Texter på ämnet

Något liknande har hänt med oss. I vår familj, bland våra vänner och bekanta, och inte minst på det vidsträckta fält som världen utgör, skulle vi utan större svårighet kunna finna många andra personer som är mer värdiga än vi att motta Kristi kallelse. Enklare, visare, inflytelserikare, viktigare, tacksammare, generösare personer än vi.

När jag tänker på detta, skäms jag. Men jag inser även att vår mänskliga logik inte räcker till för att förklara nådens sanningar. Gud brukar söka upp svaga redskap, så att det syns tydligare att verket är hans. Den helige Paulus minns med bävan sin kallelse: Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds Kyrka. Så skriver Saul från Tarsos, en man med en personlighet och en energi vars återverkningar ständigt ökat under historiens lopp.

Som jag sade tidigare finns det alls ingen förtjänst från vår sida, för i grunden till vår kallelse finns insikten om vårt elände, medvetenheten om att de ljus som upplyser själen – tron –, den kärlek vi älskar med – den gudagivna kärleken – och den längtan som håller oss uppe – hoppet – är gåvor som Gud ger oss till skänks. Att inte växa i ödmjukhet är därför liktydigt med att förlora målet med Guds kallelse ur sikte: ut essemus sancti, den personliga heligheten.

Med utgångspunkt i denna ödmjukhet kan vi förstå hur underbar den gudomliga kallelsen är. Kristus har med sin hand tagit oss ur vetefältet: såningsmannen håller en handfull vete i sin sårade hand. Kristi blod väter, dränker in utsädet. Sedan kastar Herren vetet i luften, för att det genom att dö skall omvandlas till liv, och genom att sjunka ned i jorden kunna ge en mångfald gyllene ax.

Människans svar

Den kristne lever i detta klimat präglat av Guds barmhärtighet. Detta är ramen för den som vill anstränga sig att uppföra sig som en son till sin Fader. Och vilka är de främsta medlen för att stärka kallelsen? Jag skall i dag nämna två medel som är livsavgörande stödpunkter för det kristna livet, nämligen det inre livet och utbildningen i trosläran, en djup troskunskap.

Det inre livet kommer först av allt. Tänk att det fortfarande är så få som förstår det! Då de hör talas om inre liv, tänker de på mörka kyrkor eller på den dåliga luften i vissa sakristior. I mer än ett kvartssekels tid har jag sagt att det inte är fråga om det. Jag beskriver det inre livet hos vanliga kristna, som vanligtvis befinner sig i gatans vimmel, ute i friska luften, och som håller sig i Jesu närhet hela dagen – på gatan, på jobbet, i familjen och när de kopplar av. Och vad är detta, om inte ett ständigt pågående böneliv? Är det inte sant att du har insett nödvändigheten av att vara en bönens människa, som umgås med Gud på ett sådant sätt att du gudomliggörs? Detta är den kristna tron, och så har bönens människor alltid uppfattat det. Klemens av Alexandria skriver att den människa blir Gud, som ständigt vill det Gud vill.

Till en början kan det vara krävande. Man måste anstränga sig för att vända sig till Herren, för att vara tacksam för hans faderliga och konkreta kärlek gentemot oss. Sedan, undan för undan, blir Guds kärlek påtaglig – även om det inte är en fråga om känslor – som ett djupt spår i själen. Det är Kristus som följer oss kärleksfullt: Se, jag står vid dörren och bultar. Hur står det till med ditt böneliv? Känner du inte ibland, under dagens lopp, behovet av att prata med honom i lugn och ro? Säger du inte till honom: ”Det här berättar jag om senare, jag måste prata med dig senare”?

I de stunder som uttryckligen är ägnade åt detta samtal med Herren, avslöjar hjärtat sina hemligheter, viljan stärks, förståndet fyller – med hjälp av nåden – de mänskliga tingen med en övernaturlig innebörd. En följd av detta är att du fattar tydliga, praktiska föresatser att uppföra dig bättre, att äntligen behandla alla människor finkänsligt och kärleksfullt, att på djupet ägna dig – med en god sportsmans iver – åt den kristna kampen för kärlek och frid.

