Texter på ämnet

Låt oss lära oss av Jesu handlingssätt. Under sitt jordeliv ville han inte ens ha den ära som tillhörde honom: trots att han hade rätt att behandlas som Gud, antog han en tjänares, en slavs gestalt. En kristen vet alltså att all ära tillkommer Gud och att han inte kan använda evangeliets upphöjda storhet som redskap för mänskliga intressen och ambitioner.

Låt oss lära oss av Jesus. Då han avstår från all mänsklig ära, handlar han fullständigt i överensstämmelse med storheten i sin unika sändning: han är Guds älskade Son, som inkarneras för att rädda människorna, ett uppdrag som Fadern har omgivit med kärleksfull omsorg: Filius meus es tu, ego hodie genui te. Postula a me et dabo tibi gentes hereditatem tuam: Du är min Son, jag har fött dig i dag. Be mig, så ger jag dig folken som arv.

En kristen som – i Kristi spår – lever i en sådan anda av fullkomlig tillbedjan av Fadern, får av Herren även höra ord av kärleksfull omsorg: Han håller fast vid mig, och jag räddar honom, jag skyddar honom, ty han känner mitt namn.

Vilken förunderlig förmåga människan har att glömma även de underbaraste saker, att bli van vid mysteriet! Låt oss denna fasta dra oss till minnet att en kristen inte kan vara ytlig. Samtidigt som han går fullt upp i sitt vardagliga arbete bland andra människor, sina likar, samtidigt som han är upptagen och stressad, måste en kristen vara fullt ut involverad med Gud, för han är ett Guds barn.

Det gudomliga barnaskapet är en glädjefull sanning, ett trösterikt mysterium. Det fyller oss med andligt liv, för det visar oss hur vi skall umgås med Gud och tala med honom, hur vi skall älska vår Fader i himlen. Och det gör att vår inre kamp svämmar över av hopp och ger oss små barns tillitsfulla enkelhet. Mer än så: just för att vi är Guds barn, kan vi med kärlek och häpnad betrakta alla de ting som kommit ur Guds, vår Faders, händer. Därigenom blir vi kontemplativa mitt i världen och älskar världen.

Under fastan erinrar liturgin om följderna av Adams synd i människornas liv. Adam ville inte vara en god son till Gud, han gjorde uppror. Men vi hör också återklangen av hymnen felix culpa – salig, glädjefull skuld – som hela Kyrkan med glädje kommer att stämma in i under Påskvakan.

När tiden var inne sände Gud Fader sin enfödde Son i världen för att återställa freden, för att återlösa människan från synden så att vi adoptionem filiorum reciperemus, skulle få söners rätt, bli befriade från syndens ok, få förmågan att ta del av Treenighetens gudomliga intimitet. Därigenom blir det möjligt för denna nya människa, Guds barns nya släkte, att befria hela skapelsen från oordning och återställa allt i Kristus, som har försonat allt med Gud.

Det är således en tid av bot, men som vi har sett är detta ingenting negativt. Vi bör leva fastan i den anda av barnaskap som Kristus har meddelat oss och som lever i våra själar. Vår Herre uppmanar oss att komma närmare honom, att bli lika honom: Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn, medarbeta ödmjukt men ivrigt i det gudomliga syftet att laga vad som förstörts, rädda vad som gått förlorat, återskapa ordningen i det som den syndiga människan har skapat oordning i, leda rätt vad som gått vilse, återställa den gudomliga balansen i hela skapelsen.

Genom att betrakta följderna av att människan övergivit Gud färgas fastans liturgi ibland med tragiska nyanser, men det är inte allt. Det är Gud som har det sista ordet som är hans frälsande och barmhärtiga kärleks ord, det vill säga vårt gudomliga barnaskaps ord. Jag upprepar därför idag, tillsammans med den helige Johannes: Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi. Guds barn, bröder till Ordet som blev kött, till den om vilken det sades att i Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Ljusets barn, ljusets bröder och systrar: det är vad vi är. Bärare av den enda flamma som kan sätta hjärtan av kött i brand.

Då jag nu avslutar här för att fortsätta Mässan, skulle jag vilja att var och en av oss tänkte över vad Gud begär av oss, vilka föresatser, vilka beslut nåden önskar framkalla i var och en. Och då ni märker dessa övernaturliga och mänskliga krav på självutgivelse och fortsatt kamp, kom ihåg att Jesus Kristus är vårt föredöme. Och att Jesus, som är Gud, gick med på att bli frestad, så att vi skulle känna oss bättre till mods och säkra på segern. För Gud förlorar inga slag och om vi är förenade med honom kommer vi aldrig att besegras. Tvärtom, vi kommer att kunna utropa oss till vinnare och verkligen vara vinnare: goda Guds barn.

Låt oss vara glada. Jag är glad. Jag borde inte vara det, när jag ser på mitt liv, när jag gör den personliga samvetsrannsakan som fastan kräver. Men jag känner mig lycklig, för jag ser att Herren söker mig än en gång, att Herren är fortfarande min Far. Jag vet att ni och jag med säkerhet kommer att se, med nådens ljus och hjälp, vilka saker vi måste bränna, och vi kommer att bränna dem; vilka saker vi måste rycka upp med roten, och vi kommer att rycka upp dem med roten; vilka saker vi måste ge upp, och vi kommer att ge upp dem.

Det kommer inte att bli lätt. Men vi har en tydlig ledstjärna, ett faktum som vi aldrig bör eller kan åsidosätta: Gud älskar oss och vi kommer att låta den helige Ande verka i oss och rena oss, så att vi kan omfamna Guds Son på korset för att sedan uppstå med honom, för uppståndelsens glädje har sina rötter i korset.

Maria, vår moder, auxilium christianorum, refugium peccatorum?, be din Son att sända oss den helige Ande så att han i våra hjärtan uppväcker ett beslut att gå framåt med fasta och säkra steg och i själens djup låter oss höra det kall som fyllde en av de första kristnas martyrium med frid: veni ad Patrem, kom, återvänd till din Far som väntar på dig.

Skärtorsdagens glädje

Vad lätt det är att förstå att kristna i alla tider oavbrutet har hyllat den heliga hostian! Högt må prisa varje tunga/Jesu kropp så underbar/och en lovsång honom sjunga/för det blod han gjutit har,/tacka honom för det tunga/korset, som för oss han bar. Det är nödvändigt att i ödmjukhet tillbe denne dolde Gud: det är samme Jesus Kristus som föddes av Jungfru Maria, densamme som led, som offrade sig på korset, densamme ur vars genomborrade sida det flöt blod och vatten.

Detta är det heliga gästabud vid vilket man mottar Kristus själv, minnet av hans lidande förnyas, själen umgås intimt med Gud och en underpant lämnas på vår kommande härlighet. Kyrkans liturgi har i dessa korta strofer sammanfattat de viktigaste punkterna i Herrens brinnande kärlek till oss.

Vår tros Gud är inte ett avlägset väsen som likgiltigt betraktar människornas öden, våra strävanden, kamper och lidanden. Han är en Far som älskar sina barn så till den yttersta grad, att han sänder Ordet, den andra Personen i den heliga Treenigheten, för att genom sin inkarnation dö för oss och återlösa oss. Det är samme kärleksfulle Far som nu leder oss ömt till Sonen genom verkan av den helige Ande som bor i våra hjärtan.

Skärtorsdagens glädje är en följd av att man inser att Skaparen älskar sina varelser till det yttersta. Som om inte alla andra bevis på hans barmhärtighet skulle räcka, instiftar vår Herre Jesus Kristus Eukaristin för att vi alltid skall kunna ha honom nära och – i den mån vi kan förstå det – för att den som inte behöver något, rörd av sin kärlek, inte vill vara utan oss. Treenigheten har förälskat sig i människan, upphöjt henne till nådens plan och gjort henne till sin avbild. Treenigheten har återlöst människan från synden – från Adams synd som gått i arv till hela människosläktet och från vars och ens personliga synder – och önskar innerligt ta sin boning i våra själar: Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom.