Texter på ämnet

Jesus Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa

Guds Son blev kött och är perfectus Deus, perfectus homo, fullkomlig Gud och fullkomlig människa. I detta mysterium finns något som borde skaka om oss kristna. Jag var och förblir rörd: jag skulle vilja återvända till Loreto. Jag beger mig dit i tanken för att återuppleva Jesu barndomsår, då jag upprepar och betraktar detta Hic Verbum caro factum est.

Jesus Christus, Deus Homo, Jesus Kristus, Gud och människa. Detta är en av de magnalia Dei, Guds stora gärningar, som vi måste meditera över och för vilken vi måste vara tacksamma gentemot vår Herre som har kommit för att föra fred på jorden åt dem han har utvalt. Åt alla människor som vill förena sina viljor med Guds goda vilja: inte bara åt de rika, och heller inte bara åt de fattiga! Åt alla människor, åt alla bröder! För vi är alla bröder i Jesus, Guds barn, Kristi bröder: hans moder är vår moder.

Det finns bara en ras på jorden: Guds barns ras. Vi måste alla tala samma språk, det som vår Fader i himlen lär oss: det språk som är Jesu dialog med Fadern, det språk som man talar med hjärtat och med huvudet, det som ni just nu använder i er bön. Det språk kontemplativa människor talar, människor som är andliga för att de har upptäckt att de är Guds barn. Det är ett språk som tar sig uttryck i tusentals viljeakter, i klara ljus som upplyser förståndet, i vårt hjärtas ingivelser, i föresatser att leva ett hederligt liv, fullt av godhet, glädje och frid.

Det är nödvändigt att titta på Barnet, vår Kärlek, i vaggan. Vi bör titta på det medvetna om att vi står inför ett mysterium. Vi måste acceptera mysteriet genom tron, och likaledes genom tron fördjupa oss i dess innebörd. För att göra det behöver vi en kristen människas ödmjuka inställning: vi får inte vilja förminska Guds storhet så att den passar våra fattiga koncept och våra mänskliga förklaringar, utan förstå att detta mysterium i sin dunkelhet är ett ljus som leder människornas liv.

Vi ser – säger den helige Johannes Chrysostomos – att Jesus har trätt fram ur vår krets, ur vår mänskliga natur, och att han är född av en mor som är jungfru. Men vi förstår inte hur han kan ha utfört detta under. Låt oss inte trötta ut oss i försöken att upptäcka det. Låt oss hellre ödmjukt acceptera vad Gud uppenbarat för oss, utan att nyfiket försöka utforska vad Gud har dolt för oss. Genom att ödmjuka oss på det viset kommer vi att kunna förstå och älska. Mysteriet kommer då att bli för oss en lysande undervisning, mera övertygande än vilket mänskligt resonemang som helst.

När julen närmar sig tycker jag om att betrakta bilder av Jesusbarnet. Dessa figurer som visar oss en Herre som i så hög grad tillintetgjort sig själv, påminner mig om att Gud kallar oss, att den Allsmäktige har velat uppenbara sig försvarslös, att han har velat behöva oss människor. Från vaggan i Betlehem säger Kristus till mig och dig att han behöver oss, han manar oss till att leva ett kristet liv utan kompromisser, att leva ett liv av hängivelse, arbete, glädje.

Vi kommer aldrig att blir verkligt lyckliga om vi inte efterliknar Jesus på riktigt, om vi inte är ödmjuka, som han. Jag insisterar återigen: har ni sett var Guds storhet gömmer sig? I en krubba, i några lindor, i en grotta. Den återlösande kraften i våra liv kan endast bli verkningsfull genom ödmjukhet, om vi upphör att tänka på oss själva och känner oss ansvariga för att hjälpa våra medmänniskor.

Det är ibland vanligt, även bland goda människor, att man skapar sig personliga konflikter som ger upphov till allvarliga bekymmer, men som helt saknar objektiv grund. Deras ursprung står att finna i bristen på självkännedom, som leder till högmod: önskan att stå i centrum för allas uppmärksamhet och aktning, att inte göra dåligt intryck, oviljan att nöja sig med att göra gott och försvinna, strävan efter personlig trygghet. Många människor, som skulle kunna åtnjuta en underbar frid, som skulle kunna njuta av en oändlig lycka, blir därigenom olyckliga och ofruktbara till följd av sin stolthet och högfärd.

