Texter på ämnet

Självfallet talar vi här om ett högt ställt mål som man inte kan uppnå utan hårt arbete. Men ni får inte glömma att man inte föds helig. Heligheten byggs upp genom det ständiga samspelet mellan Guds nåd och människans gensvar. Allt som utvecklas - påpekar en av de första kristna författarna i sina betraktelser över föreningen med Gud - är litet i början. Det är bara stegvis, tack vare den näring det erhåller, som det växer och blir stort. Därför säger jag till dig: om du vill uppföra dig som en konsekvent kristen - jag vet att du är beredd att göra det, även om det ofta känns svårt att besegra din stackars kropp eller att rycka upp den - så måste du lägga ned den allra största uppmärksamhet på de allra minsta detaljerna. Den helighet som vår Herre kräver av dig uppnår du genom att utföra ditt arbete och dina vardagliga plikter med kärlek till Gud. Och vardagen består nästan alltid av små saker.

Jag tänker ibland på dem bland er som, trots att åren går, ännu fortsätter att drömma fåfänga och barnsliga drömmar som Tartarin av Tarascon (*)- om att jaga lejon i hemmets korridorer, där det på sin höjd finns någon råtta. När jag tänker på sådana personer, vill jag återigen påminna er om hur stort det är att söka det gudomliga i det trogna uppfyllandet av vardagens vanliga plikter, med den kamp som fyller Herren med glädje och som bara Han och var och en av oss känner till.

Ni kan vara övertygade om att ni som regel inte kommer att utföra några glänsande stordåd - om inte annat så för att det helt enkelt inte brukar inträffa några tillfällen till sådana i vardagslivet. Däremot har ni alltid tillräckligt många tillfällen att visa er kärlek till Jesus Kristus i det lilla och normala. Även i det lilla - påpekar den helige Hieronymus - visar sig själens storhet. Vi beundrar Skaparen inte bara för himlen och jorden, solen och havet, elefanterna, kamelerna, oxarna, hästarna, leoparderna, björnarna och lejonen, utan även för de minsta varelserna som myrorna, myggorna, flugorna, maskarna och andra sådana varelser som vi snarare känner igen till utseendet än till namnet: såväl i det stora som i det lilla hänförs vi av Skaparens mästerlighet. Och på samma sätt lägger en människa som hänger sig till Gud samma vikt vid små saker som vid stora.

(*) Tartarin av Tarascon - en bok av den franske författaren Alphonse Daudet (1840-1897).

Låt oss i djupet av vårt hjärta främja en brinnande önskan, en stark längtan efter att bli heliga, även om vi ser att vi är fyllda av elände. Bli inte rädda: i takt med att man gör framsteg i det inre livet ser man sina personliga fel med större klarhet. Vad som händer är att nåden verkar i oss som ett förstoringsglas och till och med minsta grand och nästan osynliga dammkorn ser ut att anta enorma proportioner. Själen får den finkänslighet som Guds närhet ger och minsta skugga stör samvetet, som bara njuter av Guds renhet. Säg det till Honom nu, ur djupet av era hjärtan: Herre, jag vill verkligen bli helig, jag vill verkligen vara en värdig lärjunge till dig och följa dig villkorslöst. Och genast måste du fatta föresatsen att dagligen förnya de stora ideal som uppfyller dig i denna stund.

Jesus, om vi som samlas i din kärleks namn ändå vore uthålliga! Om vi ändå lyckades genomföra de önskningar som du själv väcker till liv i våra själar. Ställ er ofta frågan: varför finns jag till på denna jord? Det kommer att hjälpa er i strävan efter att perfekt - kärleksfullt - avsluta de uppgifter ni tar er an varje dag och att akta på små saker. Vi kommer att ta fasta på helgonens exempel: personer som vi, av kött och blod, med svagheter och brister, som lyckades segra och besegra sig själva av kärlek till Gud. Vi kommer att betrakta deras handlingssätt och - som bina, vilka utvinner den dyrbaraste nektar ur varje blomma - dra nytta av deras strider. Ni och jag kommer även att upptäcka många dygder i dem som omger oss - de ger oss lektioner i arbete, självförnekelse, glädje … - och vi kommer inte att fästa oss särskilt mycket vid deras brister, bara när det är oundgängligt, för att hjälpa dem med den broderliga tillrättavisningen.

