Texter på ämnet

Den egna svagheten som medel för att se klart

Om ni gör en modig samvetsrannsakan i Guds närvaro, kommer ni - liksom jag själv - att dagligen märka att ni tyngs av ett stort antal fel. När man, med Guds hjälp, kämpar för att göra sig kvitt dem har de inte någon avgörande betydelse och man kan besegra dem, även om det verkar som att man aldrig lyckas rycka upp dem med roten helt och hållet. Trots dessa svagheter kommer du dessutom att bidra till att åtgärda andra människors stora brister, om du anstränger dig för att besvara Guds nåd. Då du erkänner att du är lika svag som de - att du skulle kunna begå alla tänkbara fel och förskräckligheter - kommer du att vara mer förstående, och mildare, men samtidigt mera krävande, för att vi alla skall komma att besluta oss för att älska Gud av hela vårt hjärta.

Vi kristna, Guds barn, måste bistå våra medmänniskor och ärligt göra just det som hycklarna ondsint viskade till vår Herre: du ser inte till personen. Det vill säga att vi helt och hållet skall vägra att göra åtskillnad mellan olika personer - alla människor angår oss! - även om vi självfallet bör börja med att ägna oss åt de personer som Gud av en eller annan anledning - även av skäl som ytligt sett kan verka vara rent mänskliga - har satt vid vår sida.

Et viam Dei in veritate doces; att lära, lära, lära: att visa Guds vägar i enlighet med den rena sanningen. Låt dig inte skrämmas av att de ser dina personliga brister, dina och mina; jag drar mig inte för att tala öppet om mina brister, för att berätta om min personliga kamp, om min iver att på en eller annan punkt ändra mig för att vara Herren trogen. Redan själva ansträngningen för att rycka upp och besegra vårt elände är ett sätt att visa Guds vägar: först, och trots våra synliga fel, genom vårt livs vittnesbörd, därefter med läran, likt vår Herre, som coepit facere et docere, som först handlade och sedan predikade.

Efter att först upprepa att jag som präst älskar er mycket och att den himmelske Fadern älskar er ännu mer, eftersom han är en oändligt god Fader, och därefter påpeka att jag inte har någonting att förebrå er för, vill jag även säga att jag anser det vara min plikt att hjälpa er att älska Jesus Kristus och Kyrkan, hans hjord, för i detta tror jag inte att ni överträffar mig: ni efterliknar mig, men överträffar mig inte. När jag påpekar något fel i min predikan eller i personliga samtal med var och en av er, så är det inte för att göra någon ledsen; jag gör det uteslutande av den brinnande önskan att vi alla skall älska Herren mer. Och då jag insisterar på att det är nödvändigt att ni utövar dygderna, glömmer jag inte att det är lika angeläget att jag också gör det.

Vid ett visst tillfälle hörde jag en fräck person kommentera att erfarenheten av våra fall är till hjälp för att falla igen och göra samma fel hundra gånger till. Jag påstår däremot att en klok person drar nytta av sina misslyckanden för att lära av erfarenheten, för att lära sig att göra det goda, för att förnya sitt beslut att bli heligare. Se till att av era erfarenheter av nederlag och segrar i Guds tjänst alltid växa i kärlek och dessutom bli fastare beslutna att fortsätta utöva era skyldigheter och rättigheter som kristna medborgare, kosta vad det kosta vill: utan feghet, utan att fly från beröm eller ansvar, utan att skrämmas av de reaktioner vi möter i vår omgivning - kanske rentav från falska bröder - när vi hedervärt och lojalt försöker arbeta för Guds ära och våra medmänniskors väl.

Vi måste alltså vara kloka. Varför? För att vara rättvisa, för att leva kärleken till nästan, för att effektivt tjäna Gud och alla människor. Man har med rätta kallat klokheten genitrix virtutum, dygdernas moder, och även auriga virtutum, alla goda vanors körsven.

Vi ber nu Herren, som avslutning på denna stund av samtal med Honom, att han skall låta oss kunna säga, i likhet med den helige Paulus, att över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Den heliga Skrift lovsjunger denna kärlek med flammande ord: De största vatten förmår ej utsläcka kärleken, strömmar kan inte dränka den. Denna kärlek uppfyllde alltid Jungfru Marias hjärta, så till den grad att hon berikades med en moders hjärta för hela mänskligheten. I den heliga Jungfrun förenas kärleken till Gud även med omtanken om alla hans barn. Hennes ljuva Hjärta, som uppmärksammade de minsta detaljer - de har inget vin - måste ha lidit mycket av att bevittna bödlarnas kollektiva grymhet, deras ursinne, under Jesu lidande och död. Men Maria talar inte. I likhet med sin Son älskar, tiger och förlåter hon. Detta är kärlekens kraft.