Kristus hade ett ödmjukt hjärta. Under sitt liv önskade han inte någonting speciellt för egen del, inget privilegium. Han börjar med att tillbringa nio månader i moderlivet, som alla människor, ytterst naturligt. Herren visste mer än väl att mänskligheten hade ett stort behov av honom. Han längtade efter att komma till jorden för att rädda alla människor: men han påskyndar inte händelsernas förlopp. Han föddes när tiden var inne, som alla människor. Från befruktningen till födseln är ingen – förutom den helige Josef och den heliga Elisabet – medveten om detta under: Gud kommer för att bo bland människorna.

Julen präglas även av en hänförande enkelhet: Herren kommer utan ståt, okänd av alla. På jorden deltar endast Maria och Josef i detta gudomliga äventyr. Och därefter kommer herdarna, som änglarna kom med bud till. Något senare kommer de vise männen från österlandet. Dessa var de enda vittnena till den övernaturliga händelse som förenade himlen och jorden, Gud och människorna.

Hur kan vi vara så hårdhjärtade att vi efter ett tag inte längre berörs av dessa scener? Gud ödmjukar sig för att vi skall kunna närma oss honom, för att vi skall kunna besvara hans kärlek med vår kärlek, för att vår frihet inte bara skall buga sig inför hans makts härlighet, utan inför hans underbara ödmjukhet.

Hur stort är inte detta barn som är Gud: hans Fader är den Gud som har skapat himmel och jord och själv är han där, i en krubba, quia non erat eis locus in diversorio, därför att det inte fanns en annan plats på jorden för hela skapelsens Herre.

Kristi frestelser

Fastan påminner oss om de fyrtio dagar Kristus tillbringade i öknen som förberedelse inför sina år av förkunnelse, vilka kulminerade på korset och i påskens seger. Fyrtio dagar av bön och botgöring. I slutet av dessa äger Kristi frestelser rum, vilket liturgin erinrar oss om i dagens evangelium.

Hela episoden är ett mysterium som människan förgäves försöker förstå: Gud underkastar sig frestelser, låter den Onde agera. Men vi kan meditera över det och be vår Herre att hjälpa oss att förstå den lärdom som episoden rymmer.

Jesus Kristus frestas. Traditionen brukar beskriva Kristi prövningar på detta sätt: vår Herre, som kom för att vara ett föredöme för oss i allt, ville även genomlida frestelser. Och så är det, för Kristus var en fullkomlig människa, lik oss i allt, förutom i synd. Efter fyrtio dagars fasta, utan någon annan föda än kanske örter och rötter och lite vatten, känner han sig hungrig – Jesus är verkligen hungrig, som vem som helst skulle vara. Och när djävulen föreslår att han skall förvandla stenar till bröd, avböjer inte bara vår Herre den föda som hans kropp begär, utan även en större frestelse: den att använda sin gudomliga makt för att lösa, om man nu kan säga så, ett personligt problem.

Ni har sannolikt lagt märke till hur Jesus genom evangelierna inte utför underverk till förmån för sig själv. Han förvandlar vatten till vin för bröllopsgästerna i Kana, han mångfaldigar bröden och fiskarna för den hungriga folkmassan. Men han förtjänar sitt levebröd under många år genom sitt eget arbete. Och senare, under sina resor genom landet Israel, försörjer han sig med hjälp av dem som följer honom.

Den helige Johannes berättar om hur Jesus efter en lång resa anländer till brunnen i Sykar och sänder lärjungarna till staden för att köpa mat. När han ser den samariska kvinnan komma ber han henne om vatten, eftersom han inte kan få tag på det på annat sätt. Hans kropp, utmattad av den långa resan, känner trötthet. Vid andra tillfällen måste han ge vika för tröttheten för att återfå styrka. Hur generös är inte vår Herre då han ödmjukar sig själv och till fullo accepterar sitt tillstånd som människa! Han använder sig inte av sin gudomliga makt för att undfly svårigheter eller ansträngning. Låt oss be honom att lära oss att vara uthålliga, att älska arbete, att uppskatta den gudomliga och mänskliga storheten i hängivelsens konsekvenser.

