Texter på ämnet

Med den första tiden i Opus Dei i åtanke, har Ni sagt att det enda Ni hade var ”ungdom, Guds nåd och gott humör”. På 20-talet hade dessutom inte läran om lekmännen utvecklats till vad den är nu. Idag är dock Opus Dei en faktor att räkna med i Kyrkans liv. Kan Ni förklara hur Ni som ung präst kunde vara tillräckligt förutseende och insiktsfull för att kunna utföra er uppgift?

Mitt enda mål är och har alltid varit att uppfylla Guds vilja. Be mig inte om att gå in på detaljer om hur det Verk började, som Guds kärlek gav mig en föraning om redan 1917. Dessa omständigheter är intimt förknippade med min själs historia och hör till mitt inre liv. Det enda jag kan säga är att jag hela tiden handlade med biskopen av Madrids tillåtelse och tillgivna välsignelse, en man som var en kär vän och i vars stift Opus Deis föddes den andra oktober 1928. Senare handlade jag med den heliga Stolens godkännande och uppmuntran, och i varje individuellt fall av ordinarierna på de platser där vi verkar.

Kan Ni förklara Opus Deis huvudsakliga uppgift och mål? Vilka föregångare har inspirerat Era idéer om denna förening? Eller är Opus Dei något unikt och helt nytt i Kyrkan och kristenheten? Kan den jämföras med religiösa ordnar eller sekularinstitut, eller med katolska organisationer som Holy Name Society, Columbus riddare eller Christopher Movement m.fl.?

Opus Deis mål är att uppmuntra människor ur alla samhällsgrupper att söka helighet mitt i världen. Med andra ord vill Opus Dei hjälpa människor som lever mitt i världen, mannen på gatan att leva ett fullödigt kristet liv utan att för den skull behöva ändra sina livsomständigheter, sitt arbete, sina jordiska förhoppningar och ambitioner.

Som jag skrev för många år sedan: man skulle kunna säga att Opus Dei är lika gammalt och lika nytt som Evangeliet. Det handlar om att påminna de kristna om de underbara ord som står att läsa i Första Moseboken: Gud skapade människan till att arbeta. Vi vill efterlikna Kristus, som levde nästan hela sitt liv på jorden som hantverkare i en liten by. Arbetet är inte bara ett av de högsta mänskliga värdena med vilket människan bidrar till samhällets utveckling, det är en väg till helighet.

Vilka andra organisationer kan vi jämföra Opus Dei med? Det är inte lätt att svara på. När man jämför organisationer som har andliga mål finns det alltid en risk att fastna vid yttre drag eller juridiska begrepp och därmed glömma bort det viktigaste: den anda som ger liv och mening åt verksamheten.

Jag kan bara säga, med de organisationer ni har nämnt i åtanke, att Opus Dei står mycket långt ifrån religiösa ordnar och sekularinstitut, men närmare institutioner som Holy Name Society.

Opus Dei är en internationell lekmannaorganisation som omfattar också ett visst antal sekularpräster, en liten minoritet. Opus Deis medlemmar lever mitt i världen och har vanliga jobb. De ansluter sig inte till Opus Dei för att ge upp sitt arbete. Tvärtom finner de i Verket den andliga hjälp de behöver för att helga sitt vanliga arbete. Deras arbete blir ett sätt på vilket de kan helga sig själva och hjälpa andra att göra samma sak. Deras civilstånd ändras inte; de fortsätter att vara gifta, ogifta, änkemän, änkor eller präster. Och utifrån sin livssituation försöker de tjäna Gud och sina medmänniskor. Opus Dei är inte intresserade av löften. Medlemmarna förväntas, trots de fel och brister som är ofrånkomliga i en människas liv, anstränga sig att utöva de mänskliga och de kristna dygderna, i vetskap om att de är Guds barn.

Om man vill ha något att jämföra med för att förstå Opus Dei kan man tänka på de första kristna. De tog sin kristna kallelse på allvar och strävade uppriktigt efter att uppnå den helighet som de blivit kallade till genom dopet, denna enkla och samtidigt upphöjda verklighet. Utåt sett var det inget som skilde dem från övriga medborgare. På samma sätt är Opus Deis medlemmar vanliga människor. De arbetar som alla andra och lever mitt i världen precis vem som helst. De är kristna medborgare som helt och fullt vill motsvara trons krav.

Kan Ni beskriva hur Opus Dei har utvecklats och förändrats i uttryck och målsättning, under en period då enorma förändringar har ägt rum i Kyrkan?

Sedan första början har Opus Deis enda mål varit det jag just beskrivit: att medverka till att det mitt i världen finns män och kvinnor av alla folkslag av olika social bakgrund som vill älska och tjäna Gud och medmänniskorna i och genom sitt vanliga arbete. Alltsedan Opus Deis grundades år 1928 har jag predikat att helighet inte är något för några få utvalda, utan att alla jordiska stigar, alla civilstånd, alla yrken och alla hederligt utförda uppgifter kan helgas. Livet i Verket har hjälpt mig att fördjupa och nyansera min förståelse för detta budskaps rika och varierade innebörd. Verket var litet vid födelsen och har växt till sig gradvis som en levande organism som utvecklas under historiens gång.

Men Opus Deis målsättning och syfte har inte förändrats, och kommer inte heller att förändras hur mycket samhället än ändrar sig. Opus Deis budskap är att allt ärligt arbete under alla omständigheter kan helgas.

Idag finns alla yrkeskategorier representerade i Verket. Inte bara läkare, advokater, ingenjörer och konstnärer, utan också murare, gruvarbetare, bönder. Vi har allt från filmregissörer och jetpiloter till fashionabla frisörer. Det är naturligt för Opus Deis medlemmar att hänga med i utvecklingen och att förstå den moderna världen. Tillsammans med sina likar, dvs. övriga medborgare, är de en del av sin samtid och bidrar till dess modernitet.

I ljuset av Opus Deis anda var det sannerligen en stor glädje för oss när Andra vatikankonciliet högtidligt förklarade att Kyrkan inte avvisar den värld som den lever i och inte heller dess framåtskridande utveckling, utan att den förstår och älskar den. Dessutom är Verkets medlemmar väl medvetna om att de på samma gång tillhör Kyrkan och samhället, och att de i full frihet individuellt måste ta sitt ansvar som kristna och som medborgare.

Ni är så klart medveten om att Opus Dei anses som kontroversiellt av vissa delar av allmänheten. Varför tror Ni att det är så? Och hur skall anklagelserna om hemlighetsmakeri och konspiration bemötas?

Jag avskyr allt skryt, men eftersom Ni tar upp ämnet kan jag inte låta bli att säga att Opus Dei är en av de mest älskade katolska organisationerna i världen. Miljontals människor, många icke-katoliker och icke-kristna, älskar Verket och hjälper till i våra apostoliska verksamheter.

Opus Dei är en andlig och apostolisk organisation. Om man glömmer bort detta grundläggande faktum eller vägrar att tro på medlemmarnas ärliga uppsåt när de bekräftar detta, är det omöjligt att förstå vad vi gör. Och det man inte förstår försöker man förklara genom att hitta på invecklade historier och hemligheter som aldrig har funnits.

Ni nämner anklagelser om hemlighetsmakeri. Det är en gammal historia och jag skulle kunna förklara dessa fula beskyllningars ursprung punkt för punkt. En mäktig organisation som jag föredrar att inte nämna vid namn, men som vi uppskattar och alltid har uppskattat, ägnade under många år sin kraft åt att förvränga det den inte förstod. De envisades med att betrakta oss som ordensfolk och undrade: Varför tänker de inte alla på samma sätt? Varför bär de inte munk- eller nunnedräkt eller ett igenkännande tecken? Och de drog den felaktiga slutsatsen att vi var ett hemligt sällskap.

Idag hör detta till det förflutna och varje någorlunda välinformerad person vet att Opus Dei inte har några hemligheter. De vet att vi inte bär något igenkännande tecken eftersom vi inte är ordensfolk utan vanliga kristna och att vi inte tänker lika därför att vi bejakar största möjliga pluralism i världsliga frågor och i alla öppna teologiska frågor. En bättre kännedom om verkligheten och det faktum att mången ogrundad avundsjuka har övervunnits har lett till att detta bedrövliga kapitel av förtal kan anses som avslutat.

Man får emellertid inte bli förvånade över att de gamla myterna då och då poppar upp igen. Eftersom vi försöker arbeta för Gud och försvara alla människors personliga frihet, kommer vi alltid att ha emot oss sekteristiska människor ur alla läger som är fientligt inställda till den personliga friheten. Särskilt aggressiva blir de som antingen inte ens tål blotta tanken på religion eller — vilket är ännu värre — de religiösa fanatikerna.

Lyckligtvis är de tidningar som inte nöjer sig med att upprepa gammal osann skåpmat i majoritet. De inser att objektivitet inte består i att sprida ett mellanting mellan verklighet och förtal utan i att återge den objektiva verkligheten. Personligen anser jag att sanningen har ett nyhetsvärde, särskilt när det handlar om att informera om de verksamheter som bedrivs av tusentals män och kvinnor som tillhör Opus Dei eller är medarbetare. Trots sina fel och brister — jag har själv brister och förvånas inte över andras — gör de så mycket för att tjäna sina medmänniskor. Det är alltid intressant att avslöja en falsk myt. Enligt min uppfattning är det varje journalists allvarliga plikt att hålla sig välunderrättad och uppdaterad, även om det innebär att han måste revidera tidigare uppfattningar. Är det verkligen så svårt att erkänna att någonting kan vara ädelt, ärligt och gott utan att blanda in absurda, förlegade och misskrediterade lögner?

Det är lätt att få information om Verket. I alla länder arbetar vi i dagsljus och med de statliga och kyrkliga myndigheternas juridiska godkännande. Föreståndarnas namn och våra apostoliska verk är allmänt kända. Den som vill veta mer om Verket möter inga hinder: han behöver bara ta kontakt med föreståndarna eller vända sig till något av våra kooperativa verk. Ni själv kan bekräfta att Opus Deis föreståndare och de informationsansvariga inom Opus Dei aldrig försummar att stå till journalisternas tjänst, de svarar på frågor och tillhandahåller skriftlig information.

Varken jag eller någon av Opus Deis medlemmar förväntar oss att alla skall förstå oss eller dela vårt andliga ideal. Jag älskar friheten mycket och vill att var och en skall följa den väg som är hans egen. Men det är självklart att även vi äger den grundläggande rätten att bli respekterade.

Hur ser Ni Opus Deis framtid under de kommande åren?

Opus Dei är ännu mycket ungt. Trettionio är för en institution av detta slag endast en början. Vår uppgift är att samarbeta med alla andra kristna i det stora uppdraget att vittna om Kristi evangelium, att påminna om att det kan fylla varje mänsklig livssituation med ny kraft. Det arbete som väntar oss är ofantligt. Det är ett hav utan stränder, för så länge det finns människor på jorden kommer det att finnas någon typ av arbete som människorna kan offra åt Gud och helga sig med, hur mycket produktionsformer än må förändras. Med Guds hjälp vill Opus Dei lära dem hur deras arbete kan bli ett tjänande av alla människor, från olika social bakgrund, ras eller religion. Genom att tjäna människor på detta sätt kommer det att tjäna Gud.

För att nu komma till den sista frågan: Är Ni nöjd med dessa fyrtio år av verksamhet? Har de senaste årens erfarenheter, de sociala omvälvningarna, Andra vatikankonciliet osv. givit Er anledning att företa några ändringar i Opus Deis struktur?

Om jag är nöjd? Hur kan jag vara annat än nöjd när jag ser att Herren trots mina personliga brister låtit så många underbara ting ske runtom detta Guds verk. För en människa som lever av sin tro kommer livet alltid att vara historien om Guds barmhärtighetsgärningar. I vissa stunder kan det vara en svårläst historia, för allt kan tyckas värdelöst och till och med misslyckat. Men andra gånger låter Herren oss se att vårt arbete givit rika frukter, och då är det naturligt att hjärtat utgjuter sig i tacksägelser.

Ett av mina största glädjeämnen har varit att se Andra vatikankonciliet så tydligt proklamera lekmännens gudomliga kallelse. Jag får säga utan skryt att vad angår vår anda har Konciliet inte inneburit en uppmaning att ändra något, tvärtom har det bekräftat det som vi tack vare Guds nåd levt och lärt sedan många år tillbaka. Opus Deis viktigaste egenskap ligger inte i några tekniker eller metoder för apostolat, inte heller i bestämda strukturer, utan i en anda som leder var och en till att helga det vanliga arbetet.

Alla har vi våra personliga fel och brister, förstås. Vi måste alla allvarligt pröva oss själva inför Gud och jämföra våra liv med de krav Herren ställer. Men vi får inte glömma det viktigaste: Si scires donum Dei! (Joh 4:10), säger Jesus till den samariska kvinnan. Och aposteln Paulus tillägger: Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss (2 Kor 4:7).

Ödmjukhet och kristen självrannsakan börjar med att vi erkänner Guds gåva. Detta är något helt annat än att låta sig hämmas av händelsernas förlopp eller hysa mindervärdeskomplex eller modlöshet inför historien. I det personliga livet, och ibland även i föreningars eller institutioners liv, kan det finnas saker som bör förändras, kanske många saker. Men den attityd som en kristen bör inta inför dessa problem är framför allt en förundran över Guds verks storhet i jämförelse med människans litenhet.

Aggiornamento bör framför allt äga rum i det personliga livet så att det kommer i samklang med Evangeliets nygamla budskap. Att följa med sin tid betyder att bli ett med Kristus, som ju inte är en gestalt ur det förflutna. Kristus lever och kommer alltid att leva: Han är densamme i går, i dag och i evighet (Heb 13:8).

När det gäller Opus Dei som helhet, kan jag säga utan tillstymmelsen till förmätenhet och med tacksamhet mot Guds godhet, att vi aldrig kommer att ha problem att anpassa oss till världen. Verket kommer aldrig behöva moderniseras. Herren vår Gud gjorde Verket modernt en gång för alla, när han gav det dess särskilda lekmannamässiga egenskaper. Det kommer aldrig att behöva anpassa sig till världen, för alla dess medlemmar är av världen. Det kommer aldrig att behöva linka fram i kölvattnet av de mänskliga framstegen för det är alla dess medlemmar som, tillsammans med de övriga människorna i världen, skapar dessa framsteg med sitt vanliga arbete.