Texter på ämnet

Arbetet åtföljer oundvikligen människans liv på jorden. Arbetet åtföljs i sin tur av ansträngning, slit, trötthet: tecken på den smärta och kamp som är en del av vårt nuvarande mänskliga liv, vilka även är tecken på att såväl synden som vårt behov av återlösning är verkliga. Men arbetet i sig är inte en påföljd, en förbannelse eller ett straff: de som talar i sådana ordalag har inte läst den heliga Skrift ordentligt.

Det är dags att vi kristna med mycket hög röst förkunnar att arbetet är en gåva från Gud och att det är meningslöst att dela in människor i olika kategorier beroende på vilket arbete de utför och därvid anse vissa uppgifter vara ädlare än andra. Arbetet, allt arbete, vittnar om människans storhet, om hennes herravälde över skapelsen. Genom att arbeta får vi tillfälle att utveckla vår personlighet. Arbetet är ett band som förenar oss med övriga människor, en inkomstkälla för att försörja den egna familjen, det är ett medel för att bidra till att förbättra det samhälle vi lever i och till hela mänsklighetens framsteg.

För en kristen blir dessa perspektiv ännu vidare och mera omfattande. För arbetet visar sig nämligen vara ett deltagande i Guds skapargärning. Efter att ha skapat människan välsignade Gud henne och sade: Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden. Dessutom, efter att Kristus själv tagit arbetet till sig, framstår arbetet för oss som en återlöst och återlösande verklighet: det är inte bara den ram inom vilken människan lever, utan även ett medel och en väg för att uppnå heligheten, en verklighet som kan helgas och som helgar.

Vår erfarenhet av synden skall alltså inte få oss att tvivla på vårt uppdrag. Visst kan våra synder göra det svårt för andra att känna igen Kristus. Därför måste vi modigt bemöta vårt personliga elände, söka efter rening. Men vi vet även att Gud inte har lovat oss den fullständiga segern över det onda i detta livet, utan begär att vi skall kämpa. Sufficit tibi gratia mea, min nåd är allt du behöver, svarade Gud Paulus, som bad om att få bli befriad från den svaghet som förödmjukade honom.

Guds makt uppenbaras i vår svaghet och driver oss till att kämpa, till att slåss mot våra brister, även om vi vet att vi under vår vandring genom jordelivet aldrig helt kommer att uppnå segern. Det kristna livet består i att ständigt börja och börja om, att förnya sig varje dag.

Kristus uppstår i oss, om vi gör oss till deltagare i hans kors och död. Vi bör älska korset och hängivelsen, självtukten. Kristen optimism är inte någon sötsliskig optimism och inte heller mänsklig förtröstan på att allt kommer att gå bra. Det är en optimism som sänker sina rötter i medvetenheten om vår frihet och i tron på nåden. Det är en optimism som får oss att vara krävande gentemot oss själva, att anstränga oss för att besvara Guds kallelse.

På det sättet uppenbarar sig Kristus, inte trots vårt elände, utan på sätt och vis genom vårt elände, genom det liv vi lever som människor gjorda av kött och lera: i våra ansträngningar för att bli bättre, att förverkliga en kärlek som strävar efter att vara ren genom att vi betvingar vår egoism, genom att vi hänger oss fullt ut åt våra medmänniskor och gör vårt liv till ett ständigt tjänande.

Kristi himmelsfärd är en högtid som även påminner oss om ett annat faktum: samme Kristus som uppmuntrar oss att verka i världen väntar på oss i himlen. Med andra ord: livet på jorden, som vi älskar, är inte definitivt, ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma, den oföränderliga staden.

Vi måste emellertid se till att inte göra en alltför inskränkt tolkning av Guds Ord. Herren uppmanar oss inte att vara olyckliga under vår vandring och endast förvänta oss tröst i livet efter detta. Gud vill att vi skall vara lyckliga även här, men längta efter att slutgiltigt uppnå denna andra lycka som endast han kan uppfylla oss med helt och hållet.

I denna värld utgör betraktandet av de övernaturliga sanningarna, nådens verkan i våra själar och kärleken till nästan en välsmakande frukt av kärleken till Gud, en försmak av himlen, en början som är avsedd att växa för var dag som går. Vi kristna kan inte tillåta oss att leva ett dubbelliv: vi upprätthåller enkelt och kraftfullt ett helgjutet liv där alla våra handlingar smälter ihop och blir till ett.

