Texter på ämnet

Andra vatikankonciliet har i sina dokument ofta använt uttrycket ”Guds folk” som beteckning för Kyrkan. På så sätt har konciliet understrukit de kristnas gemensamma ansvar för Guds folks unika uppdrag. Vad bör, enligt Er, känneteckna ”den nödvändiga allmänna opinionen?” som redan Pius XII talade om? Hur ska den kunna återspegla detta gemensamma ansvar? Hur påverkas ”den allmänna opinionen i Kyrkan” av de särskilda auktoritets- och lydnadsförhållanden som finns i hjärtat av den kyrkliga gemenskapen?

Jag kan inte se en sann kristen lydnad som inte bygger på fri vilja och ansvarstagande. Guds barn är inte stenar eller döda kroppar; de är förnuftiga och fria varelser som har upphöjts till samma övernaturliga ordning som de styrande. Men ingen kan rätt använda sitt förnuft och sin frihet, vare sig det handlar om att lyda eller att bilda sig en egen uppfattning, om han saknar lämplig utbildning i trosläran. Problemet med ”den nödvändiga allmänna opinionen i Kyrkan” är i grunden samma som problemet med de troendes nödvändiga utbildning i trosläran. Visserligen ger den Helige Ande sina rikliga gåvor till medlemmar av Guds folk, som alla är ansvariga för Kyrkans uppdrag, men detta fråntar ingen ansvaret att tillägna sig lämplig utbildning i trosläran — tvärtom.

Med ”troslära” menar jag den kunskap varje person bör ha om Kyrkans uppdrag i dess helhet och om sin egen roll och sina särskilda ansvarsområden i detta uppdrag. Detta, som den helige Fadern så ofta påmint oss om, är den enorma pedagogiska uppgift som Kyrkan måste ta sig an i den post-konciliära perioden. Lösningen på det problem som ni snuddar vid, såväl som på andra förhoppningar som finns i Kyrkans hjärta, är direkt beroende av hur väl denna uppgift utförs. För en sak är säker: det är inte mer eller mindre ”profetiska” inspirationer från i trosläran outbildade ”karismatiker” som kan säkerställa den nödvändiga allmänna opinionen hos Guds folk.

När det gäller uttrycksformerna för denna allmänna opinion, anser jag att det inte i första hand är en fråga om organ eller institutioner. Ett pastoralråd, en spalt i en tidning (även en icke-kyrklig tidning), eller till och med ett personligt brev från en troende till sin biskop kan alla vara lämpliga uttrycksformer. Det finns många legitima sätt och möjligheter för de troende att uttrycka sina åsikter, och man varken kan eller bör förse dem med tvångströja genom att skapa ett nytt organ eller en ny institution. Detta är särskilt viktigt när en ny institution riskerar att monopoliseras av eller bli ett redskap för en grupp eller klick av officiella katoliker, oavsett denna minoritets syften och inriktning. En sådan institution riskerar att äventyra hierarkins trovärdighet och att ses som ett hån av andra medlemmar av Guds folk.

Dekretet Apostolicam actuositatem (nr 5) bekräftar entydigt att det är hela Kykans uppdrag att ingjuta en kristen anda i den timliga ordningen. Detta uppdrag angår alltså alla: hierarkin, prästerskapet, ordensfolket och lekmännen. Kan Ni förklara vilken roll var och en av dessa grupper har i detta unika och gemensamma uppdrag?

Faktum är att man finner svaret på denna fråga i konciliets dokument. Hierarkins roll är att, som del av Kyrkans läroämbete, lyfta fram de läromässiga principer som skall styra och upplysa utförandet av den apostoliska uppgiften (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 28, konstitutionen Gaudium et spes, nr 43 och dekretet Apostolicam actuositatem, nr 24).

Den omedelbara uppgiften att direkt ordna de världsliga tingen, i ljuset av de av läroämbetet uttalade lärosatserna, åligger lekmännen som arbetar mitt i det världsliga livets omständigheter och strukturer. Det är nödvändigt att de samtidigt agerar självständigt när det kommer till frågor som rör familjelivet och det sociala och kulturella engagemanget (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 31, konstitutionen Gaudium et spes, nr 43 och dekretet Apostolicam actuositatem, nr 7).

Ordensfolket, som avskiljer sig själva från det sekulära livet för att leva ett alldeles speciellt liv, har som uppgift att offentligt ge ett eskatologiskt vittnesbörd, och på så sätt påminna övriga troende om att jorden inte är människans slutliga hemvist (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 44 och dekretet Perfectae caritatis, nr 5). Man får inte heller glömma att alla de välgörenhetsprojekt som många ordensfolk med stor uppoffringsanda ägnar sig åt bidrar likaså till att genomsyra världen med en kristen anda.

