Texter på ämnet

Pertransiit benefaciendo. Vad gjorde Jesus Kristus för att sprida så mycket gott, och endast gott, varhelst han gick? De heliga evangelierna har givit oss en annan biografi av Jesus, sammanfattad i tre ord på latin som ger oss svaret: erat subditus illis, han lydde. I dag, då omgivningen är full av olydnad, förtal och splittring, måste vi hålla lydnaden i särskild aktning.

Jag är en varm anhängare av friheten, och just därför tycker jag så mycket om den kristna dygden lydnad. Vi måste känna att vi är Guds barn, och leva med längtan att göra vår Faders vilja. Att göra allt enligt Guds vilja, helt enkelt för att vi vill det, vilket är det övernaturligaste skäl som finns.

Opus Deis anda, som jag har försökt leva och lära ut i mer än trettiofem år, har fått mig att förstå och älska den personliga friheten. När Gud vår Herre skänker människorna sin nåd, när han kallar dem med en specifik kallelse, är det som om han sträckte ut en hand åt dem: en faderlig, kraftfull och framför allt kärleksfull hand, för han söker oss en och en, som sina egna döttrar och söner, och för att han känner vår svaghet. Herren förväntar sig av oss att vi skall göra ansträngningen att fatta den hand som han sträcker ut åt oss. Gud ber oss om en ansträngning, ett bevis på vår frihet. Och för att kunna göra denna ansträngning måste vi vara ödmjuka, vi måste känna oss som små barn och älska den välsignade lydnad som är vårt svar på Guds välsignade faderskap.

Vi måste låta Herren träda in i våra liv och släppa in honom förtröstansfullt, utan att resa hinder eller hålla några undangömda skrymslen stängda för honom. Vi människor har en tendens att försvara oss, att klamra oss fast vid vår egoism. Vi försöker alltid vara kungar, även om det bara är över vårt eländes kungarike. Det övervägandet kan få oss att inse hur stort behovet att vända sig till Jesus är, så att han kan göra oss verkligt fria och vi därigenom kan tjäna Gud och alla människor. Endast därigenom kommer vi att förstå sanningen i den helige Paulus ord: Nu däremot, när ni blivit fria från synden men är slavar under Gud, blir frukten ni skördar helighet och till slut evigt liv. Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.

Låt oss därför vara uppmärksamma, för vår tendens att vara egoister dör inte, och frestelserna kan nästla sig in på många sätt. Gud kräver att vi visar vår tro när vi lyder, för hans vilja uppenbaras inte till ljudet av pukor och trumpeter. Ibland uppenbarar Herren sin vilja med låg röst, i samvetets djup. Och det är nödvändigt att lyssna uppmärksamt för att kunna urskilja hans röst och vara trogna.

Många gånger talar han till oss genom andra människor, och det kan hända att åsynen av dessa personers brister, eller tvivlet om huruvida de är väl insatta i problemet eller har förstått alla dess aspekter, kan framstå som en uppmaning att inte lyda.

Allt detta kan ha en gudomlig mening, för Gud ålägger oss inte att lyda blint, utan att lyda intelligent, och vi måste känna ansvar för att hjälpa andra med vårt förstånds ljus. Men låt oss vara uppriktiga med oss själva: låt oss granska, i varje enskilt fall, om vårt handlande motiveras av kärleken till sanningen eller av egoism och av att vi håller fast vid vårt eget omdöme. När våra idéer skiljer oss från våra medmänniskor, när de får oss att bryta gemenskapen, enheten med våra bröder, är det ett tydligt tecken på att vi inte handlar enligt Guds anda.

Låt oss inte glömma – jag upprepar – att det krävs ödmjukhet för att lyda. Låt oss återigen se på Kristi exempel. Jesus lyder och han lyder Josef och Maria. Gud har kommit till världen för att lyda och för att lyda skapade varelser. De är två fullkomliga människor: den heliga Maria, vår moder, endast Gud är större än hon. Och den kyske Josef. Men de är skapade varelser. Och Jesus, som är Gud, lydde dem. Vi måste älska Gud för att därigenom älska hans vilja och önska besvara hans uppmaningar som når oss genom plikterna i vårt vardagsliv: i de skyldigheter som hör till vårt stånd, i vårt yrke, vårt arbete, vår familj eller vårt sociala umgänge, i vårt eget eller andra människors lidande, i vänskapen eller i strävan efter att göra vad som är gott och rättvist.

Att efterlikna Maria

Vår moder är en modell för hur man skall besvara nåden, och då vi betraktar hennes liv, kommer Herren att ge oss ljus så att vi kan gudomliggöra vårt dagliga liv. Under året, då vi firar marianska högtider, och under flera tillfällen under vardagen tänker vi kristna många gånger på den heliga Jungfrun. Om vi tar vara på dessa ögonblick, om vi tänker på hur vår moder skulle ha handlat i de uppgifter som vi har att utföra, kommer vi undan för undan att lära oss, och vi kommer till slut att likna henne, som barn liknar sina mödrar.

Först och främst skall vi ta efter hennes kärlek. Kärleken till nästan är inte enbart en fråga om känslor: den bör uttryckas i ord, men framför allt i handlingar. Den heliga Jungfrun sade inte enbart fiat, utan omsatte i varje stund detta fasta och oåterkalleliga beslut i handling. Så skall även vi göra. När vi sporras av kärlek till Gud och erfar vad han vill, bör vi anstränga oss för att vara trogna, lojala och att vara det på ett handlingskraftigt sätt: för inte alla som säger ”Herre, herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske Faders vilja.

Vi måste ta efter hennes naturliga och övernaturliga elegans. Hon är en privilegierad varelse i frälsningshistorien: i Maria blev Ordet kött och tog sin boning ibland oss. Hon var ett milt vittne, som förblev dolt. Hon tyckte inte om att prisas, för hon eftersträvade inte att själv äras. Maria närvarar vid sin Sons barndoms mysterier, som är normala mysterier, om man nu kan säga så: vid de stora miraklen och folkmassans hyllningar drar hon sig undan. I Jerusalem, då Kristus – ridande på en ungåsna – hyllas som konung är Maria inte där. Men hon framträder åter vid korset, då alla andra flyr. Detta sätt att handla visar – utan att vara utstuderat – på hennes storhet, på hennes själs djup och helighet.

Om vi försöker lära oss genom att följa hennes exempel i att lyda Gud, kommer vi att kunna lära oss att tjäna finkänsligt och samtidigt uppträda värdigt. I Maria finns inte ett spår av de oförståndiga jungfrurnas attityd, vilka lyder, men enfaldigt. Vår Fru lyssnar uppmärksamt på vad Gud begär, reflekterar över det hon inte förstår, frågar vad hon inte vet. Sedan hänger hon sig helt åt att göra Guds vilja: Se jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt. Är det inte underbart? Den heliga Maria, en läromästarinna för hela vårt handlande, lär oss nu att det inte är förnedrande att tjäna Gud, att man därigenom inte underkuvar sitt samvete: hon påverkar oss i vårt innersta så att vi upptäcker Guds barns frihet.