Kristus väntar på oss. Vårt hemland är himlen, samtidigt som även jorden helt och fullt är vårt hemland, där vi lever bland svårigheter, orättvisor och oförståelse, men även med den glädje och den sinnesfrid som följer av att man vet att man är Guds älskade barn. Låt oss härda ut i Guds tjänst, så kommer vi att se hur denna Kristi fredsarmé, detta medåterlösande folk, kommer att öka i antal och helighet. Låt oss vara kontemplativa människor som för en ständig dialog med Herren och umgås med honom vid alla tider på dygnet, från dagens första tanke till den sista tanken inför nattens vila. Låt oss ständigt vända vårt hjärta till Jesus Kristus vår Herre, till vilken vi når genom vår heliga moder Maria, och genom honom till Fadern och den helige Ande.

Och om Jesu uppstigning i himlen trots allt lämnar en bitter bismak av sorg i våra själar, låt oss då vända oss till hans moder, som apostlarna gjorde: Då återvände de till Jerusalem …?och? höll ihop under ständig bön, tillsammans med … Maria, Jesu mor.

Att förmedla Kristi kärlek till andra

Men lägg märke till att Gud inte säger att han istället för vårt hjärta skall ge oss en ren andes vilja. Nej: han ger oss ett hjärta, ett hjärta av kött, likt Kristi hjärta. Jag har inte ett hjärta för att älska Gud och ett annat för att älska människor. Med samma hjärta som jag har älskat mina föräldrar och älskar mina vänner, med samma hjärta älskar jag Kristus, Fadern, den helige Ande och Jungfru Maria. Jag kommer aldrig att tröttna på att upprepa att vi måste vara mycket mänskliga, för annars kommer vi inte att kunna vara gudomliga.

Den mänskliga kärleken, den äkta kärleken här nere på jorden, hjälper oss att få en försmak av Guds kärlek. Därigenom kan vi skymta den kärlek med vilken vi skall njuta av Gud och som skall råda mellan oss i himlen, när Herren är allt, överallt. När vi börjar förstå vad Guds kärlek är, kommer vi för var dag som går att bli mer förstående, mer generösa, mer hängivna.

Vi måste ge vad vi har fått ta emot, lära ut vad vi har lärt oss, låta andra ta del – utan högfärd, enkelt – av vår erfarenhet av Kristi kärlek. När var och en av er utför sitt arbete, när ni utövar ert yrke i samhället, kan och bör ni utföra era uppgifter så att ni tjänar era medmänniskor. Väl avslutat arbete, som gör framsteg och får andra att göra framsteg, som beaktar kulturens och teknikens landvinningar, fyller en viktig funktion som alltid är nyttig för hela mänskligheten, om vi drivs av generositet och inte av egoism, av strävan efter det allmännas väl, inte egennyttan: om det fylls av en kristen syn på livet.

I detta arbete och i era relationer bör ni visa Kristi kärlek och dess konkreta konsekvenser: vänskap, förståelse, tillgivenhet, frid. På samma sätt som Kristus vandrade omkring och gjorde gott längs Palestinas vägar, bör även ni utföra en väldig sådd av frid längs era mänskliga vägar i familjen, det civila samhället, i era vardagliga yrkesrelationer, i kulturlivet och på fritiden. Det kommer att vara det bästa beviset på att Guds rike har nått ert hjärta: Vi vet att vi har gått över från döden till livet – skriver aposteln Johannes – ty vi älskar våra bröder.

Men denna kärlek kan man bara leva om man formas i Jesu hjärtas skola. Det är endast om vi betraktar Kristi hjärta som vi kommer att befria vårt eget från hat och likgiltighet. Bara på det sättet kommer vi att kunna reagera kristet inför andra människors lidande och smärta.

Minns den scen som den helige Lukas återger, då Kristus befann sig i närheten av staden Nain. Jesus lägger märke till människornas sorg, när han möter dem av en händelse. Han hade kunnat gå förbi, eller vänta på att någon skulle kalla på honom, be honom om hjälp. Men han varken går sin väg eller väntar. Han tar initiativet, rörd av en änkas bedrövelse: hon hade förlorat det enda hon hade kvar, sin son.

Evangelisten förklarar att Jesus blev rörd. Kanske tog rörelsen sig även yttre uttryck, som vid Lasaros död. Jesus Kristus varken var eller är okänslig inför det lidande som har sitt ursprung i kärlek. Han gläds inte åt att skilja barn från deras föräldrar. Han besegrar döden för att ge liv, för att de som älskar varandra skall få vara tillsammans. Men han kräver att vi skall erkänna att först av allt kommer Guds kärlek, som måste få ligga till grund för all kristen livsföring.