Bönen blir konstant, som hjärtats slag, som pulsen. Utan denna Guds närvaro kan man inte leva ett kontemplativt liv, och om man inte lever ett kontemplativt liv, tjänar det inte mycket till att arbeta för Kristus, för byggarnas möda är förgäves, om Gud inte bygger huset.

Kristi frid

Men utöver detta vill jag föreslå en annan tanke för er: vi bör kämpa kraftfullt för att göra det goda just därför att vi vet att det är svårt för oss människor att på allvar bestämma oss för att vara rättvisa, därför att det är långt kvar innan relationerna mellan människorna kommer att grundas på kärlek och inte på hat eller likgiltighet. Vi är dessutom medvetna att även om vi skulle uppnå en rimlig fördelning av jordens resurser och en harmonisk organisation av samhället, skulle vi fortsätta att lida av sjukdomar, oförståelse eller ensamhet, av avhållna människors död och insikten om våra egna begränsningar.

Ställda inför alla dessa sorgliga konstateranden är det bara kristna som har ett äkta, ett definitivt svar: Kristus på korset, Gud som lider och dör, Gud som skänker oss sitt hjärta, som en lans öppnade på grund av hans kärlek till oss alla. Vår Herre avskyr alla orättvisor och dem som begår dem dömer han. Men han respekterar den enskildes frihet och tillåter därför att orättvisor förekommer. Det är inte Gud vår Herre som orsakar människans lidande, men han tolererar det för till följd av arvsynden är lidandet en del av människans tillstånd. Och ändå fick hans kärleksfulla hjärta honom att i korset ta på sig alla dessa plågor: vårt lidande, vår sorg, vår ångest, vår hunger och törst efter rättvisa.

Den kristna läran om lidandet ger oss ingen lättvunnen tröst. För det första lär den oss att acceptera smärtan, som är ett ofrånkomligt faktum i varje människas liv. Jag kan inte dölja för er – fast med glädje, för jag har alltid predikat, och försökt leva därefter, att där korset finns, där finns Kristus som är kärleken – att jag i mitt liv ofta har lidit, och mer än en gång har jag velat gråta. Vid andra tillfällen har jag känt mig fyllas av olust inför åsynen av orättvisor och ondska, och med bedrövelse tvingats inse att jag inte kunnat göra något, att jag trots min önskan och mina ansträngningar inte kunnat åtgärda en orättvis situation.

När jag talar med er om smärta, är det inte bara en fråga om teori. Och jag stöder mig inte bara på andras erfarenheter när jag bekräftar att det enda botemedlet, när man ställd inför lidandet känner själen vackla, är att betrakta Kristus. Bilden av korsfästelsen på Golgata förkunnar för alla att sorger och bekymmer måste helgas om vi vill leva förenade med korset.

Om vi bär våra svårigheter på ett kristet sätt, förvandlas de till gottgörelse, botgöring, deltagande i Jesu levnadsöde. Han genomled frivilligt alla sorters lidanden och plågor. Han föddes, levde och dog fattig. Han angreps, förolämpades, baktalades, förtalades och dömdes i en orättvis dom. Han förråddes och övergavs av sina lärjungar. Han gjorde den bittra erfarenheten av ensamhet, straff och död. Även nu fortsätter Kristus att lida i sina lemmar, i hela den mänsklighet som befolkar jorden, vars huvud, förstfödde och återlösare han är.

Smärtan ingår i Guds plan. Så förhåller det sig verkligen, även om det är svårt att förstå. Som människa var det även svårt för Jesus Kristus att uthärda smärtan. Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min. I denna spänning mellan lidandet och beredvilligheten att göra Guds vilja går Jesus fridfullt döden till mötes och förlåter dem som korsfäster honom.

Att på detta övernaturliga sätt godta smärtan är verkligen en stor seger. Genom att dö på korset besegrade Jesus döden. Gud hämtar liv ur döden. Ett Guds barn finner sig inte bara i ett tragiskt öde, utan gläds åt att redan ha en försmak av segern. I Kristi segerrika kärleks namn måste vi kristna ge oss ut längs alla världens stigar för att så frid och glädje genom våra ord och våra handlingar. Vi måste kämpa – i en kamp för fred – mot det onda, mot orättvisa och synd. Om vi gör det, förkunnar vi att människans nuvarande tillstånd inte är definitivt, och att Guds kärlek, som uppenbaras i Kristi hjärta, kommer att fira en ärorik andlig triumf åt människorna.

