Texter på ämnet

Att umgås med Jesus Kristus i Brödet och Ordet

Om vi betraktar Kristi mysterium på rätt sätt, om vi anstränger oss för att se på det med klar blick, kommer vi att inse att det även nu är möjligt att komma mycket nära Jesus, kroppsligt och själsligt. Kristus har visat oss vägen tydligt: vi kan vara nära honom i Brödet och Ordet, genom att nära oss med Eukaristin och genom att känna och förverkliga det som han kom för att lära oss, samtidigt som vi samtalar med honom i bönen. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom.

Detta är inte bara löften. Det är kärnan, det väsentliga i ett sant liv: nådens liv, som sporrar oss att umgås personligt och direkt med Gud. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Detta Jesu påstående under den sista nattvarden är den bästa inledningen till dagens högtid. Kristus visste att han måste lämna oss, för på ett mystiskt sätt som vi inte kan förstå, skulle efter himmelsfärden den tredje Personen i den heliga Treenigheten komma, i en ny ström av Guds kärlek: Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er.

Han har lämnat oss och sänder oss den helige Ande, som leder och helgar vår själ. Då Tröstaren verkar i oss, bekräftar han vad Kristus förkunnade: att vi är Guds barn; att vi inte har fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!”.

Förstår ni? Det är Treenigheten som verkar i vår själ. Varje kristen har tillträde till detta Guds inneboende i sitt väsens innersta om han besvarar nåden som får oss att förena oss med Kristus i Brödet och Ordet, i den heliga hostian och i bönen. Kyrkan låter oss varje dag betrakta det levande Brödets sanning och ägnar denna sanning två av det liturgiska årets stora högtider: Skärtorsdagen och Corpus Christi. Denna dag, Kristi himmelsfärdsdag, skall vi ägna oss åt umgänget med Jesus och noggrant lyssna till hans Ord.

Om vi nu vill beskriva, om än i mycket allmänna ordalag, vad för slags livsstil som kan få oss att umgås med den helige Ande – och tillsammans med honom även med Fadern och Sonen – och att bli förtrogna med Tröstaren, bör vi understryka tre grundläggande punkter, nämligen följsamhet, böneliv och förening med korset.

Först och främst följsamhet, för den helige Ande är den som med sina ingivelser ger våra tankar, önskningar och handlingar en övernaturlig prägel. Det är han som manar oss att ansluta oss till Kristi lära och införliva den på djupet, han som ger oss ljus så att vi blir medvetna om vår personliga kallelse och styrka för att genomföra allt som Gud förväntar sig av oss. Om vi är följsamma gentemot den helige Ande kommer Kristi avbild att framträda allt tydligare i oss och vi kommer därigenom att närma oss Gud Fader alltmer för var dag som går. Alla som leds av Guds Ande är Guds söner.

Om vi låter oss ledas av den helige Ande, denne livgivare som finns närvarande inom oss, kommer vår andliga livskraft att växa och vi kommer att överlämna oss i Guds, vår Faders, händer med samma spontanitet och förtröstan som ett barn kastar sig i sin fars armar. Om ni inte blir som barn kommer ni aldrig in i himmelriket. Den gamla vägen att vara ett barn inombords är ständigt aktuell, den är varken vekhet eller brist på mänsklig mognad: den är en övernaturlig mognad som får oss att tränga djupare in i Guds kärleks mysterier, att erkänna vår litenhet och att fullt ut identifiera vår vilja med Guds.

Därefter kommer bönelivet, för den kristnes hängivelse, lydnad och mildhet föds av kärleken och strävar efter kärleken. Och kärleken leder till umgänge, till samtal, till vänskap. Det kristna livet kräver en ständig dialog med vår Gud som är en och Treenig, och till detta nära umgänge för oss den helige Ande. Vem utom anden i människan vet vad som finns i människan? Ingen utom Guds Ande vet heller vad som finns i Gud? Om vi umgås flitigt med den helige Ande kommer även vi att bli andliga, att känna oss som Kristi bröder och Guds barn, och vi skall inte tveka inför att åkalla honom som vår Far.