Kristus vet att han är omgiven av en folkmassa som kommer att hänföras av underverket och sprida ryktet om det inträffade i hela området. Men Herren handlar inte för att göra intryck på folkmassan, bara för att utföra en vacker gest. Han känner sig helt enkelt rörd av kvinnans lidande och kan inte annat än trösta henne. Så, han går fram till henne och säger: Gråt inte. Det är som om han skulle säga: Jag vill inte se dig i tårar, för jag har kommit för att skänka världen glädje och frid. Sedan sker miraklet, ett tecken på Kristi makt och på att Kristus är Gud. Men dessförinnan såg vi hans medlidande, ett uppenbart tecken på ömheten i Kristi hjärta och på att Kristus är människa.

Kristi frid

Men utöver detta vill jag föreslå en annan tanke för er: vi bör kämpa kraftfullt för att göra det goda just därför att vi vet att det är svårt för oss människor att på allvar bestämma oss för att vara rättvisa, därför att det är långt kvar innan relationerna mellan människorna kommer att grundas på kärlek och inte på hat eller likgiltighet. Vi är dessutom medvetna att även om vi skulle uppnå en rimlig fördelning av jordens resurser och en harmonisk organisation av samhället, skulle vi fortsätta att lida av sjukdomar, oförståelse eller ensamhet, av avhållna människors död och insikten om våra egna begränsningar.

Ställda inför alla dessa sorgliga konstateranden är det bara kristna som har ett äkta, ett definitivt svar: Kristus på korset, Gud som lider och dör, Gud som skänker oss sitt hjärta, som en lans öppnade på grund av hans kärlek till oss alla. Vår Herre avskyr alla orättvisor och dem som begår dem dömer han. Men han respekterar den enskildes frihet och tillåter därför att orättvisor förekommer. Det är inte Gud vår Herre som orsakar människans lidande, men han tolererar det för till följd av arvsynden är lidandet en del av människans tillstånd. Och ändå fick hans kärleksfulla hjärta honom att i korset ta på sig alla dessa plågor: vårt lidande, vår sorg, vår ångest, vår hunger och törst efter rättvisa.

Den kristna läran om lidandet ger oss ingen lättvunnen tröst. För det första lär den oss att acceptera smärtan, som är ett ofrånkomligt faktum i varje människas liv. Jag kan inte dölja för er – fast med glädje, för jag har alltid predikat, och försökt leva därefter, att där korset finns, där finns Kristus som är kärleken – att jag i mitt liv ofta har lidit, och mer än en gång har jag velat gråta. Vid andra tillfällen har jag känt mig fyllas av olust inför åsynen av orättvisor och ondska, och med bedrövelse tvingats inse att jag inte kunnat göra något, att jag trots min önskan och mina ansträngningar inte kunnat åtgärda en orättvis situation.

När jag talar med er om smärta, är det inte bara en fråga om teori. Och jag stöder mig inte bara på andras erfarenheter när jag bekräftar att det enda botemedlet, när man ställd inför lidandet känner själen vackla, är att betrakta Kristus. Bilden av korsfästelsen på Golgata förkunnar för alla att sorger och bekymmer måste helgas om vi vill leva förenade med korset.

Om vi bär våra svårigheter på ett kristet sätt, förvandlas de till gottgörelse, botgöring, deltagande i Jesu levnadsöde. Han genomled frivilligt alla sorters lidanden och plågor. Han föddes, levde och dog fattig. Han angreps, förolämpades, baktalades, förtalades och dömdes i en orättvis dom. Han förråddes och övergavs av sina lärjungar. Han gjorde den bittra erfarenheten av ensamhet, straff och död. Även nu fortsätter Kristus att lida i sina lemmar, i hela den mänsklighet som befolkar jorden, vars huvud, förstfödde och återlösare han är.

Smärtan ingår i Guds plan. Så förhåller det sig verkligen, även om det är svårt att förstå. Som människa var det även svårt för Jesus Kristus att uthärda smärtan. Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min. I denna spänning mellan lidandet och beredvilligheten att göra Guds vilja går Jesus fridfullt döden till mötes och förlåter dem som korsfäster honom.

Att på detta övernaturliga sätt godta smärtan är verkligen en stor seger. Genom att dö på korset besegrade Jesus döden. Gud hämtar liv ur döden. Ett Guds barn finner sig inte bara i ett tragiskt öde, utan gläds åt att redan ha en försmak av segern. I Kristi segerrika kärleks namn måste vi kristna ge oss ut längs alla världens stigar för att så frid och glädje genom våra ord och våra handlingar. Vi måste kämpa – i en kamp för fred – mot det onda, mot orättvisa och synd. Om vi gör det, förkunnar vi att människans nuvarande tillstånd inte är definitivt, och att Guds kärlek, som uppenbaras i Kristi hjärta, kommer att fira en ärorik andlig triumf åt människorna.