Texter på ämnet

Med den första tiden i Opus Dei i åtanke, har Ni sagt att det enda Ni hade var ”ungdom, Guds nåd och gott humör”. På 20-talet hade dessutom inte läran om lekmännen utvecklats till vad den är nu. Idag är dock Opus Dei en faktor att räkna med i Kyrkans liv. Kan Ni förklara hur Ni som ung präst kunde vara tillräckligt förutseende och insiktsfull för att kunna utföra er uppgift?

Mitt enda mål är och har alltid varit att uppfylla Guds vilja. Be mig inte om att gå in på detaljer om hur det Verk började, som Guds kärlek gav mig en föraning om redan 1917. Dessa omständigheter är intimt förknippade med min själs historia och hör till mitt inre liv. Det enda jag kan säga är att jag hela tiden handlade med biskopen av Madrids tillåtelse och tillgivna välsignelse, en man som var en kär vän och i vars stift Opus Deis föddes den andra oktober 1928. Senare handlade jag med den heliga Stolens godkännande och uppmuntran, och i varje individuellt fall av ordinarierna på de platser där vi verkar.

Ni är så klart medveten om att Opus Dei anses som kontroversiellt av vissa delar av allmänheten. Varför tror Ni att det är så? Och hur skall anklagelserna om hemlighetsmakeri och konspiration bemötas?

Jag avskyr allt skryt, men eftersom Ni tar upp ämnet kan jag inte låta bli att säga att Opus Dei är en av de mest älskade katolska organisationerna i världen. Miljontals människor, många icke-katoliker och icke-kristna, älskar Verket och hjälper till i våra apostoliska verksamheter.

Opus Dei är en andlig och apostolisk organisation. Om man glömmer bort detta grundläggande faktum eller vägrar att tro på medlemmarnas ärliga uppsåt när de bekräftar detta, är det omöjligt att förstå vad vi gör. Och det man inte förstår försöker man förklara genom att hitta på invecklade historier och hemligheter som aldrig har funnits.

Ni nämner anklagelser om hemlighetsmakeri. Det är en gammal historia och jag skulle kunna förklara dessa fula beskyllningars ursprung punkt för punkt. En mäktig organisation som jag föredrar att inte nämna vid namn, men som vi uppskattar och alltid har uppskattat, ägnade under många år sin kraft åt att förvränga det den inte förstod. De envisades med att betrakta oss som ordensfolk och undrade: Varför tänker de inte alla på samma sätt? Varför bär de inte munk- eller nunnedräkt eller ett igenkännande tecken? Och de drog den felaktiga slutsatsen att vi var ett hemligt sällskap.

Idag hör detta till det förflutna och varje någorlunda välinformerad person vet att Opus Dei inte har några hemligheter. De vet att vi inte bär något igenkännande tecken eftersom vi inte är ordensfolk utan vanliga kristna och att vi inte tänker lika därför att vi bejakar största möjliga pluralism i världsliga frågor och i alla öppna teologiska frågor. En bättre kännedom om verkligheten och det faktum att mången ogrundad avundsjuka har övervunnits har lett till att detta bedrövliga kapitel av förtal kan anses som avslutat.

Man får emellertid inte bli förvånade över att de gamla myterna då och då poppar upp igen. Eftersom vi försöker arbeta för Gud och försvara alla människors personliga frihet, kommer vi alltid att ha emot oss sekteristiska människor ur alla läger som är fientligt inställda till den personliga friheten. Särskilt aggressiva blir de som antingen inte ens tål blotta tanken på religion eller — vilket är ännu värre — de religiösa fanatikerna.

Lyckligtvis är de tidningar som inte nöjer sig med att upprepa gammal osann skåpmat i majoritet. De inser att objektivitet inte består i att sprida ett mellanting mellan verklighet och förtal utan i att återge den objektiva verkligheten. Personligen anser jag att sanningen har ett nyhetsvärde, särskilt när det handlar om att informera om de verksamheter som bedrivs av tusentals män och kvinnor som tillhör Opus Dei eller är medarbetare. Trots sina fel och brister — jag har själv brister och förvånas inte över andras — gör de så mycket för att tjäna sina medmänniskor. Det är alltid intressant att avslöja en falsk myt. Enligt min uppfattning är det varje journalists allvarliga plikt att hålla sig välunderrättad och uppdaterad, även om det innebär att han måste revidera tidigare uppfattningar. Är det verkligen så svårt att erkänna att någonting kan vara ädelt, ärligt och gott utan att blanda in absurda, förlegade och misskrediterade lögner?