Låt oss vänja oss vid att umgås med den helige Ande som är den som skall helga oss: vid att förtrösta på honom, be om hans hjälp, känna honom nära oss. På den vägen vidgas vårt stackars hjärta , vi längtar med större iver efter att älska Gud och, för hans skull, alla människor. Då kommer den sista visionen i Uppenbarelseboken att upprepas i våra liv: Anden och bruden, den helige Ande och Kyrkan – varje kristen – vänder sig till Jesus Kristus och ber honom att komma, att vara med oss för alltid.

Avslutningsvis förening med korset, för i Kristi liv föregick Kalvarieberget uppståndelsen och pingsten och samma utveckling måste upprepas i varje kristens liv: vi är – säger den helige Paulus – Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet. Den helige Ande är en frukt av korset, av att man hänger sig fullständigt åt Gud, av att man uteslutande söker hans ära och därför helt och hållet förnekar sig själv.

Det är endast när människan, trogen gentemot nåden, bestämmer sig för att sätta korset i sin själs centrum och förneka sig själv av kärlek till Gud, att fullständigt lösgöra sig från egoism och all falsk mänsklig säkerhet, det vill säga då hon verkligen lever av tron, som hon – då och endast då – fullt ut mottar den helige Andes stora eld, hans stora ljus, hans stora tröst.

Det är då som själen vinner den frid och den frihet som Kristus har utverkat åt oss och som förlänas oss genom den helige Ande. Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, välvilja, mildhet, trofasthet, ödmjukhet, avhållsamhet och kyskhet: och där Herrens Ande är, där är frihet.

Trots de begränsningar som är oskiljaktigt förbundna med vårt nuvarande tillstånd, eftersom synden fortfarande på något sätt finns i oss, inser vi kristna med ny klarhet hela den rikedom som ryms i vårt gudomliga barnaskap. Vi inser då att vi är helt fria, eftersom vi arbetar med vår Fars angelägenheter och vår glädje blir beständig, eftersom ingenting kan förstöra vårt hopp.

Det är då som vi förmår beundra jordens hela skönhet och under, uppskatta all rikedom och allt gott, älska med den fullhet och med all den renhet som människohjärtat är skapat för. Då urartar smärtan inför synden aldrig i bitterhet, hopplöshet eller högmod, för ångern och insikten om människans svaghet får oss att åter identifiera oss med Kristi längtan att återlösa och att ännu djupare känna oss solidariska med alla människor. Slutligen är det då vi kristna i oss själva med säkerhet erfar den helige Andes kraft, så att våra egna fall aldrig gör oss nedslagna: de är nämligen en inbjudan att börja om på nytt och att fortsätta att vara Kristi trogna vittnen i alla världens vägkorsningar, trots vårt personliga elände, som i dessa fall brukar utgöra lätta brister som knappt grumlar själen. Och även om det skulle leda till svåra synder kommer vi genom att ångerfullt ta vår tillflykt till botens sakrament att återvända till Guds frid och återigen vara goda vittnen om hans barmhärtighet.

Det är knappast möjligt att med mänskliga ord uttrycka trons rikedom, men i kort sammanfattning ser vårt liv som kristna ut just så, om vi låter oss ledas av den helige Ande. Jag kan därför inte avsluta på annat sätt än genom att göra den bön till min, som finns i en av pingstens liturgiska hymner, lik ett eko av Kyrkans oupphörliga bön: Kom, helge Ande, med din tröst, din boning tag i våra bröst. Sänd riklig nåd från höjden ned och oss för himmelen bered. Gud Fadern du oss känna lär, du vittnesbörd om Sonen bär. Du som av Far och Son går ut, o stärk vår tro till livets slut.38