Texter på ämnet

Eftersom det finns lekmän tillhörande Opus Dei på viktiga positioner i det spanska samhället, talar en del människor om Opus Deis inflytande över Spanien. Kan ni förklara vad detta inflytande innebär?

Jag avskyr intensivt allt som luktar självhävdelse. Men det skulle inte vara ett tecken på ödmjukhet utan snarare på blindhet och otacksamhet mot Herren som så rikt har välsignat vårt arbete, om vi inte skulle erkänna att Opus Dei har ett verkligt inflytande i Spanien. Det är logiskt att Opus Dei, i takt med att det apostoliska arbetet växer, märkbart påverkar samhället i de länder där vi har arbetat under en längre period, och i Spanien har Verket funnits i 39 år, eftersom det var Guds vilja att vår förening skulle födas till Kyrkans liv där.

Hur märks detta inflytande? Självfallet kan detta inflytande — i Spanien och i de andra länder spridda över fem kontinenter där vi arbetar — endast vara av andlig och apostolisk art, eftersom Opus Dei är en förening med andliga och apostoliska mål. Liksom Kyrkans inflytande i sin helhet är Opus Deis inflytande i det civila samhället inte av världslig natur (social, politisk eller ekonomisk), även om det avspeglas i den etiska aspekten av olika mänskliga aktiviteter. Den tillhör en annan och en högre ordning som mycket exakt kan uttryckas i ordet helgelse.

Och nu till de medlemmar av Opus Dei som ni kallar inflytelserika. I en organisation vars mål är politiska räknas de medlemmar som ingår i parlamentet eller i regeringen, eller som innehar en annan tung politisk post som inflytelserika. I en kulturell förening kan de ”inflytelserika” medlemmarna vara erkända filosofer eller prisade författare. Men i en förening som Opus Dei, som strävar efter att helga människors vanliga arbete, manuellt eller intellektuellt, är det tydligt att alla medlemmar måste räknas som inflytelserika eftersom alla arbetar, och eftersom den allmänna plikten att arbeta i Opus Dei får en särskild disciplinär och asketisk betydelse. Alla försöker utföra sitt arbete, vad det än må vara, på ett heligt sätt, med ett kristet sinnelag och med strävan efter fullkomning. Det vittnesbörd som en av mina söner som är gruvarbetare avlägger inför sina arbetskamrater är därför för mig lika viktigt och nödvändigt, och har samma inflytande, som det som en rektor för ett universitet avlägger inför de övriga professorerna i kollegiet.

Vari ligger då Opus Deis inflytande? Vi finner enkelt svaret på den frågan om vi tar med i beräkning det sociologiska faktum att människor från alla klasser, yrken, åldrar och livsomständigheter tillhör vår förening: Män och kvinnor, präster och lekmän, gamla och unga, ogifta och gifta, akademiker, industri- och jordbruksarbetare, kontorister, egna företagare och tjänstemän. Har Ni tänkt på vilken kraft att sprida kristendomen som detta breda och varierade spektrum av människor representerar? Särskilt med tanke på att de kan räknas i tiotusental och är besjälade med samma apostoliska anda att helga sitt yrkesarbete, i alla samhällets miljöer, och att helga sig själva och andra genom detta arbete.

Till detta personliga apostolat kommer ett växande antal kooperativa apostoliska verksamheter: studenthem, kursgårdar, Navarras universitet, yrkesskolor för arbetare och bönder, tekniska skolor, grundskolor, gymnasier, hushållsskolor etc. Det står utom tvivel att dessa verksamheter utgör en grund för att sprida den kristna andan. Dessa verksamheter drivs på ett professionellt sätt av vanliga medborgare som är sina kollegors likar, och är öppna för människor av alla klasser och från alla omständigheter, och de har fått många delar av samhället att inse behovet av att erbjuda en kristen lösning på de problem som kan uppstå i yrkeslivet.

Det är detta som ger Opus Dei en position och en tyngd i samhället, inte det faktum att några medlemmar innehar mänskligt sätt inflytelserika poster. Det angår oss inte det minsta, och är därför lämnat till varje medlems fria val och ansvar. Vad som angår oss är att alla medlemmar (och tack vare Guds godhet är de många) ägnar sig åt uppgifter, även de allra mest oansenliga, som ger gudomligt inflytande.

