Texter på ämnet

De som betraktade Jesu liv överhopade Honom med lovord och om ni tänker efter, så finns det en lovprisning som på sätt och viss sammanfattar dem alla. Jag tänker på det häpna utrop av beundran och entusiasm som folkmassorna spontant upprepade då de förundrat bevittnade hans underverk: bene omnia fecit, han har gjort allting beundransvärt väl: de stora undren och de små, vardagliga saker som ingen överväldigades av men som Kristus utförde med fullkomligheten hos den som är perfectus Deus, perfectus homo, fullkomlig Gud och fullkomlig människa.

Hela Herrens liv hänför mig, men jag hyser en särskild svaghet för hans trettio år i det fördolda i Betlehem, i Egypten och i Nasaret. För en ytlig betraktare kan det verka som om denna - långa - tid, som Evangelierna knappt ens nämner, saknar betydelse. Icke desto mindre har jag alltid hävdat att tystnaden kring denna period i vår Mästares liv är mycket talande och full av underbara lärdomar för oss kristna. Det var år av intensivt arbete och bön, då Jesus Kristus levde ett vanligt liv - som vårt, om vi så vill - samtidigt gudomligt och mänskligt. Såväl i hantverkarens enkla och okända verkstad som senare inför folkmassorna gjorde han allting fullkomligt.

Arbetsamhet, flit

Det finns två mänskliga dygder - arbetsamhet och flit - som sammansmälter till en enda dygd: strävan efter att utnyttja de talanger som Gud har givit var och en av oss. De är dygder för att de leder till att man avslutar saker väl. Arbetet - det har jag predikat sedan 1928 - är nämligen inte en förbannelse eller ett straff för synden. I första Moseboken talas om denna verklighet redan innan Adam gjorde sitt uppror mot Gud. Enligt Guds plan var människan redan från begynnelsen ämnad att arbeta och därigenom samarbeta i den väldiga skapelsegärningen.

Den som är arbetsam tar vara på tiden, som inte bara är pengar utan Guds ära. Han gör det han skall och går upp i det han gör, inte av slentrian eller för att fylla ut timmarna, utan som följd av uppmärksam och genomtänkt eftertanke. Därför är han flitig. Den latinska motsvarigheten till ordet flitig - diligens - kommer av verbet diligo, som betyder älska, uppskatta, välja efter omsorgsfullt och moget övervägande. Det är inte den som hastar fram som är flitig, utan den som arbetar med kärlek, uppmärksamt.

Vår Herre, en fullkomlig människa, valde ett hantverk som han utförde noggrant och kärleksfullt under nästan alla de år som han tillbringade på jorden. Han utförde sitt hantverk bland de övriga invånarna i sin by och hans mänskliga och gudomliga göromål har tydligt visat oss att den vardagliga verksamheten inte är en obetydlig detalj utan det nav som vår helgelse kretsar kring, ett ständigt tillfälle att möta Gud, att prisa och ära Honom med vår intelligens eller våra händers arbete.

En vanlig väg

Vi har talat om mänskliga dygder. Kanske någon av er frågar sig själv: "Men att uppföra sig så, innebär inte det att man isolerar sig från den normala miljön, är det inte främmande för dagens verklighet?" Nej. Det står inte skrivet någonstans att en kristen måste vara en främling för världen. Vår Herre Jesus Kristus har i ord och handling prisat en annan mänsklig dygd som jag tycker särskilt mycket om: naturligheten, enkelheten.

Kom ihåg hur vår Herre kommer till världen: som alla andra människor. Han tillbringar sin barndom och sin ungdom i en by i Palestina, som en av de andra byborna. Under de år han predikar offentligt hörs ständigt ekot av det vanliga liv han levde i Nasaret: Han talar om arbetet, han bekymrar sig om att hans lärjungar skall vila, han går alla till mötes och undviker inte att samtala med någon; han säger uttryckligen till dem som följer Honom att de inte skall hindra barn från att närma sig Honom. Kanske tänker han tillbaka på sin barndom då han i en liknelse gör jämförelsen med barnen som leker på torget.

Är inte allt detta normalt, naturligt, enkelt? Kan det inte levas i vardagslivet? Det händer emellertid att människor brukar vänja sig vid det som är enkelt och vardagligt och omedvetet söker de det som är uppseendeväckande och artificiellt. Ni kanske har upplevt det, liksom jag. Man beundrar skönheten i en bukett fräscha, nyligen klippta rosor med fina och väldoftande kronblad - och som kommentar får man höra: "De ser ut att vara konstgjorda!"

Genom att uppträda normalt - som våra likar - och med ett övernaturligt sinne, gör vi ingenting annat än att följa det exempel som Jesus Kristus gav oss, han som var sann Gud och sann människa. Lägg märke till att hela hans liv präglades av naturlighet. Han lever 30 år i det fördolda, utan att påkalla uppmärksamhet, som en bland många arbetare och i hans by är han känd som snickarens son. Under sitt offentliga liv väcker han heller inte uppseende genom att agera underligt eller excentriskt. För att utpeka Honom måste Judas rentav ge ett avtalat tecken: Den som jag kysser är det. Det fanns inget extravagant hos Honom. Jag blir rörd av vår Mästares förhållningssätt, av att se Honom röra sig bland människor som en av oss.

