Texter på ämnet

För inte länge sedan beundrade jag en marmorrelief som föreställer de tre vise männens tillbedjan av Jesusbarnet. Det fanns andra figurer kring dessa: fyra änglar, var och en med sin egen symbol, ett diadem, ett jordklot krönt av korset, ett svärd, en spira. På detta åskådliga sätt illustrerades, genom tecken vi känner igen, den händelse som vi firar i dag: några visa män – enligt traditionen var de kungar – faller ned inför ett barn, efter att i Jerusalem ha frågat: Var finns judarnas nyfödde kung?

Rörd av denna fråga betraktar även jag Jesus, som ligger i en krubba, en plats som är lämpad endast för djur. Herre, var är din kunglighet, ditt diadem, ditt svärd, din spira? De tillhör dig och du vill inte ha dem. Han härskar insvept i lindor. Han är en värnlös kung som visar sig försvarslös: han är ett litet barn. Hur kan man annat än dra sig till minnes Apostelns ord: Han avstod från allt och antog en tjänares gestalt?

Vår Herre inkarnerades för att uppenbara Faderns vilja för oss. Och redan från vaggan undervisar han oss. Jesus Kristus söker oss – med en kallelse som är en kallelse till helighet – för att fullborda återlösningen tillsammans med honom. Begrunda hans första lärdom: för att medåterlösa är det inte våra medmänniskor vi skall försöka besegra, utan oss själva. På samma sätt som Kristus måste vi tillintetgöra oss, uppfatta oss som våra medmänniskors tjänare, för att föra dem till Gud.

Var är kungen? Kan det inte vara så att Jesus framför allt önskar härska i hjärtat, i ditt hjärta? Därför gör han sig till ett barn, för vem älskar inte ett barn? Var är kungen? Var är Kristus, som den helige Ande försöker forma i våra själar? Han kan inte vara närvarande i det högmod som skiljer oss från Gud, han kan inte vara närvarande i bristen på kärlek som isolerar oss. Där kan Kristus inte finnas, där blir människan ensam.

Vid Jesusbarnets fötter, inför en kung utan yttre tecken på sin värdighet, kan ni på Herrens Uppenbarelses högtid säga till honom: Herre, ta bort högmodet ur mitt liv, förstör min egenkärlek, min vilja att hävda mig själv och betvinga andra. Gör så att grunden för min personlighet må vara att identifiera mig med dig.

Denna meditation över Skärtorsdagens innebörd lider mot sitt slut. Om Herren har hjälpt oss – och han är alltid redo, bara vi öppnar våra hjärtan för honom – kommer vi att känna oss sporrade att besvara honom med vad som är viktigast: kärleken till nästan. Och vi kommer att kunna sprida denna kärlek bland våra medmänniskor, genom att leva för att tjäna. Jag har gett er ett exempel, insisterar Jesus, då han talar med lärjungarna efter att ha tvättat deras fötter natten för den sista måltiden. Låt oss avlägsna all stolthet, ärelystnad och önskan att dominera ur våra hjärtan. Då kommer glädjen och friden att härska omkring oss och i oss, djupt rotade i vår självuppoffring.

Till sist vänder vi oss som barn med en kärleksfull tanke till Maria, Guds moder och vår moder. Förlåt mig om jag återigen berättar om ett minne från min barndom. Jag tänker på en bild som fick stor spridning i mina hemtrakter på den tid den helige Pius X uppmuntrade bruket att gå till kommunion ofta. Bilden visade Maria som tillbad den heliga hostian. I dag lär oss vår Fru, som hon gjorde då och alltid kommer att göra, att umgås med Jesus, att känna igen honom och att möta honom under dagens olika händelser; i synnerhet under denna ytterst viktiga stund då tiden förenas med evigheten under det heliga Mässoffret. Jesus, som evig Präst, drar till sig alla ting för att sätta dem, divino afflante Spiritu, med den helige Andes fläkt, i Gud Faders närvaro.

Att betrakta värdigheten i det uppdrag som Gud kallar oss till kanske kan framkalla förmätenhet och högmod i en människas själ. Men vår uppfattning om den kristna kallelsen är falsk om den förblindar oss, om den får oss att glömma att vi är gjorda av lera, att vi är stoft och elände. Det onda finns inte bara i världen, runt omkring oss, det onda finns även inom oss, förankrat i vårt hjärta, och gör oss i stånd till skamliga och egoistiska handlingar. Det är bara Guds nåd som är en fast klippa: vi är sand, kvicksand.

Om man betraktar människans historia eller världens nuvarande tillstånd, gör det ont att se att det efter tjugo århundraden finns så få som kallar sig kristna och att de som gör anspråk på det namnet så ofta inte är sin kallelse trogna. En man som inte saknade hjärta, men väl tro, sade för många år sedan så här till mig, samtidigt som han pekade på en jordglob: Se, här är Kristi misslyckande. Så många århundraden har gått under vilka man försökt föra hans lära till människorna, och ni ser resultatet: det finns inga kristna.

Det saknas inte människor som fortfarande tycker så. Men Kristus har inte misslyckats: hans ord och liv gör ständigt världen fruktbar. Kristi verk, den uppgift som hans Fader anförtrodde åt honom, håller på att förverkligas, dess styrka går igenom historien och för med sig det sanna livet, och när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

I denna uppgift som Gud håller på att förverkliga i världen, har han velat att vi skall samarbeta med honom, han har velat ta den risk vår frihet innebär. Det gör mig djupt rörd att betrakta den nyfödde Jesus i Betlehem: ett försvarslöst, oskyddat barn som inte kan göra motstånd. Gud överlämnar sig i människornas händer, han närmar sig oss och sänker sig till vår nivå.

Jesus Kristus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt. Gud går vår frihet, vår ofullkomlighet, vårt elände till mötes. Han går med på att hans gudomliga skatter bärs i lerkrus, att vi gör dem kända genom blandningen av våra mänskliga brister och hans gudomliga kraft.

Vi kristna bär nådens stora skatter i lerkärl. Gud har anförtrott sina gåvor åt den bräckliga och svaga mänskliga friheten och även om Herrens kraft förvisso bistår oss, leder våra begär, vår bekvämlighet och vårt högmod ibland till att vi förkastar hans hjälp och faller för synden. Vid många tillfällen under mer än ett kvartssekel då jag reciterat Credo och bekänt min tro på en, helig, katolsk och apostolisk Kyrka och dess gudomliga karaktär, har jag även lagt till trots allt. Då jag nämner denna vana och någon frågar mig vad jag har i åtanke, svarar jag: dina synder och mina.

Allt detta är sant, men det tillåter på intet sätt att man dömer Kyrkan på människors vis, utan den teologala tron och med uppmärksamheten uteslutande fäst vid de större eller smärre förtjänster som vissa Kyrkans män eller kristna har. Ett sådant handlande är ytligt. Det viktigaste i Kyrkan är inte att se vilket gensvar vi människor ger, utan att se vad Gud gör. Kyrkan är nämligen detta: Kristus närvarande bland oss, Gud som kommer mänskligheten till mötes för att rädda den, som kallar oss genom sin uppenbarelse, helgar oss genom sin nåd, stödjer oss med sin ständiga hjälp i vardagslivets små och stora strider.

Vi kan komma att tappa tilltron till folk, och var och en är skyldig att personligen misstro sig själv och att kröna sin dag med en mea culpa, med en akt av djup och uppriktig ånger. Men vi har inte rätt att tvivla på Gud. Och att tvivla på Kyrkan, på hennes gudomliga ursprung, på att hennes förkunnelse och sakrament effektivt räddar är att tvivla på Gud själv, det är att inte tro fullt ut på att den helige Ande verkligen har kommit.

Innan Kristus korsfästes – skriver den helige Johannes Chrysostomos – fanns ingen försoning. Och så länge som det inte fanns någon försoning, sändes inte den helige Ande … Den helige Andes frånvaro var ett tecken på Guds vrede. Nu när du ser att han har sänts helt och fullt skall du inte tvivla på försoningen. Men om man frågar: ”Var är den helige Ande nu? Man kunde tala om hans närvaro när det skedde under, när döda uppstod och spetälska botades. Hur skall vi nu kunna veta att han verkligen är närvarande?” Oroa er inte. Jag skall visa att den helige Ande även nu är närvarande bland oss.

Om den helige Ande inte fanns, skulle vi inte kunna säga: Herre Jesus, för ingen kan åkalla Jesus som Herre om han inte är fylld av den helige Ande (1 Kor 12:3). Om den helige Ande inte fanns, skulle vi inte kunna be med förtröstan. Då vi ber säger vi ju: Fader vår som är i himlen (Matt 6:9). Om den helige Ande inte fanns, skulle vi inte kunna åkalla Gud som Fader. Hur vet vi det? För att Aposteln lär oss följande: Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin Sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” (Gal 4:6).