Det är lätt att få information om Verket. I alla länder arbetar vi i dagsljus och med de statliga och kyrkliga myndigheternas juridiska godkännande. Föreståndarnas namn och våra apostoliska verk är allmänt kända. Den som vill veta mer om Verket möter inga hinder: han behöver bara ta kontakt med föreståndarna eller vända sig till något av våra kooperativa verk. Ni själv kan bekräfta att Opus Deis föreståndare och de informationsansvariga inom Opus Dei aldrig försummar att stå till journalisternas tjänst, de svarar på frågor och tillhandahåller skriftlig information.

Varken jag eller någon av Opus Deis medlemmar förväntar oss att alla skall förstå oss eller dela vårt andliga ideal. Jag älskar friheten mycket och vill att var och en skall följa den väg som är hans egen. Men det är självklart att även vi äger den grundläggande rätten att bli respekterade.

Kan Ni beskriva hur det gick till när Ni grundade Opus Dei, varför det blev till, och vilka händelser utgör milstolparna i Verkets utveckling.

Varför det blev till? Den enda förklaringen till verk som föds ur Guds vilja, är att han vill använda dem för att uttrycka sin vilja att frälsa alla människor. Alltifrån det första ögonblicket har Verket varit universellt, katolskt. Det föddes inte för att erbjuda en lösning för tjugotalets Europa och dess konkreta problem, utan för att tillkännage för män och kvinnor i alla länder, från alla samhällsskikt, folkslag och modersmål, från alla civilstånd — gifta, ogifta, änkemän, änkor eller präster — att de förbehållslöst kan älska och tjäna Gud utan att lämna sitt vanliga arbete, sina familjer och umgänget med vänner och bekanta.

Hur det grundades? Utan något som helst mänskligt medel. Det enda jag hade var mina 26 år, Guds nåd och ett gott humör. Verket föddes litet: det var ju bara ett uttryck för en ung prästs iver att göra det som Gud ville att han skulle göra.

Ni ber mig ange några milstolpar. Varje gång Verket hjälper en själ att komma närmare Gud och därmed växer i kärlek till medmänniskorna är för mig en milstolpe i Opus Deis historia.

Men Ni kanske vill att jag talar om de avgörande stunderna i Verkets historia? Även om de händelser jag nu nämner inte är de viktigaste, skall jag fritt ur minnet påpeka några datum. Redan i början av år 1935 var allt klart för att börja arbetet i Frankrike, närmare bestämt i Paris. Men spanska inbördeskriget kom emellan och sedan andra världskriget och vi blev tvungna att uppskjuta Verkets expansion.

Men eftersom det var nödvändigt att expandera, gjordes uppehållet så kort som möjligt. Redan år 1940 påbörjades arbetet i Portugal. I krigets slutskede började vi arbeta i England, Frankrike, Italien, USA och Mexiko. Sedan växer Verket i allt snabbare takt. Från och med 1949/1950 etablerar vi oss i Tyskland, Holland, Schweiz, Argentina, Kanada, Venezuela och de andra europeiska och amerikanska länderna. På samma gång sprider sig Verket till övriga världsdelar: till Nordafrika, Japan, Kenya och andra länder i Östafrika, Australien, Filippinerna, Nigeria osv.

Några framträdande händelser som jag också tycker om att komma ihåg är de många gånger som påvarna har visat påtaglig kärlek till vårt Verk. Eftersom jag har bott i Rom sedan 1946 har jag haft lyckan att lära känna Pius XII, Johannes XXIII och Paulus VI personligen. De har alla visat mig en sann faderlig kärlek.

Ibland menar man att de speciella förhållanden som har rått i Spanien under 30 år har bidragit till Opus Deis utveckling där. Kan Ni hålla med om det?

Det är få länder som har varit mindre tillmötesgående än Spanien. Fastän det smärtar mig att behöva säga det, eftersom jag älskar mitt hemland, så är Spanien det land där det kostat mest arbete och lidanden att få Verket att slå rot. Knappt hade Verket fötts, förrän det stötte på motstånd från dem som var fiender till individuell frihet och från många andra som envist höll fast vid traditionella idéer och därför inte kunde förstå sig på Opus Deis medlemmars sätt att leva som vanliga medborgare som strävar efter att leva sin kristna kallelse fullt ut.

