återger, föreslår jag att vi dröjer vid några och börjar med skildringarna av Jesu umgänge med de tolv. Aposteln Johannes, som fyller sitt evangelium med ett helt livs erfarenhet, berättar om deras första samtal, vars charm var oförglömlig. Mästare, var bor du? Jesus sade: ”Följ med och se!” De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen.

En både gudomlig och mänsklig dialog som förändrade livet för Johannes, Andreas, Petrus och Jakob och så många andra, som förberedde deras hjärtan på att lyssna till de auktoritativa ord Jesus riktade till dem vid Galileiska sjön. När han vandrade utmed Galileiska sjön fick han se två bröder, Simon som kallas Petrus och hans bror Andreas. De stod vid sjön och fiskade med kastnät, för de var fiskare. Han sade till dem: ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”, och de lämnade genast sina nät och följde honom.

Under de tre därpå följande åren lever Jesus tillsammans med sina lärjungar, han lär känna dem, besvarar deras frågor, skingrar deras tvivel. Ja, han är Rabbi, Mästaren som talar med myndighet, Messias som sänts av Gud. Men han är samtidigt tillgänglig, nära. En dag drar sig Jesus tillbaka i bön. Lärjungarna befinner sig i närheten, kanske betraktar de honom och försöker gissa sig till hans ord. När Jesus återvänder, säger en av dem: Domine, doce nos orare, sicut docuit et Ioannes discipulos suos; Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar. Och Jesus svarar: När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat …

Med Guds auktoritet och en människas tillgivenhet tar Herren även emot apostlarna som, fulla av häpnad inför frukterna av sitt första uppdrag, berättar för honom om sitt apostolats frukter: Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.

En mycket liknande scen upprepas vid slutet av Jesu vistelse på jorden, strax före hans himmelsfärd: När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” Den som frågat som människa, talar sedan som Gud: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!”

Och Gud väntar på dem på stranden: Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick”. Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder. Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken.

Denna ömhet och tillgivenhet visar Jesus inte bara en liten grupp lärjungar, utan alla: de heliga kvinnorna, företrädare för rådet som Nikodemos och tullindrivare som Sackaios, sjuka och friska, laglärda och hedningar, enskilda och stora folkmassor.

Evangelierna berättar för oss om att Jesus inte hade en plats att vila sitt huvud, men de berättar även om att han hade vänner som han tyckte om och litade på, och som gärna tog emot honom i sitt hem. Och de berättar om hans medlidande med de sjuka, om hans smärta över personer som var okunniga eller felade, om hans ilska inför hyckleri. Jesus gråter över Lasaros död, han blir arg på de köpmän som vanhelgar templet, i Nain låter han sitt hjärta röras av änkans sorg.

Var och en av dessa mänskliga gester är en gest som Gud utför. I Kristus har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning. Kristus är Gud som blivit människa, en fullkomlig människa, en hel människa. Och genom sin mänskliga natur, uppenbarar han sin gudomliga natur för oss.

Då vi drar oss till minnes Kristi mänskliga tillgivenhet, då vi tänker på hur han vigde sitt liv åt att tjäna sina medmänniskor, beskriver vi inte bara ett sätt att handla bland många andra, utan gör mycket mer än så: vi upptäcker Gud. Varje handling som Kristus utför har en övernaturlig innebörd som lär oss känna Guds sätt att vara, som uppmanar oss att tro på Guds kärlek, som skapat oss och vill låta oss ta del av hans inre liv. Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog från världen och gav åt mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har bevarat ditt ord. Nu förstår de att allt som du har gett mig kommer från dig, utbrast Jesus i den långa bön som evangelisten Johannes bevarat åt oss.

Därför är Jesu umgänge mycket mer än bara ord eller ytliga handlingar. Jesus tar människan på allvar och vill låta henne förstå den gudomliga meningen med hennes liv. Jesus kan kräva, ställa var och en inför sina plikter, slita åhörarna ur bekvämlighet och konformism, för att få dem att lära känna den trefaldigt helige Guden. Jesus blir rörd av hunger och smärta, men framför allt blir han rörd av okunskap. Jesus fick se en stor skara människor och fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge.