Texter på ämnet

Trons väg

Målet att identifiera sig med Kristus är inte lätt att uppnå. Men det är inte heller svårt, om vi lever som Herren har lärt oss: om vi dagligen lyssnar till hans ord, om vi förankrar våra liv i den sakramentala verklighet – Eukaristin – som han har lämnat oss som näring, för den kristnes väg är vandrarvänlig, som en gammal sång från mina trakter påminner oss om. Gud har kallat oss klart och otvetydigt. På samma sätt som de vise männen har vi upptäckt en stjärna, ett ljus och en riktning, i själens himmel.

Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom. Det är även vår erfarenhet. Även vi märker att undan för undan har ett nytt ljus tänts i själen: en längtan efter att vara helt och hållet kristna, en iver att ta Gud på allvar, om uttrycket tillåts. Om var och en av er nu med hög röst skulle berätta om de inre personliga omständigheterna kring sin övernaturliga kallelse, skulle vi andra genast inse att allt ni berättar kommer från Gud. Låt oss tacka Gud Fader, Gud Son och Gud helige Ande samt Jungfru Maria, genom vilken alla himlens välsignelser når oss, för denna gåva som tillsammans med tron är den största som Herren kan skänka en skapad varelse: en väldefinierad impuls att uppnå kärlekens fullhet i övertygelse om att det är nödvändigt – och inte bara möjligt – att uppnå heligheten mitt i sina yrkesmässiga, sociala och övriga uppgifter.

Se med vilken ömhet Herren inbjuder oss. Han uttrycker sig med mänskliga ord, som en förälskad människa: Jag har kallat dig vid namn … du är min. Gud, som är skönheten, storheten, visheten förkunnar för oss att vi är hans, att vi har utvalts till att vara föremål för hans oändliga kärlek. Det krävs ett kraftfullt trosliv för att inte slösa bort detta underbara faktum som försynen sätter i våra händer. Det krävs tro som de vise männens: en övertygelse om att varken öknen, stormarna eller oasernas ro kommer att hindra oss från att nå fram till målet, det eviga Betlehem: det slutliga livet med Gud.

Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet. Denna vers av den helige Johannes förbereder läsaren av hans evangelium på att någonting stort kommer att hända samma dag. Det är en ömt tillgiven inledning, jämförbar med den som den helige Lukas återger: Hur har jag inte längtat, säger Herren, efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar. Låt oss börja med att redan nu be den helige Ande att förbereda oss, så att vi kan förstå var och en av Jesu Kristi gester och uttryck. Vi vill nämligen leva ett övernaturligt liv, för Herren har uppenbarat sin vilja att ge sig till oss som näring för själen och för att vi skall erkänna att endast han har det eviga livets ord.

Tron får oss att tillsammans med Simon Petrus bekänna: Vi tror och vi förstår att du är Kristus, Guds son. Denna tro, tillsammans med vår fromhet, får oss att i dessa stunder av yttersta vikt ta efter Johannes djärvhet: vi närmar oss Jesus och lutar huvudet mot Mästarens bröst, mot honom som innerligt älskade de sina och som skulle älska dem intill slutet, som vi nyss har läst.

Inga ord räcker för att ge ens en ungefärlig förklaring av Skärtorsdagens mysterium. Men det är inte svårt att föreställa sig en del av de känslor som uppfyllde Jesu Kristi hjärta den kvällen, den sista som han tillbringade med de sina innan offret på Kalvarieberget.

Tänk på en så djupt mänsklig erfarenhet som avskedet mellan två människor som älskar varandra. De skulle alltid vilja vara tillsammans, men plikten – vilken den än må vara – tvingar dem att skiljas. Helst av allt skulle de fortsätta att vara förenade, men det är inte möjligt. Människans kärlek är begränsad, oavsett hur stor den är, och därför använder den sig av symboler. De som tar avsked utbyter ett minne, kanske ett fotografi, med en dedikation som är så brinnande att det är förvånansvärt att pappret inte fattar eld. Mer kan de inte göra, för skapade varelsers makt når inte lika långt som deras vilja.

Vad vi inte kan, kan däremot Herren. Jesus Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa, lämnar inte en symbol, utan verkligheten: han ger oss sig själv. Han återvänder till Fadern, men samtidigt kommer han att stanna bland människorna. Han kommer inte att lämna oss en present som får oss att minnas honom, en bild som kommer att bli suddig med tiden, som fotografier som snart blir bleka, gulnade och meningslösa för dem som inte själva var med vid just den stunden av kärlek. I brödets och vinets gestalt finns han verkligen närvarande: med sin kropp, sitt blod, sin själ och sin gudom.

Vi lyssnar nu till Guds ord ur den heliga Skrift, episteln och evangeliet, genom vilka Tröstaren ger oss ljus och talar till oss med mänskliga röster för att vårt förnuft skall kunna vinna kunskap och kontemplera, för att viljan skall stärkas och leda till handlingar. För vi är ett enda folk som bekänner en enda tro, ett Credo: ett folk samlat i Faderns, Sonens och den helige Andes enhet.

Därefter kommer frambärandet av offergåvorna: människors bröd och vin. Det är inte mycket, men åtföljs av bön: I ödmjukhetens ande och med ett förkrossat hjärta må vi upptas av dig, o Herre, och må vårt offer idag så frambäras inför ditt ansikte, att det behagar dig. Åter slås vi av minnet av vårt elände och önskan att allt det som är avsett för Herren må vara klart och renat: jag skall två mina händer … jag älskar ditt hus skönhet.