Inte heller de kooperativa apostoliska verken har mött någon större förståelse i Spanien. Regeringar i länder där majoriteten av invånarna inte är katoliker har varit frikostigare än den spanska staten med att stödja vår verksamhet som syftar till utbildning och karitativ hjälp. Det understöd som Opus Deis kooperativa inrättningar liksom andra liknande verksamhet får av olika regeringar är inte ett privilegium utan bara ett erkännande av den samhälleliga funktion man har, och av de besparingar de innebär för statskassan.

Under sin expansion över hela världen har Opus Deis anda vunnit omedelbar genklang och vi har blivit mycket väl mottagna överallt. Om man mött svårigheter så har det varit på grund av de falska rykten som uppkommit just i Spanien, hopdiktade av spanjorer i vissa bestämda sektorer av det spanska samhället. Främst handlar det om den internationella organisation som jag förut nämnde, men det verkar vara ett avslutat kapitel och jag hyser inte agg mot någon. Dessutom finns det några människor som inte förstår sig på pluralism och tycker om att uppträda som en sluten grupp. De har ett trångsynt och totalitärt synsätt och använder sitt anseende som katoliker för politiska syften. En del av dem verkar av någon obegriplig anledning finna ett nöje i att attackera Opus Dei, kanske beror det på falska mänskliga resonemang. Eftersom de har gott om ekonomiska resurser — de spanska skattebetalarnas pengar — lyckas dem med att få stort utrymme i viss press.

Jag är medveten om att Ni vill att jag nämner konkreta personer och institutioner, men jag hoppas att Ni förstår varför jag inte gör det. Varken min eller Verkets uppgift handlar om politik: min uppgift är att be. Jag vill inte säga någonting som skulle kunna tolkas som politisk inblandning. Faktum är att jag helst skulle slippa tala om saken. I fyrtio år har jag hållit tyst, och om jag nu säger något är det för att jag har en plikt att avslöja den falska och förvridna bild som har getts av vår uteslutande andliga verksamhet. Och av den anledningen avser jag att i framtiden tala om saken, med ännu större tydlighet om det skulle krävas, även om jag har hållit tyst fram till nu.

Men för att gå tillbaka till huvudfrågan. Om många personer från olika sociala skikt, i Spanien och övriga världen, beslutar sig för att följa Kristus med hjälp av Verket och genom att leva dess anda, så finns inte förklaringen i den omgivande miljön eller i yttre faktorer. Detta bevisas av att de människor som så tvärsäkert hävdar motsatsen, ser sitt eget medlemsantal minska, trots att de yttre faktorerna är desamma. Ur ett mänskligt perspektiv kanske en del förklaring står att finna i att de har ett grupptänkande, medan vi inte tar ifrån någon den personliga friheten.

Om Opus Dei är väl utvecklat i Spanien (såväl som i flera andra länder) kan det bero på att vårt andliga arbete började där för fyrtio år sedan, och att det spanska inbördeskriget och det andra världskriget tvingade oss att skjuta upp expansionen till andra länder. Hursomhelst vill jag tillägga att vi spanjorer sedan flera år tillbaka är i minoritet i Verket.

Jag vill inte att Ni skall tro att jag inte älskar mitt land och att jag inte är uppriktigt glad över det arbete som Verket utför där. Men det är tråkigt att behöva konstatera att det finns människor som sprider felaktig information om Opus Dei och Spanien.

Tror Ni, med tanke på det iberiska folkets nedärvda tendens att gynna sin egen grupp, att människor i Verket skulle kunna frestas att använda sin makt för att tillgodose särintressen?

Ni formulerar här en hypotes som jag vågar påstå aldrig kan förekomma i Verket, inte bara därför att vi går samman för att förverkliga uteslutande övernaturliga mål, utan också därför att om en medlem av Opus Dei mot all förmodan skulle försöka att direkt eller indirekt tvinga på övriga medlemmar sin åsikt i ett världsligt ämne, eller dra nytta av dem för något mänskligt ändamål, så skulle han genast bli utesluten. De övriga medlemmarna skulle med rätta göra uppror, ett heligt uppror mot ett sådant beteende.

I Spanien berömmer sig Opus Dei av att deras medlemmar är människor ur alla samhällsklasser. Gäller detta också den övriga världen eller är det riktigt att Opus Deis medlemmar i andra länder snarare kommer ur de övre samhällsskikten, från toppskikten inom industri, statsförvaltning, politik och de fria yrkesutövarna?