Detta medför en djupare syn på Kyrkan som en gemenskap bestående av alla troende, där vi alla är delaktiga i ett och samma uppdrag, som var och en skall förverkliga i enlighet med sina egna omständigheter. Sporrade av den Helige Ande blir lekmännen mer och mer medvetna om att de är Kyrkan, att de har ett särskilt, sublimt och nödvändigt uppdrag, som Gud själv har anförtrott dem. Och de vet att detta uppdrag kommer av själva det faktum att de är kristna, inte av ett bemyndigande från den kyrkliga hierarkin, även om lekmännen naturligtvis skall fullfölja det i förening med Kyrkans hierarki och i samklang med läroämbetets undervisning. En katolik kan inte vara förenad med Kristus om han inte är förenad med biskoparna och med deras överhuvud, påven.

Lekmännen har sitt eget sätt att bidra till Kyrkans helighet och apostolat. Det består i att fritt och ansvarsfullt verka mitt i världen och låta den genomsyras av det kristna budskapet. Ett kristet vittnesbörd i vardagen, ett upplysande ord i Guds namn, en ansvarsfull handling för att tjäna andra som bidrar till att lösa gemensamma problem … Detta är några sätt på vilka vanliga kristna kan uppfylla sitt gudomliga uppdrag.

I många år nu, alltsedan Opus Deis grundande, har jag själv mediterat över och låtit andra meditera över följande Kristi ord som den helige Johannes återger: Et ego, si exaltatus fuero a terra, omnia trahan ad meipsum (Joh 12:32). När Kristus dör på korset, drar han till sig hela skapelsen. Därefter är det de kristnas uppgift att genom sitt arbete mitt i världen, i hans namn, försona allting med Gud och sätta Kristus på toppen av varje mänsklig verksamhet.

Jag skulle vilja tillägga att samtidigt som lekmännen på nytt blir medvetna om sin roll pågår en liknande utveckling bland herdarna. De erkänner att lekmännen har en specifik kallelse, som bör främjas och stimuleras i en själavård som syftar till att upptäcka närvaron av en helighetens och apostolatets karism i Guds folks mitt, i de oändligt varierade former som Gud har gett den.

Även om detta nya pastorala synsätt är krävande, är det enligt min mening absolut nödvändigt. Det förutsätter att prästen äger den övernaturliga gåvan att kunna se in i själarna, att han är lyhörd för vad Gud vill göra, att han är ödmjuk och inte försöker påtvinga andra sina egna preferenser utan stödjer Guds verkan i själarna. Kort sagt: det innebär att prästerna måste älska den rättmätiga friheten som tillkommer Guds barn, som möter Kristus och blir hans bärare när de följer stigar som kan vara väldigt olika men ändå lika gudomliga.

En av de största farorna som idag hotar Kyrkan kan mycket väl vara att inte erkänna det gudomliga kravet på kristen frihet, utan istället låta sig ledas av falska argument och påtvinga de troende likformighet i effektivitetens namn. En sådan inställning bottnar visserligen i en inte bara berättigad utan till och med lovvärd önskan att Kyrkan skall utöva ett levande inflytande på världen, men jag fruktar ändå att det är fel väg att gå. Å ena sidan skulle den kunna dra in hierarkin i världsliga angelägenheter och ge upphov till en annorlunda men inte mindre avskyvärd klerikalism än den vi haft under tidigare århundraden; å andra sidan skulle den kunna isolera lekmännen, de vanliga kristna, från världen de lever i och göra dem till talesmän för beslut eller idéer som har fötts utanför den värld de lever i.

Det tycks mig att det av präster fordras ödmjukheten att inte vilja vara mittpunkt utan att verkligen vara Guds tjänares tjänare och göra Johannes Döparens utrop till vårt: Illud oportet crescere, me autem minui (Joh 3:30). Kristus måste bli större och jag bli mindre. På det sättet kan de vanliga kristna, lekmännen, göra Kristus närvarande i samhällets alla miljöer. En av de mest grundläggande uppgifterna för en präst är, och kommer alltid att vara, att undervisa i tron, att hjälpa de troende att förstå de krav som Evangeliet ställer på dem både som individer och som medborgare och att förmå människorna att urskilja denna uppmaning i sin egen tid. Allt prästerligt arbete måste emellertid utföras med största möjliga respekt för samvetens rättmätiga frihet: varje kristen måste i full frihet svara på Guds kallelse. Förutom vägledning av prästen får dessutom varje katolik ta emot ljus från Gud själv, och nåd att utföra det uppdrag han har fått ta emot som människa och som kristen.

Den som tror att Kristi röst inte kommer höras i dagens värld om inte prästerskapet är närvarande och uttalar sig i alla frågor, har ännu inte förstått värdigheten i varje döpt människas gudomliga kallelse.