Texter på ämnet

När jag talar till er och vi tillsammans samtalar med Gud, vår Herre, ber jag helt enkelt min egen bön med hög röst. Jag tycker om att påminna om det ofta. Även ni måste anstränga er för att själva be i ert inre, även då omständigheterna, som t ex dagens datum, leder till att vi betraktar ett ämne som vid en första anblick inte verkar särskilt lämpat för en kärleksfull dialog, som vårt samtal med Gud bör vara. Jag säger "vid en första anblick", för naturligtvis kan och bör allting som händer oss, allting som sker omkring oss, bli föremål för vår meditation.

Jag vill tala med er om tiden, som går så fort. Jag skall inte upprepa den där bekanta frasen som säger att ett år mer innebär ett år mindre. Jag tänker heller inte föreslå att ni skall fråga andra i er omgivning vad de tycker om tidens flykt. Om ni skulle göra det, skulle ni förmodligen få höra svar i stil med "ungdomen, denna gudagåva, som flyr för att aldrig återvända", även om jag medger att ni kan komma att möta uppfattningar som har ett mer övernaturligt innehåll.

Jag tänker inte heller dröja nostalgiskt vid att människolivet är kort. För oss kristna bör den omständigheten att vår vandring genom tiden är så flyktig vara en sporre som hjälper oss att använda tiden på ett bättre sätt, aldrig en anledning att vara rädda för vår Herre och än mindre att se på döden som ett förskräckligt och oåterkalleligt slut. Det har sagts på otaliga sätt, vissa mer poetiska än andra, att med Guds nåd och barmhärtighet är varje år ett steg som för oss närmare himlen, vårt slutgiltiga hem.

När jag tänker på denna verklighet, förstår jag mycket väl den helige Paulus utrop i sitt brev till korintierna: tempus breve est!, vår jordiska vandring varar inte länge! Dessa ord klingar i en konsekvent kristens hjärta som en förebråelse mot brist på generositet och som en ständig uppmaning till att vara lojal. Det är verkligen inte mycket tid vi har till förfogande för att älska, för att ge, för att gottgöra. Därför har vi inte rätt att slösa bort denna skatt eller att oansvarigt kasta ut den från fönstret. Vi får inte förstöra denna etapp i världshistorien som Gud anförtror åt var och en av oss.

I vingården

En familjefar planterade en vingård, satte upp stängsel kring den, högg upp en pressgrop och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort till ett fjärran land.

Jag skulle vilja att vi mediterade över denna liknelses lärdomar, ur det perspektiv som för närvarande intresserar oss. Traditionen har i denna berättelse sett en bild av det folk som Gud utvalde; och den har huvudsakligen påpekat att vi människor besvarar all denna Herrens kärlek med otrohet, med otacksamhet.

Jag vill dröja vid orden och reste bort till ett fjärran land och genast dra slutsatsen att vi kristna inte får lämna den vingård som Herren har satt oss i. Vi måste ägna vår energi åt detta arbete, inom vingårdens gränser, slita vid vinpressen och vila i vakttornet när vi är färdiga med dagens göromål. Om vi låter oss föras med av bekvämligheten så är det som om vi svarade Kristus: å nej, mina år tillhör mig, inte dig. Jag vill inte åta mig att se efter din vingård.

Herren har skänkt oss livet, sinnena, själsförmögenheterna, otaliga nådegåvor: och vi har inte rätt att glömma att var och en av oss är en arbetare bland många andra i den vingård som han har satt oss i för att vara medarbetare i uppgiften att ge föda åt våra medmänniskor. Detta är vår plats, inom dess gränser, just här skall vi dagligen arbeta tillsammans med Honom och hjälpa till i hans frälsningsverk.

Tillåt mig upprepa ännu en gång: skulle din tid tillhöra dig? Din tid tillhör Gud! Det är möjligt att Guds barmhärtighet gjort att denna egoism ännu inte har slagit rot i din själ. Men jag säger dig det för det fall du någon gång skulle känna att ditt hjärta vacklar i din tro på Kristus. Då ber jag dig - Gud ber dig - att vara trogen ditt engagemang, att tygla högmodet, att lägga band på fantasin, att inte tillåta dig att lättvindigt avlägsna dig, att inte desertera.

De där arbetarna som stod och hängde på torget hade hela dagen ledig; han som grävde ned talenten i marken ville slå ihjäl timmarna; han som skulle ägna sig åt vingården gick sin väg. De är alla lika okänsliga inför den stora uppgift som Mästaren har anförtrott åt varje kristen: att anse oss vara och uppföra oss som hans redskap, för att medåterlösa tillsammans med Honom, att ägna hela vårt liv åt det glada offret att hänge oss för människornas väl.