Texter på ämnet

Han gjorde Guds, sin Faders, vilja

Jag håller mig strikt till sanningen om jag säger er att Jesus fortfarande fortsätter att söka härbärge i våra hjärtan. Vi måste be honom om ursäkt för vår egen blindhet, för vår otacksamhet. Vi måste be honom om nåden att aldrig stänga själens dörr för honom.

Herren döljer inte för oss att en sådan fullständig lydnad gentemot Guds vilja kräver uppoffringar och hängivelse, för kärleken kräver inte rättigheter: den vill tjäna. Han har gått den vägen först av alla. Jesus, hur lydde du? Usque ad mortem, mortem autem crucis, ända till döden, döden på ett kors. Vi måste stiga ur oss själva, krångla till livet för oss själva, förlora det av kärlek till Gud och människorna. Du ville leva och du ville inte att någonting skulle hända med dig. Men Gud ville någonting annat. Det finns två viljor: din vilja måste rätta sig efter Guds vilja och identifiera sig med den, det är inte Guds vilja som skall böjas för att rätta sig efter din.

Jag har med glädje sett många människor som har satt livet på spel – som du, Herre, usque ad mortem – för att göra vad Gud krävde av dem: de ägnade sin energi och sitt yrkesarbete åt att tjäna Kyrkan för alla människors väl.

Låt oss lära oss att lyda, låt oss lära oss att tjäna: det finns ingenting ädlare än att frivilligt vilja hänge sig för att vara till nytta för sina medmänniskor. När vi känner högmodet som muttrar inom oss, stoltheten som får oss att tro att vi är övermänniskor, är stunden inne att säga nej, att säga att vår enda triumf måste vara den som sker i ödmjukhet. Då kommer vi att identifiera oss med Kristus på korset, men inte motspänstigt, upprört eller motvilligt, utan glatt. Denna glädje, då vi glömmer oss själva, är nämligen det bästa beviset på kärlek.

Att påminna en kristen om att hans liv inte har någon annan mening än att lyda Guds vilja är inte liktydigt med att skilja honom från övriga människor. Tvärtom, i många fall är det bud vi fått av Herren att vi skall älska varandra som han har älskat oss genom att leva tillsammans med våra medmänniskor och på samma sätt som våra medmänniskor, genom att hänge oss åt att tjäna Herren i världen, så att alla människor kan lära känna Guds kärlek bättre: för att säga till dem att världens gudomliga vägar har öppnats.

Herren nöjde sig inte med att säga att han älskar oss, han visade det också i handling. Låt oss inte glömma att Jesus Kristus inkarnerades för att undervisa, för att vi skulle lära oss att leva ett liv som Guds barn. Tänk på evangelisten Lukas inledning till Apostlagärningarna: Primum quidem sermonem feci de omnibus, o Theophile, quae coepit Jesus facere et docere, jag har skrivit om allt det viktigaste som Jesus gjorde och lärde. Han kom för att lära, men genom att göra; han kom för att lära, men genom att vara ett föredöme, genom att vara Mästare och exempel genom sitt handlande.

Nu kan vi, här inför Jesusbarnet, fortsätta vår personliga rannsakan: Har vi bestämt oss för att se till att våra liv kan tjäna som föredöme och vara till lärdom för våra bröder, våra likar, våra medmänniskor? Har vi bestämt oss för att vara andra kristusar? Det räcker inte att säga det med munnen. Du – jag frågar var och en av er och mig själv – du, som genom att vara kristen är kallad att vara en annan Kristus, förtjänar du att man även om dig säger att du kommit för att facere et docere, att utföra saker och ting som ett Guds barn, uppmärksam på sin Fars vilja, för att därigenom uppmuntra alla människor att delta i dessa goda, hederliga, gudomliga och mänskliga ting som hör till återlösningen? Lever du Kristi liv i ditt vardagsliv mitt i världen?