Bönens skola

Herren har säkert låtit er upptäcka många andra aspekter av den heliga Jungfruns trogna sätt att uppfylla Guds vilja, och alla är de så starka att de blir exempel för oss att följa: hennes renhet, hennes ödmjukhet, hennes själsstyrka, hennes trohet … Jag skulle vilja tala om en av dessa aspekter som omfattar alla andra, eftersom den är en förutsättning för framsteg på det andliga planet, nämligen bönelivet.

För att dra nytta av den nåd som vår moder erbjuder oss i dag, och för att i varje stund lyda den helige Andes, vår själs herdes ingivelser, måste vi ha gjort ett allvarligt menat åtagande att umgås med Gud. Vi kan inte gömma oss i anonymiteten. Om det inre livet inte är ett personligt möte med Gud, finns det helt enkelt inte. Det är inte kristet att vara ytligt. Att tillåta slentrian i vårt asketiska handlande är liktydigt med att underteckna en kontemplativ själs dödsattest. Gud söker oss en och en, och vi måste besvara honom en och en: Här är jag, du ropade på mig.

Vi vet alla att bön är att tala med Gud. Någon kanske frågar: tala om vad? Vad skall man tala om, om inte sådant som rör Gud och om sådant som fyller vår vardag? Om Jesu födelse, om hans vandring i denna värld, om hans liv i det fördolda och om hans förkunnelse, om hans mirakler, hans återlösande lidande, kors och uppståndelse. Och i den Treenige och ende Gudens närvaro, med den heliga Maria som förmedlerska och med den helige Josef, vår fader och herre – som jag älskar och vördar så mycket – som försvarare, kommer vi att tala om vårt dagliga arbete, om familjen, om vänskapsförhållanden, om stora projekt och små anekdoter.

Föremålet för min bön är föremålet för mitt liv. Jag gör så. Och då jag ser min egen situation, faller det sig naturligt att jag fattar den bestämda och fasta föresatsen att ändra mig, att bli bättre, att vara mer följsam gentemot Guds kärlek. En uppriktig och konkret föresats. Och vi kan heller inte annat än – angeläget och med förtröstan – be den helige Ande att inte överge oss, för du Herre är min styrka.

Vi är vanliga kristna. Vi arbetar i mycket olika yrken. Hela vår verksamhet går i vanliga hjulspår. Allt sker i en förutsägbar takt. Alla dagar känns likadana, till och med långtråkiga … Nåväl, detta liv, som verkar så vanligt, har ett gudomligt värde, det intresserar Gud, för Kristus vill inkarneras i våra göromål, ge våra obetydligaste handlingar liv inifrån.

Denna tanke är en övernaturlig verklighet, tydlig, entydig. Den är inte ett övervägande som är avsett att ge tröst, att stödja dem bland oss som inte lyckas skriva in sina namn i historiens gyllene bok. Kristus intresserar sig för det arbete som vi har att utföra – en gång och tusen gånger – på kontoret, i fabriken, i verkstaden, i skolan, på fältet, vare sig det är kroppsarbete eller intellektuellt arbete. Han intresserar sig även för det fördolda offer som det innebär att inte vräka det egna dåliga humörets galla över omgivningen.

Återvänd till dessa överväganden i er bön, använd dem som tillfällen för att säga till Jesus att ni tillber honom, så kommer ni att vara kontemplativa mitt i världen, mitt i gatans larm: överallt. Detta är den första lektionen i den skola där vi lär oss umgås med Jesus Kristus. Maria är den bästa lärarinnan i denna skola, för Jungfrun upprätthöll ständigt denna attityd fylld av tro och övernaturlig syn i förhållande till det som skedde i hennes närhet: hon bevarade allt detta i sitt hjärta.

Låt oss i dag be den heliga Maria att göra oss kontemplativa, att hon må lära oss känna igen Herren som ständigt knackar på vårt hjärtas dörr. Låt oss be henne: Du vår moder, du har tagit ner Jesus till jorden, och han avslöjar Guds, vår Faders, kärlek till oss. Hjälp oss att känna igen honom mitt i vardagens jäkt. Rör så vid vårt förstånd och vår vilja, att vi förmår lyssna till Guds röst och nådens impulser.