Många påbörjar men få avslutar. Vi som försöker uppföra oss som Guds barn bör tillhöra den senare kategorin. Glöm inte att bara uppgifter som avslutas med kärlek, som avslutas väl, förtjänar det beröm från Herren som vi kan läsa i den heliga Skrift: Slutet är bättre än början.

Ni har kanske redan hört mig berätta följande anekdot under något annat föredrag. Jag vill hur som helst åter påminna er om den, eftersom den är mycket talande och lärorik. Vid ett visst tillfälle letade jag i det romerska ritualet efter en bön för att välsigna den sista stenen i en byggnad, den viktiga sten som är så betydelsefull eftersom den på ett symboliskt sätt förenar många människors hårda, ansträngande och uthålliga arbete som varat i många långa år. Jag blev mycket förvånad då jag märkte att det inte fanns någon. Jag fick nöja mig med en benedictio ad omnia, en allmän välsignelse. Jag erkänner att jag tyckte att en sådan brist verkade omöjlig, och gick långsamt igenom ritualets index, flera gånger, men förgäves.

Många kristna är inte längre övertygade om att det helgjutna liv som Herren kräver av sina barn förutsätter att vi verkligen bemödar oss om att omsorgsfullt slutföra våra uppgifter - som vi skall helga - även i dess minsta delar.

Vi får inte erbjuda Herren något som inom ramen för våra stackars mänskliga begränsningar inte är perfekt, fläckfritt, noggrant utfört även i minsta detalj: Gud tar inte emot hafsverk. Ni får inte offra något med fel, förmanar oss den heliga Skrift, ett sådant blir inte till behag. Därför måste vars och ens arbete, de göromål som vi ägnar våra dagar och vår energi åt, vara ett offer som är värdigt Skaparen, operatio Dei, Guds arbete och arbete för Gud: kort sagt, ett fulländat, oklanderligt utfört arbete.

Kämpa mot det överdrivna eftergivenhet som var och en brukar visa mot sig själv: var krävande mot er själva! Ibland tänker vi alltför mycket på hälsan, på att vila, vilket man inte får försumma just för att det är nödvändigt för att kunna återgå till arbetet med förnyade krafter. Men vila - det skrev jag redan för många år sedan - är inte att inte göra någonting alls. Det är att koppla av med verksamhet som kräver mindre ansträngning.

Vid andra tillfällen är vi, med falska ursäkter, alltför bekväma och glömmer det välsignade ansvar som vilar på våra axlar, vi nöjer oss med att klara skivan, vi låter oss dras med av krystade svepskäl för att rulla tummarna, medan Satan och hans bundsförvanter aldrig tar semester. Lyssna noga till vad den helige Paulus skrev till de kristna som arbetade som slavar och begrunda det: han uppmanade dem att lyda sina herrar, inte som inställsamma ögontjänare, och tillade: var Kristi tjänare som helhjärtat gör Guds vilja. Tjäna villigt och glatt, det gäller ju Herren och inte människor. Vilket utmärkt råd som även du och jag bör följa!

Låt oss be vår Herre Jesus Kristus om ljus och hjälp för att i varje ögonblick upptäcka den gudomliga mening som förvandlar vårt yrkeskall till grunden för vår kallelse till heligheten och till det nav som denna kallelse kretsar kring. I Evangeliet kan ni läsa att Jesus var känd som faber, filius Mariae, hantverkaren, Marias son: även vi måste med helig stolthet visa i handling att vi är arbetare, arbetande män och kvinnor!

Eftersom vi alltid bör uppföra oss som Guds sändebud, måste vi vara väl medvetna om att vi inte tjänar Honom lojalt när vi överger vårt arbete, när vi inte är lika hängivna och självuppoffrande som våra medmänniskor då vi uppfyller våra yrkesplikter, när det finns skäl att utpeka oss som slöa, opålitliga, lättsinniga, slarviga, lata, odugliga … Den som missköter dessa plikter, som kan förefalla vara mindre viktiga, kommer nämligen knappast att kunna segra i de plikter som hänför sig till det inre livet och som med säkerhet är svårare. Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig även i stort.