Att utföra Guds verk är inte bara en vacker fras, utan en uppmaning till att viga sitt liv åt kärleken. Det är nödvändigt att dö bort från sig själv, för att återfödas till ett nytt liv. För så lydde Jesus, intill döden på ett kors, mortem autem crucis. Propter quod et Deus exaltavit illum. Och därför har Gud upphöjt honom. Om vi lyder Guds vilja, kommer korset även att vara Uppståndelse, upphöjelse. Kristi liv kommer att förverkligas, steg för steg, i oss: det är så man skall kunna säga att vi i våra liv försökt vara goda barn till Gud, att vi gjort vad gott är, trots vår svaghet och våra personliga fel, hur många de än är.

Och när döden kommer, och den kommer obevekligen, skall vi invänta den med jubel, så som jag har sett att många heliga personer kunnat invänta den, mitt i sitt vardagsliv. Med glädje: för om vi har försökt efterlikna Kristus i att göra gott – i att lyda och bära korset, trots vårt elände – kommer vi att uppstå som Kristus: surrexit Dominus vere!, han har verkligen uppstått.

Jesus, som gjorde sig till ett barn – tänk på det – besegrade döden. Genom att tillintetgöra sig, genom enkelhet och lydnad: genom att gudomliggöra sina skapade varelsers vanliga och enkla liv, segrade Guds Son.

Detta är Jesu Kristi triumf. Så har han lyft upp oss till sin nivå, till Guds barns nivå, genom att stiga ned till vårt jordiska plan, till det plan där människors barn finns.

Då den helige Matteus återger dessa scener i sitt evangelium, betonar han ständigt den trohet med vilken Josef uppfyller Guds bud utan att tveka, även om innebörden av befallningarna ibland kunde verka oklara eller om han inte kunde förstå deras samband med Guds övriga planer.

Vid många tillfällen påpekar kyrkofäderna och författare av andlig litteratur denna den helige Josefs fasta tro. Chrysostomos gör följande kommentar om de ord med vilka ängeln beordrat honom att fly från Herodes och ta sin tillflykt till Egypten: Då Josef hörde detta tog han inte anstöt och sade: Detta är för mig en gåta. Du själv sade för inte länge sedan att han kommer att rädda sitt folk och nu kan han inte rädda sig själv, utan vi måste fly, ge oss ut på resa och lida under en lång exil: det strider mot ditt löfte. Josef resonerar inte på det sättet, för han är en trogen man. Han frågar heller inte om tidpunkten för återresan, trots att ängeln lämnat den frågan öppen, eftersom han hade sagt: Stanna där – i Egypten – tills jag säger till dig. Likväl skapade han sig inte några svårigheter av den anledningen, utan lydde, trodde och bar alla svårigheter med glädje.

Josefs tro vacklar inte, hans lydnad är alltid strikt och snabb. För att bättre förstå denna den helige patriarkens undervisning, är det bra att begrunda att hans tro är aktiv och att hans följsamhet inte har något att göra med lydnaden hos någon som låter sig släpas med av händelseförloppet. För den kristna tron är diametralt motsatt konformism eller brist på aktivitet och inre energi.

Josef lämnade sig själv förbehållslöst i Guds händer, men han avstod aldrig från att reflektera över händelserna och därigenom kunde han av Herren utverka den grad av insikt om Guds verk som är den verkliga visheten. Därigenom lärde han sig undan för undan att övernaturliga planer har en gudomlig konsekvens, som ibland strider mot mänskliga planer.

Under sitt livs olika omständigheter avstår patriarken inte från att tänka, och han avsäger sig aldrig sitt ansvar. Tvärtom: han sätter hela sin mänskliga erfarenhet i trons tjänst. När han återvände från Egypten och hörde att Archelaos var kung i Judeen efter sin far Herodes vågade han inte återvända dit. Han har lärt sig att handla inom ramarna för Guds plan och som bekräftelse på att Gud faktiskt vill det som han anar, blir han tillsagd att dra sig undan till Galileen.

Sådan var den helige Josefs tro: full, förtröstande, odelad. Den tog sig uttryck i en effektiv hängivelse till Guds vilja. Och tillsammans med tron hade han kärleken. Hans tro smälter samman med kärleken: med kärleken till den Gud som höll på att uppfylla de löften han givit Abraham, Jakob och Moses, med en makes kärlek till Maria och med en fars kärlek till Jesus. Tro och kärlek i hoppet på det stora uppdrag som Gud, som även använde sig av honom – en snickare från Galileen – höll på att inleda i världen: människornas återlösning.