I Spanien, liksom i hela världen, tillhör människor ur alla samhällsgrupper Opus Dei: män och kvinnor, gamla och unga, arbetare, affärsmän, tjänstemän, lantbrukare, företrädare för de fria yrkena osv. Det är Gud som kallar, och han gör ingen skillnad på människor.

Men Opus Dei berömmer sig inte av något. Apostoliska initiativ växer genom den Helige Andes andetag och inte genom mänskliga ansträngningar. I en organisation med världsliga mål vore det självklart att publicera imponerande statistik om antalet medlemmar, deras ställning och kvalifikationer. Organisationer som strävar efter världsligt anseende brukar göra det. Men när man strävar efter att uppnå helighet, skulle ett sådant beteende främja kollektivt högmod. Och Kristus vill att såväl den enskilde kristne som den kristna gemenskapen skall vara ödmjuk.

Vad är er förklaring till att många religiösa ordnar, exempelvis jesuiterna, har svårt för Opus Dei?

Jag känner många ordensmedlemmar som vet att vi inte är ordensfolk, men som besvarar vår tillgivenhet och ber och gör uppoffringar för vårt apostolat. När det gäller jesuiterna, känner jag deras general, pater Arrupe, väl och vi umgås med varandra. Jag kan försäkra er om att vi uppskattar varandra och att vår relation präglas av ömsesidig uppskattning och respekt.

Kanske har ni mött ordensfolk som inte förstår vårt Verk. Om det är så, beror det sannolikt på något missförstånd eller på bristande kunskap om vårt arbete, som utförs med lekmannamentalitet och i samhörighet med världen och därför inte kolliderar med ordensfolkets. Vi hyser vördnad och kärlek till ordensfolket, och ber Herren att låta deras tjänst i Kyrkan och bland människorna bära ännu rikare frukt. Det kommer aldrig att uppstå något strid mellan Opus Dei och någon ordensperson. Det krävs två för att strida, och vi vill inte strida med någon.

Opus Dei har ibland beskrivits som en intellektuell elit som vill tränga in i ledande politiska, ekonomiska och kulturella kretsar för att kontrollera dessa inifrån, om än med goda avsikter. Stämmer det?

Nästan alla institutioner som har kommit med ett nytt budskap eller på allvar försökt tjäna mänskligheten genom att leva ett kristet liv fullt ut har till en början stött på oförståelse. På samma sätt förstod människor i början inte läran om lekmannaapostolatet som Opus Dei levde och förkunnade.

Jag måste — om än motvilligt — även tillägga att det i vårt fall även fanns en organiserad och ihärdig förtalskampanj. Det fanns några som påstod att vi arbetade i hemlighet — kanske för att de själva gjorde det — och att vi vill lägga beslag på höga positioner och så vidare. Jag kan bara säga att denna förtalskampanj inleddes för ungefär trettio år sedan av en spansk ordensman som sedan lämnade sin orden och Kyrkan. Han gifte sig borgerligt och är nu protestantisk pastor.

När förtal en gång har fått spridning så rullar det på en tid av sig självt. Det finns folk som skriver utan att kontrollera sina källor, och alla dessa agerar inte som kompetenta journalister, som vet att de inte är ofelbara och därmed dementerar tidigare skriverier när de förstår vad som egentligen är sant. Detta är vad som har hänt i vårt fall, även om förtalet har vederlagts med bevisning som är tillgänglig för alla, och även om anklagelserna var absurda från första början. Hursomhelst rör det skvaller som ni nämner endast Spanien, och den som tror att en internationell organisation som Opus Dei kretsar kring ett lands problem har en provinsiell och kortsiktig syn på saker och ting.

Det stora flertalet av Opus Deis medlemmar — i Spanien och i de andra länderna — är husmödrar, arbetare, små affärsinnehavare, kontorsanställda, lantarbetare och så vidare, människor vars uppgifter inte väger särskilt tungt i samhället eller politiken. Att många arbetare tillhör Opus Dei vållar ingen uppmärksamhet, men väl det faktum att några politiker gör det. För mig är ett stadsbuds kallelse lika viktig som en företagsledares. Kallelsen kommer från Gud och i Guds verk förekommer ingen diskriminering, minst av allt en demagogisk sådan.

