Texter på ämnet

Han gjorde Guds, sin Faders, vilja

Jag håller mig strikt till sanningen om jag säger er att Jesus fortfarande fortsätter att söka härbärge i våra hjärtan. Vi måste be honom om ursäkt för vår egen blindhet, för vår otacksamhet. Vi måste be honom om nåden att aldrig stänga själens dörr för honom.

Herren döljer inte för oss att en sådan fullständig lydnad gentemot Guds vilja kräver uppoffringar och hängivelse, för kärleken kräver inte rättigheter: den vill tjäna. Han har gått den vägen först av alla. Jesus, hur lydde du? Usque ad mortem, mortem autem crucis, ända till döden, döden på ett kors. Vi måste stiga ur oss själva, krångla till livet för oss själva, förlora det av kärlek till Gud och människorna. Du ville leva och du ville inte att någonting skulle hända med dig. Men Gud ville någonting annat. Det finns två viljor: din vilja måste rätta sig efter Guds vilja och identifiera sig med den, det är inte Guds vilja som skall böjas för att rätta sig efter din.

Jag har med glädje sett många människor som har satt livet på spel – som du, Herre, usque ad mortem – för att göra vad Gud krävde av dem: de ägnade sin energi och sitt yrkesarbete åt att tjäna Kyrkan för alla människors väl.

Låt oss lära oss att lyda, låt oss lära oss att tjäna: det finns ingenting ädlare än att frivilligt vilja hänge sig för att vara till nytta för sina medmänniskor. När vi känner högmodet som muttrar inom oss, stoltheten som får oss att tro att vi är övermänniskor, är stunden inne att säga nej, att säga att vår enda triumf måste vara den som sker i ödmjukhet. Då kommer vi att identifiera oss med Kristus på korset, men inte motspänstigt, upprört eller motvilligt, utan glatt. Denna glädje, då vi glömmer oss själva, är nämligen det bästa beviset på kärlek.

Att tänka på Kristi död blir då en uppmaning till att fullständigt ärligt möta vardagens göromål, att ta den tro vi bekänner på allvar. Stilla veckan kan därför inte utgöra en helgad parentes inom ramen för ett liv där vi enbart låter oss ledas av mänskliga bevekelsegrunder: den måste bli ett tillfälle till att fördjupa oss i Guds kärleks djup, för att därigenom, i ord och handling, visa honom för människorna.

Men Herren ställer villkor. Den helige Lukas återger ett av hans uttalanden som vi inte kan bortse från: Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte bli min lärjunge. Det är hårda villkor. Självfallet ger orden hata eller avsky inte en god bild av Jesu ursprungliga tanke. Under alla omständigheter var Herrens ord kraftfulla, och de kan inte inskränkas till ett älska mindre, en tolkning som man ibland använder sig av i syfte att mildra uttrycket. Detta undantagslösa uttalande är fruktansvärt, inte för att det innebär en negativ eller obarmhärtig attityd, för den Jesus som uttalar det är densamme som befaller oss att älska vår nästa som oss själva och som ger sitt liv för människorna: uttalandet anger helt enkelt att inför Gud duger inga halvmesyrer. Man skulle kunna översätta Kristi ord med älska mer, älska bättre, eller hellre med att inte älska med en egoistisk kärlek eller med en kärlek vars räckvidd är kort: vi måste älska med Guds kärlek.

Det är det saken gäller. Låt oss betrakta närmare det sista krav Jesus ställer: et animam suam. Livet, själva själen, är vad Herren begär av oss. Om vi är ytliga, om vi bara bekymrar oss om vår personliga bekvämlighet, om vi låter vår omgivnings och hela världens existens kretsa kring oss själva, har vi inte rätt att kalla oss kristna, att anse oss vara Kristi lärjungar. Det är nödvändigt att hänge sig i ord och sanning och inte bara i ord. Guds kärlek uppmanar oss att bära korset utan att släpa det efter oss, att känna att hela mänsklighetens tyngd vilar även på oss, att i vårt eget stånds och yrkes omständigheter uppfylla Faderns viljas klara och samtidigt kärleksfulla plan. I den passage som vi kommenterar säger Jesus därefter: Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge.

