Texter på ämnet

Människans svar

Den kristne lever i detta klimat präglat av Guds barmhärtighet. Detta är ramen för den som vill anstränga sig att uppföra sig som en son till sin Fader. Och vilka är de främsta medlen för att stärka kallelsen? Jag skall i dag nämna två medel som är livsavgörande stödpunkter för det kristna livet, nämligen det inre livet och utbildningen i trosläran, en djup troskunskap.

Det inre livet kommer först av allt. Tänk att det fortfarande är så få som förstår det! Då de hör talas om inre liv, tänker de på mörka kyrkor eller på den dåliga luften i vissa sakristior. I mer än ett kvartssekels tid har jag sagt att det inte är fråga om det. Jag beskriver det inre livet hos vanliga kristna, som vanligtvis befinner sig i gatans vimmel, ute i friska luften, och som håller sig i Jesu närhet hela dagen – på gatan, på jobbet, i familjen och när de kopplar av. Och vad är detta, om inte ett ständigt pågående böneliv? Är det inte sant att du har insett nödvändigheten av att vara en bönens människa, som umgås med Gud på ett sådant sätt att du gudomliggörs? Detta är den kristna tron, och så har bönens människor alltid uppfattat det. Klemens av Alexandria skriver att den människa blir Gud, som ständigt vill det Gud vill.

Till en början kan det vara krävande. Man måste anstränga sig för att vända sig till Herren, för att vara tacksam för hans faderliga och konkreta kärlek gentemot oss. Sedan, undan för undan, blir Guds kärlek påtaglig – även om det inte är en fråga om känslor – som ett djupt spår i själen. Det är Kristus som följer oss kärleksfullt: Se, jag står vid dörren och bultar. Hur står det till med ditt böneliv? Känner du inte ibland, under dagens lopp, behovet av att prata med honom i lugn och ro? Säger du inte till honom: ”Det här berättar jag om senare, jag måste prata med dig senare”?

I de stunder som uttryckligen är ägnade åt detta samtal med Herren, avslöjar hjärtat sina hemligheter, viljan stärks, förståndet fyller – med hjälp av nåden – de mänskliga tingen med en övernaturlig innebörd. En följd av detta är att du fattar tydliga, praktiska föresatser att uppföra dig bättre, att äntligen behandla alla människor finkänsligt och kärleksfullt, att på djupet ägna dig – med en god sportsmans iver – åt den kristna kampen för kärlek och frid.

Bönen blir konstant, som hjärtats slag, som pulsen. Utan denna Guds närvaro kan man inte leva ett kontemplativt liv, och om man inte lever ett kontemplativt liv, tjänar det inte mycket till att arbeta för Kristus, för byggarnas möda är förgäves, om Gud inte bygger huset.

Jesus Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa

Guds Son blev kött och är perfectus Deus, perfectus homo, fullkomlig Gud och fullkomlig människa. I detta mysterium finns något som borde skaka om oss kristna. Jag var och förblir rörd: jag skulle vilja återvända till Loreto. Jag beger mig dit i tanken för att återuppleva Jesu barndomsår, då jag upprepar och betraktar detta Hic Verbum caro factum est.

Jesus Christus, Deus Homo, Jesus Kristus, Gud och människa. Detta är en av de magnalia Dei, Guds stora gärningar, som vi måste meditera över och för vilken vi måste vara tacksamma gentemot vår Herre som har kommit för att föra fred på jorden åt dem han har utvalt. Åt alla människor som vill förena sina viljor med Guds goda vilja: inte bara åt de rika, och heller inte bara åt de fattiga! Åt alla människor, åt alla bröder! För vi är alla bröder i Jesus, Guds barn, Kristi bröder: hans moder är vår moder.

Det finns bara en ras på jorden: Guds barns ras. Vi måste alla tala samma språk, det som vår Fader i himlen lär oss: det språk som är Jesu dialog med Fadern, det språk som man talar med hjärtat och med huvudet, det som ni just nu använder i er bön. Det språk kontemplativa människor talar, människor som är andliga för att de har upptäckt att de är Guds barn. Det är ett språk som tar sig uttryck i tusentals viljeakter, i klara ljus som upplyser förståndet, i vårt hjärtas ingivelser, i föresatser att leva ett hederligt liv, fullt av godhet, glädje och frid.