Den som endast tänker i termer av inflytande och kontroll när han ser hur Opus Deis medlemmar arbetar i de mest skiftande sektorer av mänskliga verksamheter, visar bara att han har en väldigt torftig uppfattning av vad det kristna livet innebär. Opus Dei har ingen makt, och vill inte ha någon makt, över någon världslig verksamhet. Opus Dei vill endast sprida ett evangeliskt budskap: att Gud vill att alla människor som lever i världen skall älska och tjäna honom i och genom sina mänskliga verksamheter. Följaktligen arbetar Opus Deis medlemmar, som är vanliga kristna, där och när de håller för rätt: Verket inskränker sig till att hjälpa dem andligt, så att de alltid skall handla enligt ett kristet samvete.

Låt oss nu tala om det konkreta läget i Spanien. De få medlemmar i Spanien som innehar framskjutna positioner i samhällslivet eller i politiken äger, som i alla andra länder, full personlig frihet och fullt ansvar, och handlar i enlighet med sitt samvete. Detta förklarar varför de ofta har olika och inte helt sällan helt motsatta uppfattningar om saker och ting.

Jag vill också påpeka att man förvränger verkligheten när man talar om närvaron av Opus Dei-medlemmar i spansk politik som vore det något speciellt. Det utmynnar i förtal. För de medlemmar av Opus Dei som deltar i det spanska samhällslivet är en minoritet jämfört med antalet katoliker som är engagerad på detta område. Eftersom praktiskt taget hela landets befolkning är katolskt, är det bara statistiskt logiskt att anta att de som deltar i samhällslivet är katoliker. I själva verket finner man katoliker från alla möjliga fromma sällskap på alla nivåer av offentlig förvaltning i Spanien, från ministrar till lokala borgmästare. De kommer från Katolsk Aktion, Asociación Católica Nacional de Propagandistas vars första president var den nuvarande kardinal Herrera, den marianska kongregationen m.fl.

Jag vill inte fördjupa mig mer i detta ämne, utan ta tillfället i akt att än en gång förklara att Opus Dei inte är lierat med något land, någon regering, någon politisk riktning eller någon ideologi. I de världsliga angelägenheterna handlar medlemmarna alltid i full frihet och ansvarar för sina handlingar. De skyr varje ansats att använda sig av religionen för politiska ändamål eller partiintressen.

Enkla saker är ibland svåra att förklara. Därför har jag utförligt besvarat er fråga. Hursomhelst hör detta skvaller till det förflutna. Detta förtal är sedan länge vederlagt: ingen tror längre på det. Vi har från första stund handlat i öppen dager. Det fanns verkligen ingen anledning att handla annorlunda. Vi har tydligt och klart förklarat vårt apostolats väsen och mål, och alla som har velat har kunnat ta del av denna information. I själva verket är det många människor, katoliker och protestanter, kristna och icke-kristna, som uppskattar vårt arbete och deltar i det.

Under Kyrkans historiska utveckling har en viss form av klerikalism, som tenderade att förvränga allt som lekmännen gjorde och att tillskriva dem dolda avsikter, försvunnit. Därför är det idag lättare att förstå det som Opus Dei från början levt och lärt ut: den vanlige kristnes gudomliga kallelse, med ett precis övernaturligt åtagande. Varken mer eller mindre.

Jag hoppas att det kommer en tid då man slutar använda uttrycket ”katoliker tränger in i samhällets alla sektorer” därför att man insett att det är ett klerikalt uttryck. Hursomhelst går det inte att applicera på Opus Deis apostolat. Verkets medlemmar behöver inte ”genomtränga” de världsliga strukturerna av den enkla anledningen att de som vanliga medborgare, övriga medborgares likar, alltid har varit där.

Om Gud kallar en människa som arbetar i en fabrik eller på ett sjukhus eller i riksdagen till Opus Dei, betyder det att denna människa från och med den stunden är besluten att använda alla medel för att helga detta arbete med hjälp av Guds nåd. Hon har med andra ord blivit medveten om det evangeliska budskapets radikala krav, i enlighet med hennes särskilda kallelse.

Endast den som har tagit emot en ordenskallelse från Gud, med dess contemptus mundi — dess avståndstagande från livet, kan dra slutsatsen att denna insikt skall innebära att han eler hon lämnar det vanliga livet. Men att göra detta avståndstagande till kristendomens kärna eller höjdpunkt skulle vara orimligt.

Det är alltså inte så att Opus Deis placerar sina medlemmar i specifika sammanhang. De finns redan där och har ingen anledning att byta. Dessutom står kallelser till Opus Dei — som väcks genom Guds nåd och genom det ovan nämnda vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat — att finna i alla miljöer.

Kanske är det just enkelheten i Opus Deis väsen och enkelheten i arbetssättet som gör det svårt för människor som är mera komplicerade att förstå något som är så enkelt och rättframt.

Det kommer naturligtvis alltid att finnas människor som inte förstår Opus Deis väsen. Det är inget att förvånas över. Redan Herren varnade sina lärjungar för sådana svårigheter när han sade till dem: non est discipulus super Magistrum (Matt 10:24). Ingen kan förvänta sig att bli förstådd av alla, även om man har rätt att bli respekterad som person och som Guds barn. Tyvärr finns det alltid fanatiker som med totalitära medel vill påtvinga andra sina egna åsikter. Dessa personer kommer aldrig att förstå den kärlek Opus Deis medlemmar hyser till andras frihet och till sin egen, en frihet som alltid åtföljs av personligt ansvarstagande.

Jag minns en talande anekdot. I en viss stad, vars namn det inte vore taktfullt att nämna, debatterade man i stadsfullmäktige ett lån till ett undervisningsprojekt som medlemmar av Opus Dei hade satt igång. Det rådde ingen tvekan om att detta projekt, liksom alla Opus Deis kooperativa verk, skulle bidra till samhällets bästa. De flesta av de närvarande var för lånet. En av dem, som var socialist, förklarade varför han röstade för och sade att han personligen kände till verksamheten. ”Detta är en verksamhet som kännetecknas av att de ansvariga älskar den personliga friheten. Studenter från alla religioner och med alla ideologier är välkomna i studenthemmet.” De kommunistiska deltagarna röstade emot lånet. En av dem berättade för socialisten varför han gjorde det: ”Jag är emot, för om det är så som du sade, då är studenthemmet en alltför god reklam för katolicismen.”

Den som inte respekterar andras frihet eller vill motarbeta Kyrkan kan inte uppskatta en apostolisk verksamhet. Men även i det fallet är jag som människa tvungen att respektera honom och försöka leda honom till sanningen, och som kristen måste jag älska honom och be för honom.

Nu när detta är uppklarat vill jag fråga: Vad är det i medlemmarnas andliga utbildning som gör det omöjligt för dem att vinna världsliga fördelar genom att tillhöra Opus Dei?

Alla fördelar som inte är rent andliga är fullständigt uteslutna, eftersom Verket kräver en hel del — beredskap att lösgöra sig, offervilja, självförsakelse, oförtröttligt arbete i människornas tjänst — och inte ger någonting.

Jag menar förstås på det världsliga planet, för andligen ger det väldigt mycket. Verket ger medel för att kunna utkämpa och vinna den asketiska kampen. Människan leds in på bönens väg, lär sig att se Jesus som sin broder, att kunna se Gud under livets alla omständigheter, att se sig som Guds barn och därför känna sig förpliktigad att sprida hans lära.

Den som inte gör framsteg i det inre livet och inte förstår att det lönar sig att helt och fullt hänge sig åt att tjäna Herren kan inte hålla ut inom Opus Dei. Heligheten är nämligen ingen etikett, det är något som ställer krav på djupet.

Opus Dei utövar dessutom ingen aktivitet av politisk, ekonomisk eller ideologisk natur, alltså ingen världslig verksamhet. Dess enda verksamhet är medlemmarnas andliga utbildning och de apostoliska verksamheter, dvs. den andliga omsorgen om var och en av medlemmarna och om de kooperativa apostoliska verken som syftar till social utveckling, välgörenhet eller utbildning.

Opus Deis medlemmar har kommit samman endast och allena för att följa en väl utstakad väg till helighet och för att medverka i bestämda apostoliska verk. Deras ömsesidiga åtaganden utesluter varje form av världsligt intresse, av den enkla anledningen att på det området är alla medlemmarna fria, och därför går var och en sin egen väg, med målsättningar och intressen som är olika och ibland även motsatta.

Eftersom Verkets mål uteslutande är av övernaturlig natur, har det en anda av frihet, en anda av kärlek till alla människors personliga frihet. Och eftersom det är en uppriktig kärlek till friheten och inte endast ett teoretiskt ställningstagande, älskar vi frihetens nödvändiga konsekvens, pluralismen. Inom Opus Dei inte bara tolereras pluralismen, den eftersträvas, älskas och hindras inte på något sätt. När jag hos Opus Deis medlemmar ser så många olika idéer, så många olika ståndpunkter vad gäller politiska, ekonomiska, sociala och kulturella frågor, blir jag överlycklig, för det är ett tecken på att allt görs till Guds ära, precis som det skall.