I den andra frestelsen, när djävulen föreslår för Jesus att han skall kasta sig från tempelmuren, avvisar Kristus återigen förslaget att använda sin gudomliga makt. Kristus söker inte sin fåfänga, spektaklet, det mänskliga skådespel som försöker använda Gud som en kuliss för den egna förträffligheten. Jesus Kristus vill göra sin Faders vilja utan att föregripa Guds plan, utan att flytta fram tiden för sina mirakler, han går varje enskilt steg på människans hårda väg, korsets älskvärda väg.

Något mycket likt detta händer i den tredje frestelsen: han erbjuds kungariken, makt och ära. Djävulen försöker få oss att visa föremål för mänsklig ambition den vördnad som endast tillkommer Gud: han lovar oss ett enkelt liv om vi faller ned inför honom, inför avgudar. Vår Herre insisterar på att det enda föremålet för vår dyrkan är Gud, och han bekräftar sin vilja att tjäna: Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.

Låt oss lära oss av Jesu handlingssätt. Under sitt jordeliv ville han inte ens ha den ära som tillhörde honom: trots att han hade rätt att behandlas som Gud, antog han en tjänares, en slavs gestalt. En kristen vet alltså att all ära tillkommer Gud och att han inte kan använda evangeliets upphöjda storhet som redskap för mänskliga intressen och ambitioner.

Låt oss lära oss av Jesus. Då han avstår från all mänsklig ära, handlar han fullständigt i överensstämmelse med storheten i sin unika sändning: han är Guds älskade Son, som inkarneras för att rädda människorna, ett uppdrag som Fadern har omgivit med kärleksfull omsorg: Filius meus es tu, ego hodie genui te. Postula a me et dabo tibi gentes hereditatem tuam: Du är min Son, jag har fött dig i dag. Be mig, så ger jag dig folken som arv.

En kristen som – i Kristi spår – lever i en sådan anda av fullkomlig tillbedjan av Fadern, får av Herren även höra ord av kärleksfull omsorg: Han håller fast vid mig, och jag räddar honom, jag skyddar honom, ty han känner mitt namn.

I sin kärlek har Gud Fader genom sin Sons hjärta givit oss infinitos dilectionis thesauros, oändliga skatter av kärlek, barmhärtighet, tillgivenhet. Om vi vill upptäcka ett bevis på att Gud älskar oss – att han inte bara lyssnar till våra böner utan rentav kommer oss till mötes – räcker det med att följa den helige Paulus resonemang: Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?

Nåden förnyar människan inifrån, så att hon från att ha varit en syndare och rebell blir en god och trogen tjänare. Källan till all nåd är Guds kärlek till oss, en kärlek som han har uppenbarat för oss såväl i ord som i handling. Guds kärlek får andra Personen i den heliga Treenigheten, Ordet, Gud Faders Son, att anta vårt kött, det vill säga vår mänskliga natur, med undantag av synden. Och Ordet, Guds Ord, är Verbum spirans amorem, det Ord ur vilket kärleken utgår.

Guds kärlek uppenbaras för oss i Inkarnationen, i Jesu Kristi återlösande vandring på vår jord som ledde honom till det yttersta offret på korset. Och på korset uppenbaras den med ännu ett tecken: En av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Vatten och blod från Jesus, som talar till oss om en självutgivelse som gått till ytterlighet, ända till hans consummatum est, det är fullbordat, av kärlek.

När vi idag ännu en gång betraktar vår tros centrala mysterier, slås vi av hur de djupaste sanningar – den kärlek som får Gud Fader att utge sin Son, och Sonens kärlek som får honom att gå fridfull hela den väg som leder fram till Golgata – tar sig uttryck i gester som är mycket nära oss människor. Gud vänder sig inte till oss med makt och härlighet, utan antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. Jesus framstår aldrig som avlägsen eller högdragen, även om vi kan se att han under sina år av förkunnelse ibland uttrycker djup besvikelse över människans ondska. Men om vi tänker efter lite, märker vi genast att hans ilska och vrede har sitt ursprung i kärleken: även i sitt ogillande uppmanar han oss att vända oss bort från otrohet och synd. Skulle jag önska den gudlöses död? Skulle jag inte hellre se att han upphörde med sina gärningar och fick leva? Dessa ord förklarar hela Kristi liv och de får oss att förstå varför han har uppenbarat sig för oss med ett hjärta av kött, med ett hjärta som vårt, bara det ett trovärdigt bevis på hans kärlek och ett ständigt vittnesbörd om Guds kärleks ofattbara mysterium.