Detta är egentligen helt logiskt. Vem skulle säga att Kyrkans inflytande i USA började den dag en katolik, John F. Kennedy, valdes till president?

Några gånger har Ni talat om Opus Dei som en “ oorganiserad organisation”. Kan Ni förklara innebörden i detta uttryck?

Jag menar att vi i vårt apostolat lägger största och grundläggande vikt vid den enskildes spontanitet och vid dennes fria och ansvarstagande initiativ, ledd av Anden, inte vid organisatoriska strukturer och toppstyrd taktik.

Vi har naturligtvis ett minimum av organisation, vilket i vårt fall innebär en central styrelse med säte i Rom, som alltid handlar kollegialt, och i de olika länderna regionalstyrelser, också de kollegiala, som förestås av en consiliarius. Men dessa organ har praktiskt taget en enda uppgift: att tillhandahålla medlemmarna den andliga hjälp som är nödvändig för deras andliga liv samt lämplig andlig, teologisk och mänsklig utbildning. Sedan är det dags för fågelungarna att lämna boet! Med det vill jag säga att de kristnas uppgift är att helga alla mänskliga stigar, eftersom de alla bär avtryck av Guds fotspår.

När föreningen uppnått detta mål har den avslutat sin uppgift, den uppgift som är anledningen till att man ansluter sig till Opus Dei. Då återstår det inget för föreningen att göra. Den varken kan eller bör ge ytterligare anvisningar. Från denna utgångspunkt står det varje medlem fritt att handla med personligt ansvarstagande. Var och en utövar sitt apostolat på eget initiativ, med total personlig frihet. Genom att självständigt forma sitt samvete inför de konkreta beslut han måste fatta, strävar han efter kristen fullkomning och efter att avlägga ett kristet vittnesbörd i sitt sammanhang genom att helga sitt yrkesarbete, manuellt eller intellektuellt. När var och en självständigt fattar beslut i sitt sekulära liv, i sin egen miljö, är det självklart så att det uppstår olika valmöjligeter, kriterier och sätt handla. Då uppstår denna välsignade ”desorganisation”, den rättvisa och nödvändiga pluralism, som är ett nödvändigt drag i god Opus Dei-anda, och som för mig alltid har tyckts vara det enda rätta och sakliga sätt som man kan förstå lekmännens apostolat på.

Jag vill tillägga att denna ”oorganiserade organisation” även blir synlig i de kooperativa apostoliska företag som, drivna av Opus Dei som förening, syftar till att bidra till att lösa de samhälleliga problem som finns i vart och ett av länderna på ett kristet sätt. Dessa verksamheter ägnar sig åt utbildning, socialt arbete eller mänsklig utveckling och har alltid ett direkt apostoliskt syfte. Men eftersom vår anda och därmed vårt arbetssätt går ut på att stimulera gräsrotsinitiativ, och eftersom varje land eller social grupp har sina egna villkor, behov och möjligheter, överlämnar Opus Deis centralstyrelse åt de regionala styrelserna (som är näst intill autonoma), att besluta om vilka konkreta apostoliska aktiviteter som är lämpliga och som man vill satsa på. Det kan handla om ett universitetscentrum eller ett studenthem, ett centrum för sociala projekt eller en lantbruksskola. Resultatet av detta är att vi har fått en mångfärgad mosaik av aktiviteter; en mosaik som är ”organiserat oorganiserad”.

Kan Ni beskriva skillnaden mellan hur Opus Dei som förening uppfyller sitt uppdrag och hur Opus Deis medlemmar som individer uppfyller sitt? Vad är det som gör att vissa verksamheter (exempelvis skolor eller kursgårdar) drivs av föreningen och andra (det kan vara bokförlag eller annan kommersiell verksamhet) drivs av enskilda personer?

Opus Deis huvudsakliga verksamhet är att erbjuda medlemmar och andra intresserade de andliga medel de behöver för att leva som goda kristna mitt i världen. Den gör dem förtrogna med Kyrkans lära och förkunnelse och väcker i dem en anda att arbeta bra av kärlek till Gud och för andra människors bästa. Med ett ord: den hjälper dem att leva som sanna kristna, i samförstånd med andra och i respekt för allas frihet och med en önskan att göra världen mer rättvis.