Så när du åkallar Gud Fader, minns då att det varit Anden som rört din själ och givit dig denna bön. Om den helige Ande inte fanns, skulle det inte finnas något ord i Kyrkan av vishet eller kunskap, för det står skrivet att den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet (1 Kor 12:8) … Om den helige Ande inte var närvarande, skulle Kyrkan inte finnas. Men om Kyrkan finns, är det säkert att den helige Ande inte är frånvarande.

Jag upprepar att Kyrkan, utöver dessa mänskliga brister och begränsningar, är följande: det tecken, och på sätt och vis – om än inte i den strikta betydelse som det nya Förbundets sju sakraments väsen har definierats dogmatiskt – det universella sakrament som visar Guds närvaro i världen. Att vara kristen är att ha återfötts av Gud och ha sänts ut till människorna för att delge dem frälsningens budskap. Om vi hade en kraftfull och levande tro, skulle vi djärvt förkunna Kristus, vi skulle med våra egna ögon se att det sker under som på apostlarnas tid.

Blinda, som förlorat förmågan att skåda himlen och betrakta Guds under, får nämligen även nu synen åter. Halta och lama, som varit bundna av sina lidelser och vars hjärtan inte längre förmått älska, återfår friheten. Döva, som inte velat veta av Gud, återfår hörseln. Stumma, vars tungor varit bundna för att de inte velat bekänna sina nederlag, återfår talförmågan. Man uppväcker döda, vars liv synden förstört. Åter erfar vi att Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och på samma sätt som de första kristna gläds vi åt att begrunda den helige Andes kraft och verkan i människornas förstånd och viljor.

Vi talade tidigare om händelserna i Nain. Vi skulle kunna nämna andra, för evangelierna är fulla av liknande scener. Dessa berättelser har rört, och kommer alltid att fortsätta röra, människornas hjärtan. De visar nämligen inte bara en uppriktig gest av en man som hyser medlidande med sina likar, utan uppenbarar Herrens oändliga kärlek. Jesu hjärta tillhör den inkarnerade Guden, Emmanuel, Gud med oss.

Kyrkan, förenad med Kristus, föds ur ett sårat hjärta. Detta vidöppna hjärta förmedlar oss livet. Hur kan vi låta bli att i detta sammanhang nämna de sakrament som Gud använder sig av för att verka i oss och göra oss delaktiga i Kristi återlösande kraft? Hur kan vi låta bli att särskilt tacka för Eukaristins heliga sakrament, det heliga offret på Kalvarieberget som på ett oblodigt sätt ständigt närvarandegörs i Mässan? Jesus ger sig själv åt oss som näring. Jesus Kristus kommer till oss, allt har förändrats, och i vårt väsen märks en kraft – den helige Andes hjälp – som fyller själen, som präglar våra handlingar, vårt sätt att tänka och känna. Kristi hjärta är källan till de kristnas frid.

Grunden för den hängivelse som Herren begär av oss består inte bara av våra önskningar eller vår förmåga, som ofta är otillräckliga eller svaga. För det första skall vår hängivelse grundas på nåden, som den människoblivne Gudens kärleksfulla hjärta har utverkat åt oss. Därför kan och bör vi hålla ut i vårt inre liv, som barn till vår Fader i himlen, utan att ge efter för modlöshet eller uppgivenhet. Jag tycker om att låta mina åhörare reflektera över att en kristen är kallad att utöva tron, hoppet och kärleken i sin vardagliga tillvaro, i de enklaste sammanhangen, i dagens vanligaste omständigheter. Att handla så är nämligen det väsentliga för en människa som vilar i Gud och det är då som utövandet av de teologala dygderna för med sig glädje, styrka och fridfullhet.

Dessa är frukterna av Kristi frid, den frid som hans heliga hjärta för med sig till oss. För – jag upprepar – Jesu kärlek till människorna är en outgrundlig del av Guds mysterium, Sonens kärlek till Fadern och den helige Ande. Den helige Ande, kärleksbandet mellan Fadern och Sonen, finner i Ordet ett mänskligt hjärta.

Det går inte att tala om dessa vår tros centrala sanningar utan att märka vårt förstånds begränsning och Uppenbarelsens storhet. Men även om vi inte kan fullt ut begripa dessa sanningar, även om vårt förstånd häpnar inför dem, tror vi ödmjukt och fast på dem. Vi vet, med stöd av Kristi vittnesbörd, att de är sådana. Att kärleken, inom Treenigheten, utgjuts över människorna genom kärleken i Jesu hjärta.