För ett ögonblick sedan, före lavabo, åkallade vi den helige Ande och bad honom att välsigna det offer som vi frambär i hans heliga namn. Efter handtvagningen vänder vi oss till Treenigheten – Suscipe, Sancta Trinitas – för att den må ta emot det vi frambär till åminnelse av Kristi liv, lidande, uppståndelse och himmelsfärd, till ära för Maria, evigt jungfru, och till ära för alla helgon.

Må offret vara till gagn för allas frälsning – Orate, fratres, ber prästen – för detta offer är mitt och ert, hela den heliga Kyrkans. Be, bröder, även om ni är få som samlats, om det så bara skulle finnas en enda kristen fysiskt närvarande, om det så bara skulle vara prästen: för varje Mässa är det universella brännoffret, återlösningen för alla stammar och språk, länder och folk.

Genom de heligas samfund tar alla kristna emot varje Mässas nådegåvor, vare sig den firas inför tusentals personer eller om det bara finns en enda – kanske tankspridd – korgosse närvarande. Under alla omständigheter förenas himlen och jorden för att tillsammans med Herrens änglar sjunga: Sanctus, Sanctus, Sanctus …

Jag applåderar och lovsjunger tillsammans med änglarna. Det är inte svårt, för jag vet att jag är omgiven av dem när jag firar den heliga Mässan. De tillber Treenigheten. Jag vet även att på något sätt deltar den heliga Jungfrun, genom sin djupa förening med den heliga Treenigheten och för att hon är moder till Kristus, till hans kropp och blod. Hon är moder till Jesus Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa. Jesus Kristus blev till i den heliga Marias moderliv, utan någon mans deltagande, uteslutande genom den helige Andes kraft. I hans ådror flyter samma blod som i hans moders: detta blod frambärs i det återlösande offret, på Kalvarieberget och i den heliga Mässan.

Jesus Kristus, grunden för det kristna livet

Jag har velat påminna er, om än i korta drag, om vissa av de sätt på vilka Kristus lever idag – Iesus Christus heri et hodie; ipse et in saecula – för de är grunden för allt kristet liv. Om vi ser runtomkring oss och betraktar mänsklighetens historia, ser vi både utveckling och framsteg. Vetenskapen har givit människan en större insikt om hennes makt. Tekniken dominerar naturen i större utsträckning än under tidigare epoker och mänskligheten kan hoppas på att uppnå en högre nivå i fråga om kultur, levnadsstandard och enhet.

Vissa kanske känner sig manade att nyansera denna bild genom att erinra om att människor fortfarande lider under orättvisor och krig, vissa till och med värre än tidigare. De har inte helt fel. Men utöver dessa överväganden föredrar jag att för egen del påpeka att på det religiösa planet är människan fortfarande människa och Gud fortfarande Gud. På detta område har toppen av all utveckling redan uppnåtts: toppen är Kristus, A och O, början och slutet.

I det andliga livet finns ingen ny epok att uppnå. Allt har givits oss i Kristus som dog och uppstod, som lever och ständigt är kvar hos oss. Men vi måste förena oss med honom genom tron och låta hans liv uppenbaras i oss, så att det går att säga att varje kristen inte bara är alter Christus, en annan Kristus, utan ipse Christus, Kristus själv!

En kristen vet att han är inympad i Kristus genom dopet, att han är bemyndigad att kämpa för Kristus genom konfirmationen och kallad att verka i världen genom att delta i Kristi uppdrag som kung, profet och präst; att han blir ett och samma med Kristus genom Eukaristin, enhetens och kärlekens sakrament. Därför måste han i likhet med Kristus leva vänd mot alla andra människor och se med kärlek på alla och på var och en av dem som omger honom och på hela mänskligheten.

Tron får oss att erkänna att Kristus är Gud och att se honom som vår Frälsare, att identifiera oss med honom genom att handla som han handlade. Efter att ha hjälpt aposteln Tomas ur dennes tvivel genom att visa honom sina sår, utbrister den Uppståndne: Saliga de som inte har sett men ändå tror.Här – säger den helige Gregorius den store – talar man om oss på ett särskilt sätt, för vi har inom oss andligen den som vi kroppsligen inte har sett. Man talar om oss, men på villkor att våra handlingar överensstämmer med vår tro. Endast den tror verkligen, som i sitt handlande omsätter det han tror i praktiken. Därför säger den helige Paulus om dem vars tro endast uttrycks i ord att de bekänner sig till Gud men förnekar honom i handling.

Det är inte möjligt att hos Kristus skilja på hans väsen som Gud—Människa och hans uppdrag som återlösare. Ordet blev kött och kom till jorden ut omnes homines salvi fiant, för att rädda alla människor. Med vårt elände och våra personliga begränsningar är vi andra kristusar, Kristus själv, även vi kallade att tjäna alla människor.

Det är nödvändigt att få det bud som fortsätter att vara nytt genom århundradena att genljuda igen och igen. Mina kära – skriver den helige Johannes – vad jag skriver här är inget nytt bud utan ett gammalt som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har fått höra. Ändå är det jag skriver ett nytt bud – det visar både hans och ert liv. Ty mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan. Den som säger sig vara i ljuset men hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. Den som älskar sin broder förblir i ljuset och har ingenting inom sig som leder till fall.

Vår Herre har kommit för att föra med sig freden, det glada budskapet, livet till alla människor. Inte bara till de rika, men heller inte bara till de fattiga. Inte bara till de lärda, men heller inte bara till de som saknar bildning. Till alla. Till oss som är bröder, för vi är bröder, eftersom vi är barn till en och samma Far, Gud. Det finns därför bara en ras: Guds barns ras. Det finns bara en färg: Guds barns färg. Och det finns bara ett språk: det som talar till hjärtat och förståndet, utan ljudet av ord, men som får oss att känna Gud och älska varandra.