Johannes döparen - som följde en särskild kallelse - gick klädd i kläder av kamelhår och livnärde sig av gräshoppor och vildhonung. Vår Frälsare bar en tunika som var vävd i ett enda stycke, han åt och han drack som alla andra, han delade andras glädje och blev rörd av andras smärta, han avböjde inte sina vänners gästfrihet för att vila sig och dolde inte för någon att han under många år hade förtjänat sitt uppehälle genom sitt eget hantverksarbete tillsammans med Josef, hantverkaren. Så måste även vi uppföra oss i denna värld - som vår Herre. Kort sagt skulle jag vilja säga dig att vi måste ha rena kläder, en ren kropp och, framför allt, en ren själ.

Det är även värt att notera att vår Herre, som predikar om att man så fullständigt skall lösgöra sig från världsliga tillgångar, samtidigt på ett beundransvärt sätt ser till att inte slösa bort dem. Efter att mirakulöst ha mångfaldigat de bröd som gott och väl mättade mer än 5000 män, sade han till lärjungarna: Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars. De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar. Om ni betraktar hela denna scen uppmärksamt så kommer ni att lära er att aldrig vara snåla, utan goda förvaltare av de talanger och materiella medel som Gud ger er.

Ego sum via, veritas et vita, jag är vägen, sanningen och livet. Med dessa otvetydiga ord har Herren visat oss den väg som verkligen leder till den eviga lyckan. Ego sum via: han är den enda väg som förbinder himlen med jorden. Han förkunnar det för alla människor men han påpekar det i synnerhet för dem som, i likhet med dig och mig, har sagt Honom att vi är beslutna att ta vår kristna kallelse på allvar och att alltid ha Gud närvarande i våra tankar, på våra läppar och i alla våra handlingar, även de enklaste och vardagligaste.

Jesus är vägen. I denna värld har han lämnat de rena spåren av sina steg, outplånliga tecken som varken tidens gång eller fiendens ondska har lyckats sudda ut. Iesus Christus heri, et hodie; ipse et in saecula. Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. Vad jag tycker om att dra mig det till minnes! Jesus Kristus, densamme som levde igår för apostlarna och för dem som sökte Honom, lever i dag för oss och han kommer att leva i evighet. Det är vi människor som ibland inte lyckas upptäcka hans ständigt närvarande ansikte för att våra ögon är trötta eller vår blick grumlig. Be Honom, nu när vi börjar denna stund av bön vid tabernaklet, som den blinde mannen i Evangeliet: Domine, ut videam! Herre, gör så att jag kan se!, så att mitt förstånd fylls av ljus och Kristi ord tränger in i mitt sinne; må hans liv slå rot i min själ så att jag omvandlas inför den eviga härligheten.

Alla vår Frus högtider är stora högtider, eftersom de utgör tillfällen som Kyrkan ger oss att i handling visa vår kärlek till den heliga Maria. Men om man ändå bad mig att välja en av dessa högtider, så skulle jag säga att jag föredrar dagens högtid: den heliga Jungfruns gudomliga moderskap.

Dagens högtid får oss att betrakta vissa av vår tros centrala mysterier: att meditera över Ordets inkarnation, ett verk av de tre personerna i den heliga Treenigheten. Maria, Gud Faders dotter är till följd av att Herren inkarnerades i hennes rena liv Gud helige Andes brud och Gud Sons moder.

När Jungfrun frivilligt gav sitt bifall till den plan som Skaparen avslöjade för henne, antog Guds Ord människans natur: en förnuftig själ och en kropp som formades i Marias rena liv. Den gudomliga och den mänskliga naturen förenades i en enda person: Jesus Kristus, sann Gud och, allt sedan dess, sann människa, Faderns av evighet enfödde Son och från den stunden, såsom människa även Marias verklige Son. Därför är vår Fru moder till det inkarnerade Ordet, till den andra personen i den heliga Treenigheten som för alltid har antagit - utan sammanblandning - människans natur. Till den heliga Jungfrun kan vi, som bästa möjliga sätt att hedra henne, vända oss och högt och tydligt uttala de ord som uttrycker hennes högsta värdighet: Guds moder.

Det kristna folkets tro

Detta har alltid varit en fast trossats. Mot dem som förnekade den förklarade konciliet i Efesos att den som inte bekänner att Emmanuel verkligen är Gud, och att den heliga Jungfrun därför är Guds moder, eftersom hon enligt köttet avlade Guds inkarnerade Ord, varde anatema.

Historien har bevarat vittnesbörd om de kristnas glädje inför detta klara och tydliga besked som bekräftade vad de alla trodde: Allt folket i staden Efesos stannade från morgonens första timmar ända till natten i spänd förväntan på avgörandet … När det blev känt att hädelsernas upphovsman hade avsatts, började alla att med en röst ära Gud och applådera Synoden, eftersom trons fiende hade fallit. Så snart vi kommit ut ur kyrkan beledsagades vi med facklor till våra hem. Det var natt: i hela den upplysta staden rådde glädje. Så skrev den helige Kyrillos och jag kan inte förneka att trots att det har gått 16 århundraden sedan dessa händelser, gör detta uttryck för fromhet ett djupt intryck på mig.

Må Gud vår Herre göra så att samma tro må brinna i våra hjärtan, och att vi förenas i en sång av tacksägelse: för genom att välja Maria till att vara moder till Kristus, en människa som vi, har den heliga Treenigheten satt var och en av oss under hennes moderliga mantels skydd. Hon är Guds moder och vår moder.