Låt oss utan fruktan bejaka Guds vilja, låt oss utan tvekan fatta föresatsen att leva hela vårt liv i enlighet med vår tros lära och krav. Vi kan vara säkra på att vi kommer att möta kamp, lidande och smärta men om vi verkligen tror kommer vi aldrig att känna oss nedslagna: även med lidanden och rentav förtal skall vi vara lyckliga, med en lycka som skall mana oss att älska våra medmänniskor för att få dem att ta del av vår övernaturliga glädje.

Avslutningsvis förening med korset, för i Kristi liv föregick Kalvarieberget uppståndelsen och pingsten och samma utveckling måste upprepas i varje kristens liv: vi är – säger den helige Paulus – Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet. Den helige Ande är en frukt av korset, av att man hänger sig fullständigt åt Gud, av att man uteslutande söker hans ära och därför helt och hållet förnekar sig själv.

Det är endast när människan, trogen gentemot nåden, bestämmer sig för att sätta korset i sin själs centrum och förneka sig själv av kärlek till Gud, att fullständigt lösgöra sig från egoism och all falsk mänsklig säkerhet, det vill säga då hon verkligen lever av tron, som hon – då och endast då – fullt ut mottar den helige Andes stora eld, hans stora ljus, hans stora tröst.

Det är då som själen vinner den frid och den frihet som Kristus har utverkat åt oss och som förlänas oss genom den helige Ande. Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, välvilja, mildhet, trofasthet, ödmjukhet, avhållsamhet och kyskhet: och där Herrens Ande är, där är frihet.

Ett enda recept: personlig helighet

Den bästa vägen för att aldrig förlora den apostoliska djärvheten, längtan efter att effektivt tjäna alla människor, är helt enkelt ett fullständigt liv av tro, hopp och kärlek, kort sagt, helighet. Jag finner inget annat recept än detta: personlig helighet.

I dag firar vi, förenade med hela Kyrkan, Guds moders, dotters och bruds triumf. Och på samma sätt som vi gladdes under påsktiden över Herrens uppståndelse på tredje dagen efter hans död, gläds vi nu åt att Maria, efter att ha åtföljt Jesus från Betlehem ända till korset, står vid honom till kropp och själ, förhärligad för evigt. Detta är den hemlighetsfulla frälsningsordningen. Det var nödvändigt att vår Fru, som på ett fullständigt sätt blev delaktig i vårt frälsningsverk, skulle följa sin Son på nära håll: i fattigdomen i Betlehem, i det fördolda vanliga arbetet i Nasaret, i uppenbarandet av hans gudom i Kana i Galileen, i förnedringen i hans gudomliga lidande och offer på korset och i den eviga saligheten i paradiset.

Allt detta påverkar oss direkt, för denna övernaturliga vandring måste även bli vår väg. Maria visar oss att denna väg är framkomlig, att den är säker. Hon har gått före oss i Kristi efterföljd och vår moders förhärligande gör det möjligt för oss att hysa ett fast hopp om vår egen frälsning. Det är därför vi kallar henne spes nostra och causa nostrae laetitiae, vårt hopp och orsak till vår glädje.

Vi får aldrig sluta hoppas på att bli heliga, att acceptera Guds uppmaningar, att hålla ut ända till slutet. Gud som har påbörjat sitt helgelseverk i oss kommer att slutföra det. För om Herren är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?

Denna högtid är en uppmaning till oss att vara glada. Det fasta hoppet om vår personliga helgelse är en gåva från Gud, men människan kan inte förbli passiv. Minns Kristi ord: Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Förstår ni? Korset varje dag. Nulla dies sine cruce!, ingen dag utan kors: ingen dag, utan att vi tar på oss Herrens kors, utan att vi accepterar hans ok. Därför har jag heller inte undvikit att påminna er om att uppståndelsens glädje är en konsekvens av korsets smärta.

Men var inte rädda, Herren själv har sagt oss: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt. Kom – tillägger den helige Johannes Chrysostomos – inte för att avlägga räkenskap, utan för att befrias från era synder. Kom, för jag behöver inte den ära ni kan ge mig: jag behöver er frälsning … Var inte rädda då ni hör mig tala om ett ok, för det är skonsamt. Var inte rädda om jag talar om en börda, för den är lätt.

Vår personliga helgelses väg går dagligen via korset: det är inte en olycklig väg, för Kristus själv hjälper oss och med honom kan man inte vara sorgsen. In laetitia, nulla dies sine cruce!, tycker jag om att upprepa: med själen uppfylld av glädje, ingen dag utan kors.