Varje medlem förtjänar sitt uppehälle och tjänar samhället i det yrke han hade innan han anslöt sig till Opus Dei och som han skulle utöva om han inte tillhörde Verket. Därför är några gruvarbetare, andra undervisar i skolor eller universitet, åter andra ägnar sig åt handel, är hemmafruar, sekreterare eller bönder. Det finns inte någon hederlig mänsklig verksamhet som en medlem av Opus Dei inte kan ägna sig åt. Den som t.ex. arbetade i ett bokförlag eller ett kommersiellt företag innan han anslöt sig till Verket, gör det även efteråt. Och om han söker ett nytt jobb eller bestämmer sig för att starta eget tillsammans med arbetskamrater så är det hans fria val och han får ta fullt personligt ansvar för en eventuell framgång eller ett misslyckande.

Alla föreståndare i Opus Dei bemödar sig om att visa största respekt för medlemmarnas personliga frihet, och det är av yttersta vikt. Hela Verkets existens står och faller med detta, och absolut trohet mot denna princip är nödvändig. En medlems yrkesliv påverkas inte av hans medlemskap, varken Verket eller någon av dess medlemmar har något att göra med hans yrkesarbete. Det som Opus Deis medlemmar åtar sig är att anstränga sig för att söka helighet i och genom sitt arbete och att bli allt mera medvetna om att varje kristet livs djupaste mening är att tjäna mänskligheten.

Verkets främsta uppgift är som sagt att ge en kristen utbildning till sina medlemmar och till andra som önskar ta del av den. Men eftersom vi genom vårt kristna ideal har en önskan att bidra till att lösa samhällets problem så främjar Verket kollektivt vissa aktiviteter och projekt. Eftersom Opus Dei endast har andliga mål är kriteriet för dessa kooperativa verksamheter att de måste utgöra ett tydligt och direkt kristet tjänande, ett apostolat. Det vore absurt att tro att Opus Dei som organisation skulle kunna ägna sig åt kolbrytning eller annan kommersiell verksamhet. De kooperativa verken är alla direkt apostoliska. Det kan röra sig om en lantbruksskola, en vårdinrättning i ett underutvecklat land eller område, en skola för att främja kvinnans sociala utveckling osv. Med andra ord handlar det om utbildningsverksamheter och sociala projekt liknande dem som utförs över hela världen av människor av alla trosriktningar.

För att utföra detta arbete räknar Opus Dei framför allt med medlemmarnas egen insats och dessa ägnar sig ibland åt det på heltid. Av stor betydelse är också den frikostiga hjälpen från en mängd andra människor, kristna eller icke-kristna. Några känner sig manade att medverka av religiösa skäl, andra delar kanske inte det apostoliska motivet men förstår att dessa aktiviteter, som står öppna för alla oavsett ras, religion eller ideologi, kommer samhället till godo.

Hur förklarar Ni Opus Deis enorma framgång och med vilken måttstock mäter Ni den?

När ett företag är av övernaturlig art är framgång eller misslyckande i ordens vanliga bemärkelse inte särskilt viktigt. Redan den helige Paulus sade till de kristna i Korint att det i fråga om det andliga livet är Guds uppfattning som räknas och inte vad vi själva eller andra tänker om oss.

Det är otvivelaktigt så att Verket idag har spridit sig över hela världen, det omfattar män och kvinnor av 70 olika nationaliteter. Uppriktigt sagt så är det något som förvånar också mig. Jag kan inte finna någon mänsklig förklaring förutom att det är Guds vilja. Anden blåser var den vill och använder sig av vem den vill för att helga människor. Allt detta ger mig anledning att ödmjukt frambära mina tacksägelser till Gud och be om nåden att alltid få tjäna honom.

Ni frågade mig också med vilken måttstock jag mäter denna framgång. Svaret är mycket enkelt: med helgelsens, på helgelsens frukter.

Opus Deis viktigaste apostolat är det vittnesbörd medlemmarna ger genom sina liv, genom samtal med varje människa de möter i det vardagliga livet, med vänner och arbetskamrater. Vem kan mäta den övernaturliga effektiviteten i detta tysta och ödmjuka apostolat? Den hjälp vi får från en lojal och seriös vän eller det inflytande en god mor utövar över sin familj är omöjliga att värdera.

Men kanske gäller Er fråga de apostolat som Opus Dei utför genom de kooperativa verken. Ni kanske menar att man där kan mäta resultaten utifrån en så att säga mänsklig och teknisk synvinkel. Det är ju möjligt att mäta om en yrkesskola verkligen lyckats med uppgiften att främja arbetarnas sociala utveckling, eller om ett universitet ger sina elever lämplig kulturell och yrkesmässig utbildning. Om det är detta arbete Ni avser så vill jag svara att en del av förklaringen till det goda resultatet är att de personer som deltar i detta apostoliska arbete är yrkesmän och -kvinnor som förbereder sig väl för uppgiften att undervisa andra i det som är deras egna yrken. Detta betyder bl. a. att man inte går efter en på förhand given mall utan tar hänsyn till behoven i just det området och anpassar verksamheten till de rådande omständigheterna.

Men jag upprepar att Opus Dei inte primärt är intresserat av arbetets effektivitet ur en rent mänsklig synvinkel. Om arbetet kröns med framgång eller inte beror, förutom på att arbetet är väl utfört, på att det hjälper de inblandade att älska Gud mer. Framgången beror också av att de inblandade får uppleva broderskapet till medmänniskorna och att de manifesterar det i ett oegennyttigt tjänande av mänskligheten.

Ibland menar man att de speciella förhållanden som har rått i Spanien under 30 år har bidragit till Opus Deis utveckling där. Kan Ni hålla med om det?

Det är få länder som har varit mindre tillmötesgående än Spanien. Fastän det smärtar mig att behöva säga det, eftersom jag älskar mitt hemland, så är Spanien det land där det kostat mest arbete och lidanden att få Verket att slå rot. Knappt hade Verket fötts, förrän det stötte på motstånd från dem som var fiender till individuell frihet och från många andra som envist höll fast vid traditionella idéer och därför inte kunde förstå sig på Opus Deis medlemmars sätt att leva som vanliga medborgare som strävar efter att leva sin kristna kallelse fullt ut.

Inte heller de kooperativa apostoliska verken har mött någon större förståelse i Spanien. Regeringar i länder där majoriteten av invånarna inte är katoliker har varit frikostigare än den spanska staten med att stödja vår verksamhet som syftar till utbildning och karitativ hjälp. Det understöd som Opus Deis kooperativa inrättningar liksom andra liknande verksamhet får av olika regeringar är inte ett privilegium utan bara ett erkännande av den samhälleliga funktion man har, och av de besparingar de innebär för statskassan.

Under sin expansion över hela världen har Opus Deis anda vunnit omedelbar genklang och vi har blivit mycket väl mottagna överallt. Om man mött svårigheter så har det varit på grund av de falska rykten som uppkommit just i Spanien, hopdiktade av spanjorer i vissa bestämda sektorer av det spanska samhället. Främst handlar det om den internationella organisation som jag förut nämnde, men det verkar vara ett avslutat kapitel och jag hyser inte agg mot någon. Dessutom finns det några människor som inte förstår sig på pluralism och tycker om att uppträda som en sluten grupp. De har ett trångsynt och totalitärt synsätt och använder sitt anseende som katoliker för politiska syften. En del av dem verkar av någon obegriplig anledning finna ett nöje i att attackera Opus Dei, kanske beror det på falska mänskliga resonemang. Eftersom de har gott om ekonomiska resurser — de spanska skattebetalarnas pengar — lyckas dem med att få stort utrymme i viss press.

