Texter på ämnet

Hjärtats vishet

Den vars hjärta är vist kallas förståndig, kan man läsa i Ordspråksboken. Vi skulle inte förstå klokheten om vi ansåg den vara liktydig med feghet och brist på djärvhet. Klokhet tar sig uttryck i en ständig benägenhet att handla rätt, att se sina mål klart och att söka de lämpligaste medlen för att uppnå dem.

Men klokhet är inte ett absolut värde. Vi måste alltid fråga oss vad vi skall med klokheten till. Det finns nämligen en falsk klokhet - som vi snarare bör kalla list - som tjänar egoismen, som tar alla resurser i anspråk för att uppnå förvrängda mål. I sådana fall gör klarsyntheten bara att ens benägenhet att göra det onda förvärras och att man förtjänar den förebråelse som den helige Augustinus uttryckte på följande sätt då han predikade inför folket: Är du ute efter att böja Guds hjärta, som alltid är rättvist, för att det skall anpassa sig efter ditt förvridna hjärta? Detta är den falska klokhet som utmärker den som tror att han kan rättfärdiga sig av egen kraft. Var inte självkloka, säger den helige Paulus, för det står skrivet: jag skall göra de visas vishet om intet och de förståndigas förstånd skall jag utplåna.

Sådan hjärtats vishet, sådan klokhet kommer aldrig att bli den köttets klokhet som den helige Paulus talar om, klokheten hos människor som är intelligenta men som inte använder sin intelligens till att söka efter vår Herre och älska Honom. En verkligt klok människa är alltid uppmärksam på Guds ingivelser och genom att lyssna vaksamt erfar hon i sin själ löftet om frälsningen och dess verklighet: "Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn."

Hjärtats vishet leder och styr många andra dygder. Genom klokhet lär man sig att vara modig utan att vara obetänksam. En sådan människa kommer inte med undanflykter (grundade på dolda motiv som beror på lättja) för att undvika de ansträngningar som hör till att leva helhjärtat enligt Guds planer. En klok människas måttfullhet är varken okänslig eller misantropisk; hennes rättvisa är inte hård och hennes tålamod är inte underdånigt.

Et viam Dei in veritate doces; att lära, lära, lära: att visa Guds vägar i enlighet med den rena sanningen. Låt dig inte skrämmas av att de ser dina personliga brister, dina och mina; jag drar mig inte för att tala öppet om mina brister, för att berätta om min personliga kamp, om min iver att på en eller annan punkt ändra mig för att vara Herren trogen. Redan själva ansträngningen för att rycka upp och besegra vårt elände är ett sätt att visa Guds vägar: först, och trots våra synliga fel, genom vårt livs vittnesbörd, därefter med läran, likt vår Herre, som coepit facere et docere, som först handlade och sedan predikade.

Efter att först upprepa att jag som präst älskar er mycket och att den himmelske Fadern älskar er ännu mer, eftersom han är en oändligt god Fader, och därefter påpeka att jag inte har någonting att förebrå er för, vill jag även säga att jag anser det vara min plikt att hjälpa er att älska Jesus Kristus och Kyrkan, hans hjord, för i detta tror jag inte att ni överträffar mig: ni efterliknar mig, men överträffar mig inte. När jag påpekar något fel i min predikan eller i personliga samtal med var och en av er, så är det inte för att göra någon ledsen; jag gör det uteslutande av den brinnande önskan att vi alla skall älska Herren mer. Och då jag insisterar på att det är nödvändigt att ni utövar dygderna, glömmer jag inte att det är lika angeläget att jag också gör det.

Vid ett visst tillfälle hörde jag en fräck person kommentera att erfarenheten av våra fall är till hjälp för att falla igen och göra samma fel hundra gånger till. Jag påstår däremot att en klok person drar nytta av sina misslyckanden för att lära av erfarenheten, för att lära sig att göra det goda, för att förnya sitt beslut att bli heligare. Se till att av era erfarenheter av nederlag och segrar i Guds tjänst alltid växa i kärlek och dessutom bli fastare beslutna att fortsätta utöva era skyldigheter och rättigheter som kristna medborgare, kosta vad det kosta vill: utan feghet, utan att fly från beröm eller ansvar, utan att skrämmas av de reaktioner vi möter i vår omgivning - kanske rentav från falska bröder - när vi hedervärt och lojalt försöker arbeta för Guds ära och våra medmänniskors väl.

Vi måste alltså vara kloka. Varför? För att vara rättvisa, för att leva kärleken till nästan, för att effektivt tjäna Gud och alla människor. Man har med rätta kallat klokheten genitrix virtutum, dygdernas moder, och även auriga virtutum, alla goda vanors körsven.

Lärjungarna - skriver den helige Johannes - förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: Mina barn, har ni ingen fisk? Denna familjära scen med Kristus fyller mig med glädje. Att Jesus Kristus, Gud, säger detta! Han, som numera har en förhärligad kropp! Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni. De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Nu förstår de. Lärjungarna drar sig till minnes vad de så många gånger hört Mästaren säga: människofiskare, apostlar. Och de förstår att allt är möjligt, för det är han som leder fisket.

Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: Det är Herren! Kärleken, kärleken ser Honom på långt håll. Kärleken lägger först av alla märke till sådana finkänsliga gester. Med den fasta kärlek som den unge aposteln känner för Jesus, eftersom han älskar Kristus med all den renhet och ömhet som finns i ett hjärta som aldrig fördärvats, utbrister han: Det är Herren!

När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. Petrus är tron. Och han kastar sig i sjön, fylld av en häpnadsväckande djärvhet. Hur långt kan vi inte komma med Johannes kärlek och Petri tro?