Texter på ämnet

Att så frid och glädje

Vad skall vi göra? Jag sade tidigare att jag inte avsett att beskriva sociala eller politiska kriser eller dekadens och sjukdomar på det kulturella området. Ur den kristna trons perspektiv hänför jag mig till det onda i dess betydelse av förolämpning av Gud. Det kristna apostolatet är inte ett politiskt program eller ett kulturellt alternativ: det innebär att sprida det goda, att smitta andra med önskan att älska, att konkret så frid och glädje. Utan tvivel kommer detta apostolat att leda till andliga fördelar för alla: mer rättvisa, mer förståelse, mer ömsesidig respekt mellan människorna.

Det finns många människor i vår omgivning och vi har inte rätt att vara hinder för deras eviga välgång. Vi är skyldiga att vara kristna fullt ut, att vara heliga, att inte svika Gud eller alla de folk som förväntar sig att av kristna få såväl exempel som troslära.

Vårt apostolat måste vara grundat på förståelse. Jag upprepar vad jag redan sagt: kärleken till nästan består mer i att förstå än i att ge. Jag kan inte dölja att min egen erfarenhet lärt mig hur svårt det är att vara oförstådd. Jag har alltid ansträngt mig för att göra mig förstådd, men det finns sådana som ansträngt sig för att inte förstå mig. Detta ger mig ännu en praktisk anledning för att försöka förstå alla. Men det är inte en övergående impuls som ålägger oss att ha ett omfattande, universellt, katolskt hjärta. En anda av förståelse är ett bevis på den kristna kärlek till nästan som Guds goda barn visar: Herren vill att vi skall finnas närvarande i alla jordens hederliga verksamheter för att utvidga sådden av broderskap – inte av ogräs –, överseende, förlåtelse, kärlek till nästan och frid. Känn er aldrig som ovänner till någon.

En kristen skall alltid vara beredd att umgås med alla, att ge alla – genom sitt umgänge – en möjlighet att närma sig Jesus Kristus. Han skall gärna uppoffra sig för alla, utan åtskillnad, utan att dela in människor i olika fack med vattentäta skott, utan att sätta etikett på dem som om de vore varor eller torkade insekter i en monter. En kristen kan inte avskilja sig från sina medmänniskor, för hans liv skulle då vara eländigt och egoistiskt: han måste bli allt inför alla för att åtminstone rädda några.

Om vi ändå levde så, om vi ändå kunde impregnera vårt handlande med en sådan sådd av generositet, med denna längtan efter samvaro och frid! Gjorde vi det skulle vi främja människornas legitima personliga frihet. Var och en skulle ta sitt ansvar för sina åligganden i timliga angelägenheter. Alla vi kristna skulle först och främst försvara andras frihet för att därefter kunna försvara vår egen. Vi skulle med kärlek acceptera andra som de är – för alla, utan undantag, har sina svagheter och begår fel – och hjälpa dem med Guds nåd och mänsklig finkänslighet att övervinna det onda, att slita upp ogräset, för att vi alla skulle stötta varandra och leva i överensstämmelse med vår värdighet som människor och kristna.

Brödet och skörden: gemenskap med alla människor

Jag sade i början till er att Jesus är såningsmannen. Och genom oss kristna fortsätter han sin gudomliga sådd. Kristus kramar vetekornen i sina sargade händer, dränker in dem med sitt blod, renar dem och kastar dem i den plogfåra som är världen. Han kastar kornen vart och ett för sig, för att varje kristen i sin egen omgivning må vittna om Herrens döds och uppståndelses fruktbarhet.

Om vi är i Kristi händer, måste vi låta oss impregneras av hans återlösande blod, låta oss kastas för vinden, acceptera vårt liv sådant Gud vill att det skall vara. Och vi måste inse att vetekornet för att ge skörd måste falla i jorden och dö. Sedan gror det och axet växer fram. Av axet blir det bröd, som genom Guds verkan kommer att omvandlas till Kristi kropp. Därigenom återförenas vi i Jesus, vår såningsman. Eftersom brödet är ett enda, är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.

Vi får aldrig glömma att det inte blir någon skörd utan sådd: det är därför nödvändigt att generöst sprida Guds ord, att göra så att människorna lär känna Kristus och när de väl lärt känna honom, hungrar efter honom. Corpus Christi – Kristi kropp, livets bröd – är ett bra tillfälle för att meditera över den hunger som våra medmänniskor uppenbarligen känner: hunger efter sanning, rättvisa, enhet och fred. Ställda inför denna hunger efter fred måste vi tillsammans med den helige Paulus upprepa att Kristus är vår fred, pax nostra. Längtan efter sanning måste påminna oss om att Jesus är vägen, sanningen och livet. Dem som strävar efter enhet måste vi ställa inför Kristus som ber för att vi skall vara consummati in unum, fullkomnade i enheten. Hungern efter rättvisa måste föra oss till den ursprungliga källan till endräkt människor emellan, nämligen vetskapen om att vi är Faderns barn och därför bröder och systrar.

Fred, sanning, enhet, rättvisa. Vad svårt det ibland verkar vara att övervinna de barriärer som hindrar samvaron människor emellan! Och ändå är vi kristna kallade att förverkliga broderskapets stora underverk: att med Guds nåd få människor att behandla varandra kristet, bära varandras bördor, genom att leva kärleksbudet som är det band som ger fullkomlighet och sammanfattar lagen.