Jag är medveten om att Ni vill att jag nämner konkreta personer och institutioner, men jag hoppas att Ni förstår varför jag inte gör det. Varken min eller Verkets uppgift handlar om politik: min uppgift är att be. Jag vill inte säga någonting som skulle kunna tolkas som politisk inblandning. Faktum är att jag helst skulle slippa tala om saken. I fyrtio år har jag hållit tyst, och om jag nu säger något är det för att jag har en plikt att avslöja den falska och förvridna bild som har getts av vår uteslutande andliga verksamhet. Och av den anledningen avser jag att i framtiden tala om saken, med ännu större tydlighet om det skulle krävas, även om jag har hållit tyst fram till nu.

Men för att gå tillbaka till huvudfrågan. Om många personer från olika sociala skikt, i Spanien och övriga världen, beslutar sig för att följa Kristus med hjälp av Verket och genom att leva dess anda, så finns inte förklaringen i den omgivande miljön eller i yttre faktorer. Detta bevisas av att de människor som så tvärsäkert hävdar motsatsen, ser sitt eget medlemsantal minska, trots att de yttre faktorerna är desamma. Ur ett mänskligt perspektiv kanske en del förklaring står att finna i att de har ett grupptänkande, medan vi inte tar ifrån någon den personliga friheten.

Om Opus Dei är väl utvecklat i Spanien (såväl som i flera andra länder) kan det bero på att vårt andliga arbete började där för fyrtio år sedan, och att det spanska inbördeskriget och det andra världskriget tvingade oss att skjuta upp expansionen till andra länder. Hursomhelst vill jag tillägga att vi spanjorer sedan flera år tillbaka är i minoritet i Verket.

Jag vill inte att Ni skall tro att jag inte älskar mitt land och att jag inte är uppriktigt glad över det arbete som Verket utför där. Men det är tråkigt att behöva konstatera att det finns människor som sprider felaktig information om Opus Dei och Spanien.

Hur utvecklar sig Verket i Frankrike idag?

Som jag tidigare berättade har Verket en självständig styrelse i varje land. Den mest tillförlitliga informationen om Opus Deis arbete i Frankrike kan Ni få genom Verkets föreståndare i det landet. Bland Opus Deis kooperativa aktiviteter, som alltså Verket i sin helhet ansvarar för, kan jag nämna studenthem som Résidence Internationale de Rouvray i Paris och Résidence Universitaire de l´Île Verte i Grenoble, konferenscentra som Centre de Rencontres Couvrelles i Aisne-departementet osv.

Men jag vill påminna Er om att de kooperativa verken är det minst viktiga. Opus Deis huvudsakliga uppgift är det direkta och personliga vittnesbörd som medlemmarna avlägger genom att utöva sitt vanliga arbete. Och för det behöver man ingen medlemsstatistik. Glöm för all del hemlighetsmakeriets hjärnspöke. Fåglarna som fyller skyn är ingen hemlighet, men ingen kommer på tanke att räkna dem.

Vilken ställning har Verket för närvarande i resten av världen och särskilt i den engelskspråkiga världen?

Opus Dei känner sig hemma i England såväl som i Kenya, i Nigeria såväl som i Japan, i USA såväl som i Österrike, i Irland såväl som i Mexico eller Argentina. I varje land har samma teologiska och pastorala fenomen slagit rot i människors hjärtan. Det är inte knutet till någon specifik kultur eller något specifikt historiskt skede.

Tack vare Guds nåd och många personers hjälp bedriver Opus Dei i den engelskspråkiga världen olika slags apostoliska verk: Netherhall House i London arbetar särskilt för afro-asiatiska studenter, Hudson Center i Montréal ägnar sig åt humanistisk och intellektuell utbildning av flickor, Nairana Cultural Center vänder sig till studenter i Sydney. I USA, där Opus Dei påbörjade sitt arbete år 1949, kan jag nämna Midtown, ett centrum för arbetare i hjärtat av Chicago, Stonecrest Community Center i Washington som vill erbjuda yrkesutbildning åt kvinnor som inte tidigare haft möjlighet att skaffa sig den, Trimount House som är ett studenthem i Boston osv.

En sista anmärkning: Verkets inflytande, om ett sådant kommer till stånd, kan aldrig vara något annat än andligt, religiöst — aldrig världsligt.

Många tror att Opus Dei som organisation förfogar över ansenliga ekonomiska medel. Opus Dei bedriver ju verksamheter som ägnar sig åt utbildning och social utveckling. Kan Ni förklara hur Opus Dei förvaltar dessa verksamheter? Hur finansieras de, och hur samordnas och fördelas pengarna?

Det stämmer att Opus Dei i alla länder där det verkar, driver projekt som syftar till utbildning och social utveckling. Dessa projekt är dock inte Verkets huvudsakliga verksamhet. Opus Deis mål är att hjälpa män och kvinnor att vara goda kristna, och på så sätt vittna om Kristus i sitt dagliga liv. De verksamheter som Ni nämner syftar till att uppnå detta mål. Frukten av vårt arbete är därför beroende av Guds nåd och av ett liv präglat av bön, arbete och uppoffringar. Men naturligtvis kan man inte bedriva verksamhet inom utbildning eller social utveckling utan att förfoga över ekonomiska medel.

Varje center finansieras på samma sätt som andra liknande inrättningar. Studenthem uppbär t.ex. hyra från studenterna som bor där, skolor får avgifter från eleverna, lantbruksskolor säljer sina produkter etc. Men dessa inkomster räcker förstås nästan aldrig för att täcka utgifterna, framför allt när man betänker att all Opus Deis verksamhet är apostolisk och att de flesta inrättningar vänder sig till behövande människor som bara betalar en symbolisk summa för utbildningen.

För att kunna bedriva dessa verksamheter räknar vi därför med bidrag från Opus Deis medlemmar, som avstår en del av inkomsterna från sitt yrkesarbete. Men framför allt räknar vi med människor som inte tillhör Opus Dei men som vill hjälpa till eftersom de inser att verksamheten bidrar till samhällets bästa. Den ansvariga personalen i verksamheterna försöker främja en apostolisk iver och en social omsorg som skall motivera många människor att aktivt engagera sig i arbetet. Eftersom dessa center drivs med en hög grad av professionell kompetens och svarar mot verkliga behov i samhället så har människors gensvar för det mesta varit generöst. Till exempel så har Navarras universitets vänförening 12000 medlemmar, som Ni säkert känner till.

Varje center är självförsörjande. De drivs på ett självständigt sätt och försöker hitta nödvändiga medel bland människor som intresserar sig för den aktuella verksamheten.

Hur utvecklar sig Opus Dei utanför Spanien? Vilket inflytande har det i USA, England, Italien osv?

Opus Dei har medlemmar från sextioåtta länder och arbetar i nästan alla amerikanska och västeuropeiska länder, samt i några länder i Afrika, Asien och Oceanien.

Opus Deis inflytande i alla dessa länder är av andlig natur. Det består främst i att försöka hjälpa dem som kommer i kontakt med oss att på ett fullödigare sätt leva evangeliets anda i sin egen vardag. De arbetar inom de mest skilda områden: bland dem finns såväl bönder som odlar marken i Andernas avlägsna byar som bankmän på Wall Street. Opus Dei lär dem alla att deras vardagliga arbete, vare sig det är enkelt eller prestigefullt utifrån ett mänskligt perspektiv, kan bli ett väldigt effektivt medel att älska och tjäna Gud och andra. Verket lär dem att älska alla människor, att respektera deras frihet, och att arbeta på det sätt de finner bäst för att övervinna intolerans och för att uppnå ett mer rättvist samhälle. Detta är det enda inflytande Opus Dei utövar på alla de platser där det utövar apostolat.

När det kommer till de projekt som rör social utveckling och utbildning, som Verket som sådant ägnar sig åt, kan jag säga att de är utformade för att möta de specifika behov som finns på en viss plats. Som jag tidigare berättade är vår organisation starkt decentraliserad, och därför har jag inte detaljerad information tillgänglig. Men som ett exempel bland många möjliga kan jag nämna Midtown Sports and Cultural Center i Chicago, som erbjuder invånarna i stadsdelen Near West Side utbildnings- och idrottsprogram. En viktig del av deras arbete är att, i en atmosfär präglad av vänskap och samarbete, föra samman olika etniska grupper som bor i området. Ett annat viktigt projekt i USA finns på The Heights i Washington D.C. Där ges yrkesvägledande kurser och ett särskilt program för begåvade elever.