Andlig enhet går att förena med mångfald i världsliga frågor när man skyr fanatism och intolerans och framför allt när man lever av tron och förstår att människorna förenas inte bara på grund av gemensamma intressen utan genom Andens verkan, som gör oss till bröder i Kristus och som leder oss till Gud, vår Fader.

En sann kristen anser aldrig att enhet i tron, trohet mot läroämbetet och mot Kyrkans tradition och ivern att bringa Kristi frälsningsbudskap till alla människor skulle stå i konflikt med den åsiktsvariation som finns bland människor i frågor som Gud har överlåtit till deras fria diskussion. Vad mera är, en sann kristen är helt och hållet medveten om att denna mångfald är en del av Guds plan, att Gud önskar den, han som delar ut sina gåvor och sitt ljus som han vill. Den kristne bör älska sina medmänniskor och därför även respektera de åsikter som är motsatta hans egna. Han måste leva i broderlig sämja även med de människor som tänker annorlunda än han själv.

Just eftersom Verkets medlemmar har gjort denna anda till sin, är det omöjligt att föreställa sig att någon skulle kunna använda sin tillhörighet till Verket för att uppnå personliga fördelar eller för att påtvinga andra sina egna åsikter i fråga om politik eller kultur. De andra medlemmarna skulle inte tillåta det och skulle förmå honom att antingen ändra inställning eller lämna Verket. På denna punkt får ingen i Opus Dei tillåta den minsta avvikelse. Alla måste försvara sin egen frihet och även den övernaturliga karaktären på det uppdrag som de har vigt sitt liv åt. Därför anser jag att personlig frihet och personligt ansvar är de bästa garantierna för Verkets övernaturliga syfte.

Kanske kan man säga att Opus Dei hittills har dragit fördel av de första medlemmarnas entusiasm, även om det numera finns flera tusen medlemmar. Hur kan man garantera Verkets fortbestånd och skydda det från den i varje institution inneboende faran att den iver och glöd som fanns i början falnar?

Verket är inte grundat på entusiasm utan på tro. De första åren var många och de var mycket hårda. Allt vi kunde se framför oss var svårigheter. Opus Dei gick framåt — trots avsaknaden av materiella resurser — tack vare Guds nåd och de första medlemmarnas bön och uppoffringar. Det enda vi hade var vår ungdom, ett gott humör och en önskan att utföra Guds vilja.

Sedan allra första början har Opus Deis vapen varit bön, självutgivelse och det tysta uppgivandet av alla former av själviskhet för att tjäna själarna. Som jag sa förut, kommer människor till Opus Dei för att få del av en anda som hjälper dem att utge sig själva i allt, alltmedan de av kärlek till Gud, och för hans skull av kärlek till människorna, fortsätter att utöva sina vanliga yrken.

Garantin för att glöden inte svalnar är att mina söner och döttrar inte förlorar denna anda. Jag vet att mänskliga verk nöts av tidens tand, men så sker inte med gudomliga verk, om inte människorna låter dem förfalla. Korruption och förfall kommer bara när den gudomliga impulsen går förlorad. I vårt fall kan vi tydligt se Guds försyn som på så kort tid, bara fyrtio år, har gjort så att denna särskilda gudomliga kallelse kunnat tas emot och levas av vanliga människor, sina medmänniskors likar, i så många länder.

Opus Deis målsättning, låt mig säga det än en gång, är att var och en av dess medlemmar skall bli heliga. Män och kvinnor som stannar kvar på den plats i världen de hade innan de blev medlemmar. Om någon inte kommer till Opus Dei med den fasta föresatsen att bli helgon trots allt, dvs. trots sitt personliga elände och sina fel, kommer han snart att lämna Verket. Jag anser att helighet drar till sig helighet och jag ber till Gud att det i Opus Dei aldrig skall saknas denna djupa övertygelse, detta liv som bygger på tron. Som ni ser litar vi inte bara till mänskliga eller juridiska garantier. De verk som har inspirerats av Gud rör sig i takt med nåden. Mitt enda recept är detta: att vara helig, att vilja bli helig, med personlig helighet.