Det är nödvändigt att titta på Barnet, vår Kärlek, i vaggan. Vi bör titta på det medvetna om att vi står inför ett mysterium. Vi måste acceptera mysteriet genom tron, och likaledes genom tron fördjupa oss i dess innebörd. För att göra det behöver vi en kristen människas ödmjuka inställning: vi får inte vilja förminska Guds storhet så att den passar våra fattiga koncept och våra mänskliga förklaringar, utan förstå att detta mysterium i sin dunkelhet är ett ljus som leder människornas liv.

Vi ser – säger den helige Johannes Chrysostomos – att Jesus har trätt fram ur vår krets, ur vår mänskliga natur, och att han är född av en mor som är jungfru. Men vi förstår inte hur han kan ha utfört detta under. Låt oss inte trötta ut oss i försöken att upptäcka det. Låt oss hellre ödmjukt acceptera vad Gud uppenbarat för oss, utan att nyfiket försöka utforska vad Gud har dolt för oss. Genom att ödmjuka oss på det viset kommer vi att kunna förstå och älska. Mysteriet kommer då att bli för oss en lysande undervisning, mera övertygande än vilket mänskligt resonemang som helst.

Att umgås med Jesus Kristus i Brödet och Ordet

Om vi betraktar Kristi mysterium på rätt sätt, om vi anstränger oss för att se på det med klar blick, kommer vi att inse att det även nu är möjligt att komma mycket nära Jesus, kroppsligt och själsligt. Kristus har visat oss vägen tydligt: vi kan vara nära honom i Brödet och Ordet, genom att nära oss med Eukaristin och genom att känna och förverkliga det som han kom för att lära oss, samtidigt som vi samtalar med honom i bönen. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom.

Detta är inte bara löften. Det är kärnan, det väsentliga i ett sant liv: nådens liv, som sporrar oss att umgås personligt och direkt med Gud. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Detta Jesu påstående under den sista nattvarden är den bästa inledningen till dagens högtid. Kristus visste att han måste lämna oss, för på ett mystiskt sätt som vi inte kan förstå, skulle efter himmelsfärden den tredje Personen i den heliga Treenigheten komma, i en ny ström av Guds kärlek: Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er.

Han har lämnat oss och sänder oss den helige Ande, som leder och helgar vår själ. Då Tröstaren verkar i oss, bekräftar han vad Kristus förkunnade: att vi är Guds barn; att vi inte har fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!”.

Förstår ni? Det är Treenigheten som verkar i vår själ. Varje kristen har tillträde till detta Guds inneboende i sitt väsens innersta om han besvarar nåden som får oss att förena oss med Kristus i Brödet och Ordet, i den heliga hostian och i bönen. Kyrkan låter oss varje dag betrakta det levande Brödets sanning och ägnar denna sanning två av det liturgiska årets stora högtider: Skärtorsdagen och Corpus Christi. Denna dag, Kristi himmelsfärdsdag, skall vi ägna oss åt umgänget med Jesus och noggrant lyssna till hans Ord.

Att leva i Jesu hjärta, att hålla sig tätt intill det, innebär därför att vi förvandlas till en boning för Gud. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, förkunnade Herren. Och Kristus och Fadern, i den helige Ande, kommer till honom och stannar hos honom.

När vi – om så bara lite – förstår dessa grundläggande sanningar, kommer vårt sätt att vara att förändras. Vi kommer att hungra efter vår Gud och göra psalmens ord till våra egna: Gud, min Gud, dig söker jag, min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, som ett kargt och uttorkat land. Och Jesus, som har stött vår längtan, kommer oss till mötes och säger: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Han erbjuder oss sitt hjärta för att vi i det skall kunna finna vila och styrka. Om vi lyssnar till hans kallelse, kommer vi att märka att hans ord är sanna, och vår hunger och törst kommer att öka, tills vi önskar att Gud må finna en plats att vila i vårt hjärta och inte undanhålla oss sin värme och sitt ljus.

Ignem veni mittere in terram, et quid volo nisi ut accendatur? – Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Vi har dragit oss lite närmare Guds kärleks eld. Låt oss tillåta dess kraft att påverka våra liv, låt oss längta efter att föra Guds eld över hela världen, efter att hjälpa människorna i vår omgivning att lära känna den, så att även de kan få känna Kristi frid och finna sin lycka i den. En kristen som lever förenad med Jesu hjärta kan inte ha några andra målsättningar än dessa: fred i samhället, fred i Kyrkan, frid i den egna själen, Guds frid som kommer att fullbordas när hans rike kommer.

