Texter på ämnet

Själsstyrka, fridfullhet, tålamod, storsinthet

Låt oss nu begrunda några av dessa mänskliga dygder. Fortsätt er dialog med vår Herre medan jag talar och be Honom att hjälpa oss alla, att han uppmuntrar oss att idag fördjupa oss i hans människoblivandes mysterium, så att även vi, i våra kroppar, skall kunna vara levande vittnesbörd bland människorna om att han har kommit för att frälsa oss.

Ingen kristens väg, ingen människas väg, är någonsin enkel. Visst kan det periodvis verka som om allt går efter våra planer, men vanligtvis varar de perioderna inte länge. Att leva är att möta svårigheter och att i sitt hjärta känna såväl glädje som bekymmer; och i den smedjan kan människan vinna själsstyrka, tålamod, storsinthet och fridfullhet.

Den är stark som uthålligt uppfyller vad han i sitt samvete förstår att han måste göra; den som inte mäter värdet av en uppgift uteslutande efter den vinning han kan dra av den utan efter den tjänst han därigenom kan bistå andra med. Den som är stark lider ibland, men håller ut; han kanske gråter, men håller tillbaka tårarna. När motståndet tilltar böjer han sig inte. Minns det exempel som vi finner i Mackabéerboken: gamlingen Eleazar som föredrar att dö framför att bryta mot Guds lag. Därför vill jag nu modigt skiljas från livet, så att jag visar mig värdig min höga ålder och ger de unga ett ädelt exempel på hur man villigt och med ädelt sinne dör en skön död för den höga och heliga lagen.

Naturlighet och enkelhet är två underbara mänskliga dygder som gör att människan kan ta emot Kristi budskap. Och tvärtom, allt som är tillkrånglat och komplicerat, alla de turer man kan göra kring sig själv utgör en mur som ofta hindrar att man kan höra Herrens röst. Minns vad Kristus förebrår fariséerna för: de har försatt sig i en snårig värld där det krävs att man betalar tionde på mynta, dill och kummin men samtidigt har de övergivit lagens väsentligaste skyldigheter, rättvisan och tron; de anstränger sig för att sila allt vad de dricker för att inte en mygga skall slinka igenom, men de sväljer kameler.

Nej! Varken det ädla liv som den lever som - utan egen förskyllan - inte känner Jesus Kristus eller det liv som den kristne lever måste vara underliga, konstiga. Dessa mänskliga dygder som vi betraktar idag leder alla till samma slutsats. En sann människa är den som anstränger sig för att vara sannfärdig, lojal, uppriktig, stark, måttfull, generös, fridfull, rättvis, arbetsam, tålmodig. Att uppföra sig så kan vara svårt, men aldrig konstigt. Om några blir förvånade beror det på att de ser med grumlade ögon som förmörkats av en hemlig feghet och bristande kraftfullhet.

Om en kristen kämpar för att förvärva dessa dygder, förbereder sig hans själ på att ta emot den helige Andes nåd på ett fruktbart sätt. Därigenom stärks hans goda mänskliga egenskaper av Tröstarens ingivelser i hans själ. Den tredje Personen i den heliga Treenigheten - själens ljuva gäst - skänker sina gåvor: vishet, förstånd, råd, styrka, insikt, fromhet, gudsfruktan.

Sedan erfar man glädje och frid, en glädjefull frid, ett inre jubel som går hand i hand med den mänskliga dygden glädje. När allting verkar störta samman inför våra ögon inser vi att det faktiskt inte är någonting som störtar samman, för du Herre, är min tillflykt. Om Gud bor i vår själ, så är allting annat, oavsett hur viktigt det kan verka vara, oväsentligt och övergående, medan vi däremot består i Gud.

Genom gåvan fromhet hjälper oss den helige Ande att med visshet inse att vi är Guds barn. Och om vi är Guds barn, hur kan vi då vara sorgsna? Sorg är själviskhetens slagg. Om vi vill leva för Gud kommer vi aldrig att sakna glädje, även om vi upptäcker våra fel och vårt elände. Glädjen finner en väg in i vårt böneliv i så hög grad att vi inte kan undgå att brista ut i sång. För vi älskar, och att sjunga hör förälskade till.