Texter på ämnet

Jag vill fortsätta denna stund av samtal inför Herren med en anteckning som jag gjorde för några år sedan och som är fortfarande aktuell. Vad jag då skrev ned var några påpekanden av den heliga Teresa av Avila: ty intet och mindre än intet är allt som är förgängligt och som inte är Gud till behag. Förstår ni nu varför en människa upphör att känna frid och lugn då hon avlägsnar sig från sitt mål, då hon glömmer att Gud har skapat henne för att hon skall bli helig? Ansträng er för att aldrig förlora detta övernaturliga perspektiv, inte ens då ni roar er eller vilar, vilket är lika livsnödvändigt för oss alla som arbetet.

Ni kan nå de högsta höjderna inom era yrken, ni kan uppnå de mest sensationella triumfer som frukt av de fria initiativ ni tar inom era timliga verksamheter, men om ni förlorar den övernaturliga syn som ni bör ha på alla mänskliga aktiviteter, så kommer ni att ha avvikit beklagansvärt från vägen.

Vi bör bedöma saker på samma sätt som Gud gör, aldrig förlora det övernaturliga perspektivet och räkna med att Jesus även använder sig av vårt elände för att hans ära skall stråla. När ni känner att egenkärleken, tröttheten, missmodet och lidelsernas tyngd börjar slingra sig in i era själar, så skall ni reagera snabbt och lyssna till Mästaren, utan att skrämmas alltför mycket av den sorgliga anblicken av det vi alla verkligen är. Så länge som vi lever kommer våra personliga svagheter alltid att åtfölja oss.

Detta är den kristnes väg. Det är nödvändigt att oförtröttligt, med en kraftfull och ödmjuk tro, ropa: Herre, lita inte på mig! Jag litar däremot på dig. Och när vi då i vår själ får en känsla av den kärlek, det medlidande, den ömhet som Jesus Kristus ser på oss med, för han överger oss inte, kommer vi att förstå djupet av Apostelns ord: virtus in infirmitate perficitur;¹ med tro på Herren, trots vårt elände - eller rättare sagt, med vårt elände - kommer vi att vara vår Fader Gud trogna. Guds makt kommer att skina igenom och stödja oss i vår svaghet.

Låt oss sträva efter att bli ödmjukare. Det är nämligen bara en ödmjuk tro som gör det möjligt för oss att se med ett övernaturligt perspektiv. Och det finns inget annat alternativ. Det finns bara två sätt att leva i denna värld: antingen lever man ett övernaturligt liv, eller ett djuriskt liv. Och du och jag kan inte leva annat än Guds liv, det övernaturliga livet. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men mister sin själ? Vilken nytta har en människa av all världens goda, av att få alla förståndets och viljans önskningar uppfyllda? Vad är allt detta värt, när allting upphör, när allting rämnar, när alla denna jordiska världs rikedomar är som teaterkulisser, när man därefter befinner sig i evigheten för alltid, för alltid, för alltid?

Det adverbet - alltid - gjorde Teresa av Jesus till en stor människa. När hon - som barn - tillsammans med sin bror Rodrigo gick ut genom porten Adaja genom hemstadens murar för att bege sig till morernas land och bli halshuggna för Kristus, viskade hon till sin bror, när han blev trött: för alltid, för alltid, för alltid.

Människorna ljuger när de på tal om timliga saker säger "för alltid". "För alltid" är sant, fullständigt sant, endast då det hänför sig till Gud, och så bör du leva, med en tro som skall hjälpa dig att få en ljuv försmak av himlen när du tänker på den evighet som verkligen är för alltid.

Därefter, då de såg det torra fikonträdet, häpnade lärjungarna och sade: "Hur kunde fikonträdet vissna så tvärt?". De första tolv, som hade varit närvarande vid så många av Kristi underverk, häpnar än en gång: deras tro var ännu inte brinnande. Därför försäkrar Herren dem: Sannerligen, om ni har tro och inte tvivlar, kan ni göra detta med fikonträdet och mer än så, ni kan säga till berget här: Upp och kasta dig i havet! och det skall ske. Jesus Kristus ställer detta villkor: att vi skall leva av tron, för då kommer vi att kunna försätta berg. Och det finns så mycket som behöver försättas … i världen och, först och främst, i våra hjärtan. Det finns så många hinder för nåden! Tro, således; tro som stöds av gärningar, tro som stöds av uppoffringar, tro som stöds av ödmjukhet. För tron gör oss allsmäktiga: allt vad ni ber om i era böner skall ni få, om ni tror.

Den som lever av tron kan bedöma jordiska ting korrekt, han vet att det som finns här nere, som Moder Teresa av Jesus sade, är en dålig natt i ett dåligt härbärge. Han förnyar sin övertygelse om att vårt liv på jorden är en tid för att arbeta och kämpa, en tid av rening för att återbetala det som vi är skyldiga Guds rättvisa för våra synder. Han vet även att timliga egendomar är medel och använder dem generöst, heroiskt.

Vi får inte tro att våra lidelser kommer att ha lugnat ner sig definitivt för att vi går på denna kontemplationens väg. Vi skulle bedra oss själva om vi trodde att ivern att söka Kristus, vårt verkliga möte och umgänge med Honom och hans kärleks ljuvlighet förvandlar oss till oförvitliga personer. Låt mig påminna er om det, även om ni själva har erfarit det. Guds och människans fiende, Satan, ger inte upp, han vilar inte. Han belägrar oss till och med då vår själ brinner av kärlek till Gud. Han vet visserligen att det då är svårare att falla, men om han lyckas få en sådan människa att förolämpa sin Herre - om så bara i en småsak - så kommer han att kunna betunga hennes samvete med den allvarliga frestelsen att förlora hoppet.

Om ni vill ta lärdom av en stackars prästs erfarenhet, av en som inte gör anspråk på att tala om något annat än Gud, råder jag er att, när köttet kräver tillbaka sina förlorade rättigheter, eller när vårt högmod - vilket är värre - gör uppror och stegrar sig, söka skydd i dessa gudomliga sår i Kristi kropp som öppnades av spikarna som naglade fast Honom på korset och av lansen som genomborrade hans bröst. Gör det på det sätt som griper er mest: lägg all denna mänskliga … och gudomliga kärlek i Herrens sår. Detta är att åstunda förening, att känna att vi är Kristi bröder, att vi har blodsband med Honom, att vi är söner till samma moder för att det är hon som har fört oss till Kristus.