I England skulle jag kunna peka på studenthemmens arbete. De ger studenterna inte bara husrum utan också rika möjligheter till såväl kulturell som mänsklig och andlig bildning. I detta sammanhang kan vi särskilt framhålla Netherhall House i London på grund av den internationella karaktären som detta studenthem har. Här har hittills bott studenter från mer än femtio länder, bland dem många som inte är kristna, eftersom Opus Deis studenthem står öppna för alla utan hänsyn till folkgrupp eller religion.

För att inte bli för långdragen, skall jag bara nämna en inrättning till, Centro Internazionale della Gioventu Lavoratrice i Rom. Denna yrkesskola för unga arbetare anförtroddes åt Opus Dei av Johannes XXIII och invigdes för knappt ett år sedan av Paulus VI.

Vi skulle vilja att Ni, i egenskap av Navarras universitets storkansler, skulle säga något om de principer som inspirerade universitetets grundande, och förklara vilken betydelse det har i det spanska universitetsväsendet.

Navarras universitet grundades år 1952 efter många år av bön — jag är lycklig att kunna säga det. Visionen var att ge liv åt ett universitet, som skulle uttrycka de kulturella och apostoliska idealen hos en grupp professorer med en stark känsla för undervisning. Syftet då — liksom idag — var att sida vid sida med andra universitet bidra till att lösa allvarliga problem inom utbildningsväsendet i Spanien och många andra länder, vilka alla behöver välutbildade personer för att kunna bygga ett mer rättvist samhälle.

De som satte igång detta arbete var inga främlingar för det spanska universitetsväsendet. De var professorer som hade utbildats och sedan själva undervisat i Madrid, Barcelona, Sevilla, Santiago di Compostela, Granada och vid många andra spanska universitet. Detta nära samarbete — som jag vågar säga är starkare än till och med samarbetet som andra universitet har med grannuniversitet — har fortsatt och visar sig i talrika utbyten av professorer, nationella kongresser där man arbetar i samförstånd osv. En liknande kontakt har man med de bästa universiteten i andra länder. Detta bekräftas av den nyligen skedda utnämningen av professorer från Sorbonne, Harvard, Coimbra, München och Leuven till hedersdoktorer vid Navarras universitet.

Navarras universitet har kunnat stimulera många människor — som anser att högskolestudier som är öppna för alla som kan kvalificera sig, oavsett ekonomisk situation, utgör en grundval för ett lands framåtskridande — att bidra finansiellt. Tack vare Navarras universitets vänförenings generösa hjälp, har ett stort antal stipendier kunnat delas ut. Antalet stipendier kommer att växa, liksom antalet afroasiatiska och latinamerikanska studenter.

Det har sagts att Navarras universitet är till för dem som har det bra ställt och att det trots detta faktum får ta emot rikliga bidrag från den spanska staten. Vi vet att det första påståendet inte är sant eftersom vi själva är studenter och känner våra kamrater, men hur är det med påståendet att man får bidrag från staten?

Alla fakta i detta ärende finns tillgängliga för alla, eftersom de har publicerats i pressen. De visar att avgifterna är ungefär desamma som på andra universitet, men att antalet studenter som får stipendium för att studera vid Navarras universitet är större än vid något annat spanskt universitet. Och jag kan försäkra er att det kommer att fortsätta att stiga. Vårt mål är att få en högre eller åtminstone lika stor andel stipendiater som det utländska universitet som är främst inom detta område.

Det är lätt att förstå att Navarras universitet väcker förvåning och uppmärksamhet eftersom det fungerar så bra, och att detta gör att människor tror att det förfogar över ofantliga ekonomiska resurser. Men när de resonerar så, glömmer de att ekonomiska resurser i sig inte räcker för att få en verksamhet att blomstra. Denna högskolas enorma vitalitet beror framför allt på den hängivelse, den entusiasm och det engagemang med vilken alla — lärare, studenter, anställda och dessa underbara kvinnor från Navarra som vårdar lokalerna — gör sitt arbete. Utan detta skulle universitetet inte kunna bestå.