Maria, Regina pacis: Du som är fredens drottning för att du trodde att ängelns budskap skulle gå i uppfyllelse, hjälp oss att växa i tron, att vara fasta i hoppet, att fördjupa vår kärlek. För det är vad din Son idag begär av oss, då han visar oss sitt allraheligaste hjärta.

Bönens skola

Herren har säkert låtit er upptäcka många andra aspekter av den heliga Jungfruns trogna sätt att uppfylla Guds vilja, och alla är de så starka att de blir exempel för oss att följa: hennes renhet, hennes ödmjukhet, hennes själsstyrka, hennes trohet … Jag skulle vilja tala om en av dessa aspekter som omfattar alla andra, eftersom den är en förutsättning för framsteg på det andliga planet, nämligen bönelivet.

För att dra nytta av den nåd som vår moder erbjuder oss i dag, och för att i varje stund lyda den helige Andes, vår själs herdes ingivelser, måste vi ha gjort ett allvarligt menat åtagande att umgås med Gud. Vi kan inte gömma oss i anonymiteten. Om det inre livet inte är ett personligt möte med Gud, finns det helt enkelt inte. Det är inte kristet att vara ytligt. Att tillåta slentrian i vårt asketiska handlande är liktydigt med att underteckna en kontemplativ själs dödsattest. Gud söker oss en och en, och vi måste besvara honom en och en: Här är jag, du ropade på mig.

Vi vet alla att bön är att tala med Gud. Någon kanske frågar: tala om vad? Vad skall man tala om, om inte sådant som rör Gud och om sådant som fyller vår vardag? Om Jesu födelse, om hans vandring i denna värld, om hans liv i det fördolda och om hans förkunnelse, om hans mirakler, hans återlösande lidande, kors och uppståndelse. Och i den Treenige och ende Gudens närvaro, med den heliga Maria som förmedlerska och med den helige Josef, vår fader och herre – som jag älskar och vördar så mycket – som försvarare, kommer vi att tala om vårt dagliga arbete, om familjen, om vänskapsförhållanden, om stora projekt och små anekdoter.

Föremålet för min bön är föremålet för mitt liv. Jag gör så. Och då jag ser min egen situation, faller det sig naturligt att jag fattar den bestämda och fasta föresatsen att ändra mig, att bli bättre, att vara mer följsam gentemot Guds kärlek. En uppriktig och konkret föresats. Och vi kan heller inte annat än – angeläget och med förtröstan – be den helige Ande att inte överge oss, för du Herre är min styrka.

Vi är vanliga kristna. Vi arbetar i mycket olika yrken. Hela vår verksamhet går i vanliga hjulspår. Allt sker i en förutsägbar takt. Alla dagar känns likadana, till och med långtråkiga … Nåväl, detta liv, som verkar så vanligt, har ett gudomligt värde, det intresserar Gud, för Kristus vill inkarneras i våra göromål, ge våra obetydligaste handlingar liv inifrån.

Denna tanke är en övernaturlig verklighet, tydlig, entydig. Den är inte ett övervägande som är avsett att ge tröst, att stödja dem bland oss som inte lyckas skriva in sina namn i historiens gyllene bok. Kristus intresserar sig för det arbete som vi har att utföra – en gång och tusen gånger – på kontoret, i fabriken, i verkstaden, i skolan, på fältet, vare sig det är kroppsarbete eller intellektuellt arbete. Han intresserar sig även för det fördolda offer som det innebär att inte vräka det egna dåliga humörets galla över omgivningen.

Återvänd till dessa överväganden i er bön, använd dem som tillfällen för att säga till Jesus att ni tillber honom, så kommer ni att vara kontemplativa mitt i världen, mitt i gatans larm: överallt. Detta är den första lektionen i den skola där vi lär oss umgås med Jesus Kristus. Maria är den bästa lärarinnan i denna skola, för Jungfrun upprätthöll ständigt denna attityd fylld av tro och övernaturlig syn i förhållande till det som skedde i hennes närhet: hon bevarade allt detta i sitt hjärta.

Låt oss i dag be den heliga Maria att göra oss kontemplativa, att hon må lära oss känna igen Herren som ständigt knackar på vårt hjärtas dörr. Låt oss be henne: Du vår moder, du har tagit ner Jesus till jorden, och han avslöjar Guds, vår Faders, kärlek till oss. Hjälp oss att känna igen honom mitt i vardagens jäkt. Rör så vid vårt förstånd och vår vilja, att vi förmår lyssna till Guds röst och nådens impulser.