Universitetet finansieras genom subventioner, och då i första hand från ”Diputación Foral” (Navarras länsfullmäktige) för underhållet. Dessutom har Pamplonas stadsfullmäktige ställt mark till förfogande för uppförande av nya universitetsbyggnader, i enlighet med många kommuners praxis världen över. Ni vet själva av erfarenhet vilka kulturella och ekonomiska fördelar en region som Navarra, och i synnerhet en stad som Pamplona, kan få av ett modernt universitet som ger möjlighet till alla att förvärva en god högre utbildning.

Ni frågar om statliga bidrag. Den spanska staten ger inga bidrag till driften av Navarras universitet. Den har givit visst understöd för att kunna öka antalet studieplatser, vilket underlättar den stora ekonomiska bördan som utvidgandet av universitetet innebär.

En annan inkomstkälla, särskilt för Tekniska högskolan för maskinteknik, är bidrag från olika institutioner i Guipúzcoaprovinsen, särskilt från Guipuzcoas provinssparkassa.

Bistånd från spanska och utländska, statliga och privata, stiftelser har haft särskilt stor betydelse alltsedan starten. Vi har t.ex. fått en stor officiell donation från USA för inköp av naturvetenskapligt material till den tekniska högskolan, hjälp från det tyska biståndsverket Misereor för uppförande av nya byggnader, från stiftelsen Huarte för cancerforskning, donationer från Gulbenkian Foundation osv.

Sedan finns den hjälp för vilken vi är om möjligt ännu mera tacksamma och som kommer från tusentals enskilda personer med olika social bakgrund, inom och utanför Spanien, som trots sina i många fall knappa ekonomiska förhållanden understödjer universitetet.

Slutligen får vi inte glömma de företag som har intresse av att bidra till den forskning som bedrivs på universitetet eller som hjälper till på annat sätt.

Kanske tror ni med allt detta, att det finns pengar i överflöd, men så är det inte. Navarras universitet går alltjämt med underskott. Jag skulle önska att ännu fler människor och stiftelser ville hjälpa oss att fortsätta med och utöka denna verksamhet, som står i samhällets tjänst.

Som grundare av Opus Dei och initiativtagare till ett stort antal högskoleinrättningar i hela världen, kan ni säga oss vilka Opus Deis motiv varit för att skapa dem, och också vilka Opus Deis viktigaste bidrag är när det gäller denna slags utbildning?

Opus Deis mål är att göra människor över hela världen medvetna om — i teori såväl som i praktik — att det är möjligt att helga sina vardagliga göromål, sitt dagliga arbete; och att det är möjligt att söka kristen fullkomlighet mitt i vimlet, utan att överge det arbete man hade när Gud kallade. Opus Deis viktigaste apostoliska arbete är därför det som varje enskild medlem utför, genom att försöka utföra sitt yrkesarbete med största möjliga mänskliga fullkomlighet — trots mina personliga tillkortakommanden och de brister var och en kan ha. Detta sker i alla olika miljöer och i alla länder: för Opus Deis medlemmar kommer från över sjuttio länder och tillhör alla raser och har olika social bakgrund.

Dessutom driver Opus Dei som institution, med hjälp av många människor som inte tillhör Verket och som ofta inte ens är kristna, olika kooperativa inrättningar och söker genom dessa medverka till att lösa de många problem som finns i världen av idag. Det kan röra sig om utbildningscentra, sociala inrättningar, yrkesskolor etc.

De högskoleinrättningar som ni nämner är ännu en aspekt på detta. De bär följande kännetecken: de fostrar människor till personlig frihet och till personligt ansvarstagande. Med frihet och ansvar arbetar människor entusiastiskt och helhjärtat, och det finns inget behov av kontroll och övervakning. Alla känner sig hemma och därför är det enda som behövs ett enkelt tidsschema. Ett annat kännetecken är den anda av harmonisk samlevnad som utesluter alla former av diskriminering. Genom att leva tillsammans utvecklas personligheten. Varje individ lär sig att man måste respektera andras frihet för att kunna begära respekt för sin egen. Slutligen tillkommer broderskapsandan: de egna talangerna måste stå i de andras tjänst, annars gör de liten nytta. De kooperativa verk som Opus Dei driver runt om i världen är en kristen tjänst, och tjänar alltså alla.